Ricky G in da house!

Roadtripen avlöpte oväntat väl, inte en enda gång körde vi fel! (Vi tog bara en extra sväng in på ett litet ställe, och svängde en gata för tidigt och fick göra en olaglig U-sväng, men det räknas inte)

Med ”vi” menar jag såklart E, och typ Frodis. Det var liksom dom som körde och navigerade, jag satt bak och hörde ingenting av samtalet, så det var lika bra att sova, typ. Skönt det med!

Vi var framme jättetidigt, en timme tidigare än planerat, så vi hade gott om tid att äta middag och lokalisera oss. Maten var sådär… Min var skitdyr (såklart) och alldeles för salt, men ändå lyckades jag äta så mycket att jag nästan sprack… Frodis å sin sida var fortfarande hungrig när hon hade ätit klart, för hon fick världens minsta lilla potatisgratäng till sitt kött. Typ två matskedar såg det ut som. Och kom igen, huvudstaden. 30 spänn för en liten(!) glasflaska cola? Jaja, är det roadtrip så är det.

Efter maten fyllde Frodis ut med en glass så hon skulle slippa svälta ihjäl, och så gick vi in i Globen och hittade våra platser, efter en minst sagt rigorös säkerhetskontroll!

Medan vi väntade (och väntade, och väntade, eftersom vi var så tidiga) rullade en text runt arenan där det stod att senast 20,10 skulle alla sitta på sina platser, för under dom kommande 15 minuterna efter det skulle ingen släppas in! (Men sen var det fritt fram, tydligen) Vi funderade lite på vad som skulle ske under dom 15 minuterna, skulle vi alla bli skjutna och dom ville inte ha vittnen? Givetvis hände ingenting, men…

Först var det en kille som värmde upp oss. Eller, det var syftet iaf… Jag vet inte vad han heter och planerar inte att ta reda på det, för jag är inte imponerad. Visst, han hade ett roligt sätt att formulera sig, men sakerna han formulerade var ren skit. Kvinnomisshandel och mord flyter inte riktigt min båt, så att säga. Nej tack.

Jag visste ju inte riktigt vad jag kunde vänta mig av Ricky Gervais innan, men det var bra! Han är en jäkla rolig man, med sunda värderingar. Efteråt hade jag en känsla av att jag hade saknat något (Och då syftar jag inte på Karl Pilkington…), och nu när jag funderat på det över natten tror jag att det är att det känns som om han tog upp en massa viktiga ämnen, men liksom skyndade sig förbi mycket av det. Samtidigt kunde han lägga flera minuter på riktigt trams som förvisso var roligt, men inte angeläget. Jag hade nog velat ha mer av det angelägna. Men det var bra! Honom kan jag gärna se fler gånger.

Nu har ju hela den här helgen gått, och jag känner mig helt slut. Det har varit två väldigt trevliga dagar dock, det måste jag säga! I morgon börjar sommarsammanslagningen på jobbet, och med den mina nya arbetstider för fem veckor framåt. I morgon innebär det att jag ska kliva upp 03,45… Skjut mig. Jag vet redan nu att jag dessutom kommer vara skitirriterad när jag väl är på jobbet, pga människorna jag ska jobba med, så jag kommer få jobba en hel del med mig själv dom kommande två veckorna…

Nu: försöka styra upp hemmet så det ser lite mindre ut som en cracklya, läsa, sola och titta på hela säsongen skam.

”Kvällens kärlek”

Första gången vi var hemma hos A på middag hade hon lagat en helt magisk vegetarisk lasagne. Sen dess har jag drömt om denna lasagne, och kan inte riktigt komma över hur god den var! Jag har försökt återskapa den, och kommit en bit på väg, men ack så långt ifrån.

Igår bjöd hon på en favorit i repris, och herregud vad vi åt! Med ”vi” menar jag mig själv och E. Vi liksom slutade inte äta… En portion, och så en till. Sen satt vi liksom och knaprade på den resten av kvällen, sked för sked… ”Jag ska bara ta det här lilla”, åtta gånger. Till sist fick vi ställa bort tallrikarna för att sluta äta, noll självkontroll!

”Jag har ju lagat den för att ni ska äta!” sa A, men vi måste ju inte äta flera kilo var bara för det, haha! Som hungriga gamar.

E beskrev det hela på sin instagram senare som en trevlig middag med mig och A, och ”Kvällens kärlek, Lasagnen”, och jag kan bara instämma. Så sjukt god.

I vanlig ordning väldigt, väldigt trevligt! Jag gillar vårt lilla gäng!