månadsarkiv: juli 2017

Dom blev fler…

tAllybanen är hemma på besök (hon fick ju flytta tillbaka till uppfödaren på heltid i våras) och tog med sig kompisen Bosse. Deras matte ska till Grekland en vecka, så dom flyttade in här under tiden.

Det är lite logistik när man har en minut-planerad morgon, så jag gick hemifrån kl 04 med en hund, och kom hem igen klockan 05 med tre stycken. Vi möttes helt enkelt längs vägen och dumpade av hundarna så dom var promenerade och klara tills jag skulle åka och jobba en timme senare. Inte optimalt, men det fungerar. Tack och lov kunde jag ta komp och gå hem redan efter lunch, och då var det så tyst och stilla hemma, så det känns bra.

Det kommer vara full rulle här i helgen när S kommer tillsammans med barnen, jeezus!

Bra fest, crappy väg hem, bra morgon

Tjo vad det var livat i holken i lördags… Blev lite spontant inbjuden till en fest hos en kollega jag egentligen inte känner, hur kul som helst!

Jag och T hade tänkt cykla, men precis när jag skulle åka började det VRÄKA ner regn och eftersom festen var bokstavligen i andra änden av stan bestämde vi oss för att ta buss och komma sent istället. Planen var också att vi skulle avhandla den här manspersonen, men när vi väl träffades vid bussen var jag så sjukt kissnödig att jag inte kunde tänka på något annat, haha!

Vi kom fram och festen var supertrevlig. Det var massa människor jag inte känner där, och några jag känner. Skitkul! Först blev det att vi grupperade oss lite, som man gör. Vi som känner varandra ute på balkongen, och dom som känner varandra inne i soffan. Men, ska man lära känna nya människor är det ju inte så smart att sitta med dom man jobbar med varje dag, så jag fattade det oerhört mogna beslutet att gå in och mingla, och det var himla trevligt. Roliga människor.

Till sist hamnade vi på Frimis, och det var väl sådär… För det första var jag på tok för full (som vanligt) och för det andra var det för många människor där. Helt knökfullt. Jag blev mest trött, och några av oss gick till Mc Donalds istället innan jag sprang till bussen. 01,10 skickade jag det sedvanliga ”Jag är hemma och blev inte mördad”-smset till T.

Strax före Mc Donalds började jag prata med manspersonen, och under tiden vi pratade så sa han något som triggade en massa trötta känslor. Frustration över att livet inte innehåller mer än krogbesök, and so on. Kan tänkas att han fick en skopa av den frustrationen mitt i natten. Bra där Söderman. Men, han tycks vara en tålmodig mansperson, för han brydde sig inte så mycket om det, utan svarade bara snällt på all min frustration nu på morgonen. Sen har han ägnat morgonen åt att skicka låtar han tycker att jag ska lyssna på till mig. Han är inte lättskrämd, det måste man ge honom credit för ändå!

Manspersonen. Jag vet inte riktigt vad jag ska tro om det här. Den här veckan har något hänt, och det känns som om vi på något vis hamnat i det läget att vi berättar för varandra hur vi är i en relation-utan att erkänna att det är det vi håller på med. (Och det var HAN som började!) Jag är lika delar förtjust och bekymrad.

Om jag nu ändå ska kommentera den där grejen…

Så är det onekligen rätt trivsamt med en mansperson som känner lust att skicka små bilder ur sin vardag, bara för att… Bilder på ingenting, bara ”just nu”. Den trogne läsaren minns säkert att jag bloggade om det redan för ett år sedan, hur mycket jag gillar det.

Sen vet jag inte hur vi hamnade i det läget helt plötsligt, men jag kanske inte ska ifrågasätta så mycket helt enkelt…

 

Livstecken…

T ringde igår och ville kolla om jag lever, eftersom jag inte bloggar…

Jodå. jag lever. Mår till och med skapligt bra. Men det har varit en oerhört trist och tålamodsprövande sommar, jag har INGENTING att blogga om… Inte en endaste liten TANKE.

Vaknar, går morgonpromenad, åker och jobbar, åker hem, tar hand om hunden, sover. I en oändlig loop. Jag ska försöka bättra mig, men jag har ingenting att säga.

Förutom en sak. Det har ramlat in en nygammal mansperson i mitt liv. Jag orkar inte blogga om det av den enkla anledningen att det mest troligt kommer gå åt fanders inom en vecka. Trots att det känns som om det går ganska bra… Och går det inte åt helvete vet jag inte hur jag ska hantera den saken, med graviditetsplaner och allt, så jag känner lite att jag inte orkar lägga energi på det. Fast just den här veckan är det han som lägger energi på det…

Allt är oklart. Så jag startar om loopen och går och sover.

Angeläget

Av alla sommarprat i år (Det har varit ovanligt många intressanta!) var nog Linnéa Claessons det jag såg fram mot mest. Så jäkla stark och cool kvinna!

Även om det knappast är några nyheter för någon kvinna som förmedlas i hennes sommarprat är det ändå angeläget och intressant (Speciellt med en världsledare som finner det lämpligt att kommentera på en kvinnas utseende och kropp vid ett politiskt möte. Jävla äckel.), men framför allt stärkande.

Jag känner att jag har rapat ”om inte jag orkar, vem orkar då?” ganska många gånger på senare tid, men man hamnar alltid i ett läge mellan varven när man faktiskt inte orkar. När man blir helt matt av alla strukturer man kämpar mot, inte orkar förklara och argumentera och protestera. Man orkar bara inte.

Då kan man lyssna på Linnéas sommarprat, och så får man lite ny inspiration. Ny ork. Fler argument. Man blir påmind om hur viktigt det är att inte hålla käft, att alltid protestera.

Så, under denna totala bloggtystnad blir veckans tips: Lyssna på (bland annat) Linnéas sommarprat, och sprid det till alla ni känner. Det finns som podcast, om någon inte hänger med i svängarna 😉

Regn

Även om det är oerhört segt att det regnar, så är jag oerhört glad att det gör det. Jag klippte gräset igår. Inte för att det egentligen behövdes… Det var helt torrt och trist-utom just runt mina pallkragar.

Jag vattnar odlingarna, med konstant dåligt samvete, och gräsmattan just precis runt om har kunnat sno vatten därifrån, medan resten av gräsmattan nästan dött av torka. Så, nu får det gärna regna ordentligt några timmar så naturen får repa sig lite.

Bellen hörde av sig igår och ville snacka lite odling. Dom har tänkt små-odla lite hemma och ville ha lite tips och trix, så det senaste dygnet är det allt vi har pratat om, typ. Jag blev så sjukt peppad på att odla mer, men jag måste vänta tills staketet kommit på plats. Jag har också konstaterat att jag kan få plats med ungefär två bärbuskar till, det ska jag fixa ganska snart, och att det vore toppen om jag kunde få leasa grannens trädgård också 😉

Ska jag någonsin flytta härifrån, vilket jag inte har några omedelbara planer på, så blir det till ett hus med stor tomt, och allra helst plats för höns och ankor. Jag gillar att bo i stan, men jag inser att jag gillar att odla mer, och jag VILL ha höns. Men som sagt, inga omedelbara planer på det…

Klappar mig ändå lite på huvudet…

I veckan sa jag till en person (jag egentligen inte känner) att han och jag VERKLIGEN inte gillade samma musik, för det var den fördomen jag odlade. Då skickade han (som inte känner mig heller, troligen mindre än jag känner honom eftersom jag är en stalker) en länk till en låt, som är skitbra. Jag har lyssnat på den ett par gånger sen dess, och tror att jag måste söka upp resten av konserten på youtube.

Jag måste trots allt säga att den här veckan har gått helt ok. Bortsett från mitt sammanbrott i måndags morse över om-möbleringen så har det varit förvånansvärt få potentiella konflikter. Vid ett par tillfällen har jag fått välja att inte reagera, men ändå. Smärtfritt, och vi har till och med skrattat lite tillsammans vid några tillfällen.

Nu är det dock över för denna gång. Nästa vecka är det en ny prövning, och den kan nog bli tuffare om jag ska vara helt ärlig… Att någon PRATAR konstant utan att någonsin komma till poängen är en prövning… Det räcker med att barnen hela tiden pratar, dom har ju oftast ett syfte iaf! Men, det är en vecka.Och eftersom jag byter resursbarn kommer jag med stor sannolikhet slippa undan pratet ganska mycket. Sen är mina ordinarie kollegor tillbaka, och så blir livet inte bara uthärdligt, utan kanske rent av roligt.

Men, det här bloggandet blir ju onekligen lidande när man inte gör något annat, ens i teorin, än att jobba…

Det är ju bara att lösa…

Jag hade ett enda önskemål inför den här sommaren, och det var att inte ha samma schema hela sommaren, och sluta sent varje dag.

Det gör jag inte. Måndagar, den dag man MINST behöver det, slutar jag tidigt. Resten av veckan slutar jag 16 eller 16.30. Eller, slutade… Jag har fått ändra mitt schema så att jag slutar tidigast 16,15 varje dag utom måndag. HELA sommaren. Det innebär att jag inte kan göra något annat än att jobba, i princip. HELA sommaren. Tack, det känns super! Superhärlig sommar, full med äventyr.

Nästa vecka får jag dessutom byta arbetsuppgifter. Byter ett resursbarn mot ett annat en vecka, för att det saknas personal. Det finns andra som KAN, men dom känner sig lite ängsliga. Det enda jag är riktigt rädd för är nog att föda barn ensam, och det behöver jag inte göra på jobbet, iaf inte nästa vecka. Jag har, tack vare att jag jobbat så mycket som vikarie, hunnit med att jobba med så många olika typer av barn att jag inte oroas särskilt mycket av något, så jag löser det. Såklart, för det behöver lösas.

När sommaren planerades känns det lite som om någon kastade upp en näve pusselbitar, och chansade på att dom skulle falla ner i närheten av varandra…

Men vi löser det. Det måste vi, för vi jobbar med pyttesmå människor.