månadsarkiv: augusti 2017

Ok, det är officiellt!

Jag kommer ALDRIG bli frisk!!

Igår och idag har jag faktiskt tagit en(!) ipren om dagen bara för att orka, med resonemanget att folk stoppar ju i sig lite vad som helst om dom är gravida utan att veta om det, utan att bebisarna tar skada. Trots det är jag helt slut.

Idag har jag haft feber hela dagen. Huvudet är tjockt och tungt och jag orkar knappt stå upp, kan det gå över snart? I morgon slutar jag kl 13 (SWEET!) och ska klippa mig kl 13.30 för första gången på fyra år, sen kan jag SOVA! Någon gång måste jag ju bli frisk kan jag tänka…

På Lördag ville Frodis ses, och det vill jag med. Men då måste jag vara frisk. Ska hon jobba sex dagar i veckan hela hösten, med att PRATA none the less, så vill hon inte bli smittad. Men, jag räknar iskallt med att vara frisk till dess. Annars blir jag det aldrig.

17,39. Får jag gå och sova nu?

The staket saga…

Jag blev ju lovad att staketet skulle bytas i September, men för någon vecka sedan fick jag mail från Herr Distriktschefen att det skulle påbörjas redan nu i måndags, vilket det också gjorde. Känslan när man kom hem, och det fula, trasiga staketet var väck var nästan lite magisk!

Tyvärr gick den känslan över lite när man insåg att ”Påbörjas” innebär att dom river staketet, sen gör dom inget mer. Eller ja, NÅGON gång kommer jag ju få ett nytt staket, men inte den här veckan iaf…

Nu känner jag mig lite gnällig, men jag hade ju hellre haft ett trasigt staket som ändå fungerat i två år, än inget staket alls. Nu har jag ju världens snällaste hund, så jag ställde lite kompostgaller över gräsmattan som håller honom inne så länge ingen katt eller igelkott är på andra sidan. Men, det håller inte grannskapets ungar UTE. När jag inte är hemma är trädgården full med ungar som river runt bland odlingar och blommor, och det är inte så skoj faktiskt.

Men men, i sinom tid kommer det ett nytt staket, och det kommer bli toppenfint trots att det ”bara” är gunnebostängsel. Och när staketet är på plats kan jag sätta ut fler pallkragar och gå all in i odlandet, så vad är väl några mosade tomatplantor?

Undrar om jag kan muta Frodis till att åka och köpa lite mer jord någon dag framöver..?

Well, om en förkylning är ett tecken på graviditet så…

I helgen som var volonterade jag på Pride Örebro. Jag anmälde mig med den där vanliga livspaniken i bagaget… Ni vet, ”NÅGOT MÅSTE FÖRÄNDRAS!!! Livet måste vara mer än så här!” Och ska något förändras så måste NÅGOT FÖRÄNDRAS. Så, jag anmälde mig som volontär till pride.

Ungefär 22 gånger var jag nära att backa ur. Speciellt under första paradgrupps-mötet, som var så OHYGGLIGT obekvämt. Dom ansvariga kom lite efter oss andra sort of, så tio personer som aldrig träffats satt KNÄPPTYSTA och gjorde allt utom se på varandra. Det var så tyst att man kunde höra folk svälja. SJUKT obekvämt.

Men jag backade inte ur, och till sist är jag riktigt glad för det. Jag hade skitkul! Direkt på morgonkvisten i lördags möttes vi och första uppgiften blev att googla oss till hur man gör en ballong-båge. Det visade sig att jag är ett geni när det gäller att göra det, och sen rullade det bara på. 156 ballonger och en båge senare var vi rätt sammansvetsade trots att vi inte känner varandra, och det var rätt trivsamt.

På eftermiddagen bytte jag uppgifter och gick iväg till paradgruppen för att styra med paraden. Fler ballonger skulle blåsas upp, en lastbil och en bärgarbil skulle pyntas, och ungefär 7000 personer skulle vallas genom stan av tio volontärer, tio vakter och fyra poliser. Några volontärer skulle ansvara för varsin sektion. Två per sektion. Jag skulle ”flyta runt” och gå runt hela paraden och kolla så att allt funkade. Men med ungefär tre minuters förvarning fick jag hoppa in och ta en sektion. Själv. Tydligen hade båda dom personerna som skulle ansvara för den sektionen liksom gått upp i rök…

Nu var det inget större problem, trots att jag är rätt säker på att min sektion var på fel ställe i paraden, eftersom ingen styrt upp att dom stod på rätt ställe. Jag gick med tantaluringarna från Ängens vårdcentral, och dom var inte särskilt besvärliga att hålla rätt på *S* Dom såg lite yrsliga ut mot slutet, eftersom dom bar på en tung jäkla banner, men dom höll ut till slutet och jag fick bara jaga på dom lite mellan varven. Krakarna… Att gå i paraden är ingen slö-göra, man får fasen hålla lite tempo så att det inte blir luckor.

Framför oss gick lite studenter och småglin som tydligen jobbar på Ritz, och DÄR har ni ett gäng som var helvirriga… Vid ett tillfälle fick jag springa iväg och fösa ihop dom, för dom gick åt ett helt annat håll än paraden. Jeezuz! ”Håll till höger!” ”Jaaa då…” *Vimsar iväg i mötande körfält* Herregud.

Efter paraden åkte jag hem, helt slut. På söndagen var det städning på volontärsschemat, och jag fick lite nytta av mina nattklubbsår… När vi öppnade upp artistlogen där artisterna hade festat kvällen före sa tantaluringen som låst upp ”Åh herregud…” Äsch, sa jag, och städade hela skiten på en halvtimme. Det såg värre ut än det var, men det underlättade ju att ha lite rutin på det.

På typ två timmar hade vi städat hela backstage-volontärs-området, och så var det över. Ruskigt roligt! Jag var dock HELT ledbruten i måndags.

Igår började jag snora och fick feber, och idag kände jag mig döende när jag vaknade… Ett par nävar panodil senare överlevde jag dagen, men kanske mest för att jag slutade strax efter kl 14. Nu känner jag mig piggare, jag har ingen feber längre, så jag hyser hopp om att vara helt ok till i morgon när jag börjar sent.

Jag ska dessutom på dejt med C i morgon, så att vara sjuk är inte ett alternativ! Jag tror inte vi har setts ”på rikigt” sen i Mars. Sådär att man kan sitta ner, och PRATA med varandra, inte bara följa varandra ut på parkeringen och räkna det som umgänge…

På graviditetsfronten intet nytt. Fördelen med att jag varit rätt upptagen är att jag inte riktigt haft tid att fokusera på det heller. Jag vet i ärlighetens namn inte ens hur många dagar det är kvar till beräknad mens. Sist jag kollade var det elva dagar, men jag minns inte när det var. Men med tanke på att det är onsdag i morgon så lär det ju vara ungefär en vecka. Lite mer kanske.

Jag känner ingenting i kroppen, förutom att jag just ikväll blev OHYGGLIGT kissnödig. Jag kissar exakt hela tiden. Men, mentalt känner jag mig rätt gravid. Lite sådär som jag FÖRESTÄLLER mig att det kan kännas. Lite småmysigt, ganska avslappnat, och som om jag har en jättestor hemlighet. Men, jag vågar inte hoppas. Vi får se om en vecka eller så.

Det var väl ungefär vad som hänt sen sist… Återkommer med lite odlingsbloggande när jag piggnat på mig!

Lilla hunden säger NEJ!

Jag masade mig ur sängen runt 06. Det regnade ute, så jag hade ställt om larmet från 04,45 till 06 och sket i morgonpromenaden.

Man skulle kunna tro att hunden skulle bli ledsen över det, men nej. Jag hann ta på mig både kläder, jacka och gummistövlar, och gå in i sovrummet för att hämta mobilen, innan han stack fram näsan under täcket. När han fått på sig koppel gick han endast med stor tveksamhet ut genom ytterdörren, och oerhört snabbt in igen när han var klar ute. Regn är inte hans grej. Speciellt inte sen hans regntäcke med största sannolikhet ligger kvar hemma hos F, och vi aldrig mer kommer se röken av det.

Just idag verkar han nöjd med att ligga och snusa på en kudde, så han får göra det medan jag åker och jobbar.

Hela dagen försvann i ett nafs!

Tja, som sagt. Dagen gick i ett, och sen var den slut.

Det där med ledningsgrupp var ju intressant. I princip kan man säga att jag satt i nästan tre timmar (Herregud, hela min kropp hade panik mot slutet) och fick en massa information som gör mitt liv lättare att leva. Sådär som det tydligen SKA funka, men inte har gjort.

När mötet var slut fick jag en stund med vår chef och vår specialpedagog som jag mer eller mindre kidnappade längs vägen, för att prata lite om en konflikt vi har på jobbet. FYRA dagar har gått av terminen. Herregud, VUXNA MÄNNISKOR!!! ”Jag behöver hjälp, jag kan inte lösa det här” sa jag, och dom höll med. Dom är bra, dom där två.

Sen kom jag tillbaka till en arbetsplats där det under dessa tre timmar blossat upp ÄNNU fler konflikter… Jag var inte jätteledsen över att i princip bara äta lunch och vila lite med barnen innan det var dags för mig att sluta och åka till sjukhuset.

GIVETVIS var läkaren sen idag, så jag kom in nästan en kvart efter utsatt tid. När jag skulle betala i kassan sa receptionisten lite dröjande att ”Jaa, du har ju varit här… NÅGRA gånger nu… så du har ju frikort!” Med alla läkarbesök, ultraljud och behandlingar måste vi ju vara uppe i nästan tio gånger nu, låt oss hoppas att jag inte står där om en månad igen.

Jag har en bra känsla den här gången. Det har jag iofs haft förr, första gången tex, men ändå. På väg från nagelfixet (som jag var sju minuter sen till eftersom jag kom in en kvart för sent till läkaren) hade jag ägglossningssmärtor. Kroppen är verkligen ÖVERTYDLIG med att det är NU det händer den här månaden. Jag hoppas det ger lite resultat också!

Ändå rätt bra jobbat. Kom in till läkaren 14,15, och satte mig i stolen hos nagelkillen 14,37-inseminerad och klar. Jag har ju, som sagt, gjort det där några gånger nu, jag behöver inte så mycket instruktioner, då går det snabbare också, men det är en kort process. Idag var det TVÅ andra barnmorskor (antar jag?) som ersatt den som brukar vara där. Hon som skulle sköta ultraljudet hade ingen aning om vad hon pysslade med, det sa hon själv, så läkaren hade lite svårt att se.

Dessutom var jag, som instruerat, ”väldigt kissnödig”. Bara det att jag var så kissnödig att jag nästan var FÖR kissnödig. Urinblåsan skymde mer eller mindre hela livmodern så läkaren hade lite svårt att se vad hon gjorde, men det KÄNDES i kroppen att hon var rätt när hon trodde att hon var rätt. Mr. Flintstone (My dad wrote a porno-världens bästa podcast) får säga vad han vill, INGET är menat att nudda (än mindre greppa) livmodertappen. Det gör ont.

Men hur som haver, nu väntar vi.

Jag fick i vanlig ordning ett graviditetstest att ta, men den här gången utan datum att ta det på. Men det känns ju lite som om det kvittar, varje datum hittills har ju varit ca tre dagar efter beräknad mens, så jag har ju aldrig behövt göra något. Beräknad mens är den åttonde September, så som sagt, nu väntar vi.

Hej och hå…

Idag är en sån där dag när jag knappt kommer vara på jobbet, trots att jag jobbar hela dagen…

Hinner med att vara där en timme över frukost, sen ska jag traska iväg till den där mystiska ledningsgruppen som jag ska vara med i, men ingen riktigt vet vad den gör… Efter det tillbaka för lunch och vila, sen hinner jag med lite umgänge med barnen innan jag ska ”ta rast” och åka till sjukhuset. Kl 14 fick jag tid idag, så tänk fertila tankar eller nåt.

Kl 14 slutar jag, så jag hade sen tidigare bokat in att fixa naglarna 14,30… Jag försökte boka om tiden, men det fanns inga tider lediga den närmsta veckan så jag får försöka hinna ändå. Om jag bara får komma in i tid så tar inte behandlingen mer än en kvart, och då tar det kanske fem minuter att cykla in till stan igen, så det kan gå…

Tighta marginaler, men då går ju dagen iaf.

Cykeldag elva

Positivt. Ett väldigt tydligt positivt, tack och lov. Inte som sist, när det var så oerhört osäkert.

Jag visste redan igår att det skulle bli positivt. Kroppen har ju lite andra tecken för sig också, som vi inte behöver gå in på i detalj. Dom är inte alltid så tydliga, men igår var det tydligt att jag skulle ha ägglossning inom 48 timmar, och så ser det ut att bli.

Så, strax efter sju är det bara att ringa labbet och få en tid i morgon. Jag har en bra känsla för det här försöket, men ni får hemskt gärna hålla en tumme eller två medan vi VÄNTAR i två veckor sen…