månadsarkiv: juni 2017

Jämarns vad dagen gick…

Herregud, dagen bara rusade iväg! 

Vi hade sjukt roligt på jobbet idag. Vi packade ihop alla våra barn och några till, hoppade på en buss och drog till Stora Holmen där kidsen kunde klappa lite djur och leka.

Det är så kul att göra sånt med dom, dom är så duktiga och tycker att det är så roligt! 


Efter jobbet hem och attacksova i en och en halv timme, det blev lite (!) väl sent igår eftersom jag råkade börja prata med en person på messenger. Sen duscha, klä på sig och nu är jag på väg till middagen. Bokstavligen, jag går och bloggar samtidigt, eftersom jag inte hunnit tidigare!

Dagar. You win some, you loose some…

Anledningen till att jag inte sov inatt var (tack gode gud) inte F, utan snarare att jag redan igår insåg att vi har ett litet, litet problem vecka 28 på jobbet…

En av mina mest besvärliga brister är att jag inte kan slappna av så länge jag har ett problem att lösa. Jag behöver liksom åtminstone ha en PLAN för hur det EVENTUELLT kan lösa sig, annars slutar inte huvudet snurra.

(Det är förmodligen därför den här jävla F-grejen känns så förkrossande. Det finns ingen lösning. Jag kan bara vänta på att sluta bry mig och well… Det har gått tre månader och det har inte hänt ännu. Det är nytt. Jag brukar kunna glömma efter en månad eller så… Det är sista jävla gången jag låter en människa få något slags betydelse i mitt liv, jag fixar inte att gå runt och må så här vidrigt och inte kunna påverka det.)

Hur som helst. Ingen sömn pga problem på jobbet som inte ÄR mitt problem, men BLIR mitt problem eftersom jag är den jag är. Det blir ju jag som inte tar rast, jobbar över etc för att alla andra (Barnen) ska ha det bra… Som något jävla offer.

När jag väl kom till jobbet, blygsamma 30 minuter för tidigt, för att kunna lösa problemet visade det sig att jag missförstått en del av problemet, och den del som återstår kan tom jag känna att ”Suck it up…” Så just DEN biten kunde jag faktiskt släppa. Tack och lov.

Sen spenderades morgonen med lite mail. Chefen hade mailat ett nytt sommarschema, och kunde jag möjligen se till att det fanns på alla avdelningar? Visst kan jag det, inga problem. Jag i min tur mailade tillbaka och frågade hur det egentligen blivit i sommar, när jag slutar tidigt EN HEL DAG I VECKAN? Vem kommer ta över ”mitt” barn? Vet hen om det? Vet alla andra om det?

Chefen svarade att det trodde hon att min föregångare redan hade löst, i samspråk med oss… Men ok, hur tänker jag att vi kan lösa det så det blir bäst? Någonstans här fick jag en stroke.

Jag funkar ju tyvärr inte så som människa att jag bara kan skita i allt och säga ”inte mitt problem”, speciellt inte när det gäller barn. Jag kan inte bara tänka att ”någon” får lösa det, när jag vet att ingen kommer lösa det, och det här är ett barn som behöver 100% uppsikt, men är någon annanstans om man råkar BLINKA lite för långsamt… (Det har hänt även mig…)

Så, med tre dagar kvar tills det är dags för min första tidiga dag i sommar fick jag börja klura på vem som ska ersätta mig, och det är inte skitenkelt… Inte för att jag är oersättlig på något vis, utan för att uppdraget är lite speciellt… Jag fick lite stressmigrän…

Tack och lov har vi en helt magisk vikarie under dom mest problematiska veckorna. Utan att jag ens frågade föreslog hon att hon skulle möblera om sitt eget schema, och byta sina tidiga dagar mot sena dagar, för att kunna lösa problemet. ”K och A vill säkert sluta 15 ist för 17, då kan jag lösa det!”. Jag blir nästan helt gråtfärdig… Barnet känner henne, hon är stark nog att fixa det både mentalt och fysiskt, och hon liksom bara ERBJUDER sig… Och så var det löst. Chefen OKEJ-ade och bad mig informera dom som är ansvariga i sommar, och så kunde jag släppa det. Nu är det bara föräldern som ska informeras och det oroar mig inte det minsta faktiskt. Hen litar på att jag löser det bra för barnet.

Så hade jag några magiska timmar när allt var lugnt. Vi åt lunch, hade rast, konstaterade att nästan alla barn hade somnat på vilan och la oss (nå, jag pratar bara för mig själv, JAG la mig) bredvid barnen och vilade lite också, och kände lite ro.

Sen kom den magiska vikarien in med en sån uppsyn jag brukar ha. ”Jag försöker andas djupt men…” Och berättade att i morgon är den nyaste vikarien vi har bokad på stängning. Det ÄR jag som är vikarieansvarig, men i det här fallet fick jag en lapp i handen av min föregångare med orden ”det här är löst redan”, och litade på att allt var ok. Att någon som jobbat totalt tre dagar får en stängning är inte ok… Så det behövde ju lösas…

Det som är så frustrerande är att det här ÄR inte mitt problem förrän 1/8 när jag börjar få betalt för det. Men det blir mitt problem för att jag inte bara skiter i allt… Jag fick lite akut hjärnblödning och kunde för mitt liv inte se hur vi skulle lösa det, så jag bad vikarien smsa chefen och fråga om hon kunde tänka ut en lösning. Jag hade liksom slut hjärnkapacitet efter NOLL sömn…

Chefen ringde, trots begravning (jag älskar min chef, på riktigt), upp efter mindre än fem minuter och pratade först med vikarien, och sen mig. Vi resonerade lite och hon hjälpte mig tänka. Lösningen var ungefär ”Om du kollar med J så ringer jag dom andra förskolorna och kollar om någon av dom kan byta tid”. Jaha… Ja SÅ kan man ju göra… Glömde det… Glömde att vi samarbetar…

Jag gick och frågade J när han slutar i morgon. Svaret blev ”16,30” och jag ville att han skulle jobba till 18, en fredag, så jag hade inte ens hjärta att fråga först… Tänkte att jag avvaktar.

Chefen ringde upp och hade ringt alla andra förskolor, och det hade slutat med att J skulle jobba, haha! Ingen annan hade kunnat stanna över,och när hon ringde J’s närmsta chef (”Chefen” är ju vår högsta chef) hade hon sagt att ”Ja jag såg att Ebba just frågade honom (över staketet) men du kan få prata med honom…” Chefen hade sagt att ”Om du inte vill så får du verkligen säga nej, men…” och J hade väl lite förvirrat sagt att ”jag har inget annat för mig…” varpå chefen sa att hon sagt till honom att det var jättesnällt och att hon skulle komma förbi honom med höstens anställningsbevis i morgon, hej då! Innan han hann ångra sig… Haha!

Jag kan nog inte förklara överstående på ett bra sätt. J var redan lovad jobb i höst men har inte fått papper, men det lät så skoj när chefen berättade hur hon lagt fram det för honom, och liksom i förbigående bara sagt att hon skulle fixa papper… Guess you had to be there. Min chef skämtar oerhört sällan trots att hon är en varm och härlig människa, så det var lite kul, men svårt att beskriva.

Jag har sagt det förut, men jag säger det igen. Min chef är så HIMLA bra! Jag är fan livrädd för henne, för hon har en så sjuk pondus och är väldigt strikt i sin yrkesroll, men hon är en fantastisk människa. Varm, omtänksam, och rättvis. Hon kanske inte alltid håller med mig (eller någon annan), men hon kommer alltid jobba för att vi alla ska trivas på jobbet med en oerhört professionell attityd. Är det någon jag har förtroende för så är det min chef. Även om hon skrämmer vettet ur mig =)

Hur det nu än blev. Alla problem lösta. Först långt senare slog det mig att chefen kanske trodde att det var JAG som bokat in en helt färsk vikarie på stängning eftersom jag är vikarieansvarig, men jag fick släppa det. JAG vet hur det är, och jag tror att hon fattade också till sist. Hon är smart.

Trots att jag tycker att jag tar komp hela tiden har jag 19(!) timmar att ta ut. Ni behöver ju bara läsa lite högre upp för att fatta vad det beror på… Men jag tog lite idag, och åkte hem och la mig i solstolen och kände att det skulle räcka… Men efter typ en timme i solen kände jag att jag inte kom till ro. Lite alkohol skulle nog eventuellt ha suttit fint…

Säga vad man vill om mina alkoholvanor (jag kan själv säga en hel del så don’t bother) men jag är sjukt effektiv. Cyklade till systembolaget, gick in och handlade rödvin och bubbel, och kom ut TRE (!) minuter senare. Jag överdriver inte ens. Jag har mina favoriter, orkar inte jiddra.

Hällde upp ett glas bubbel, och efter ett halvt glas hade jag landat. Avslappnad, trött, inte stressad. Nu är flaskan slut, och det är en timme innan jag får gå och sova, och jag känner på mig att just inatt kommer jag sova… Det vore på tiden, med två dygns sömnlöshet bakom sig…

Enligt min mens-app är det bara några dagar kvar till den där HYPOTETISKA perioden i min cykel när jag eventuellt sover så bra. Jag längtar efter den.

Fick mich…

Tydligen har vi helt slutat med sömn i det här hemmet. Fick mich vad jag är trött…

Jag somnade förvisso, men vaknade efter typ två timmar och sen var det kört. Strax efter midnatt gick jag ut och satte mig i trädgården en stund, och efter det kunde jag SLUMRA resten av natten, men sovit har jag inte gjort.

Den här dagen kommer bli något av en utmaning. Tur vi har extremt lite barn den här veckan, det blir lite roligare då. Dels blir det inte lika stojigt, och dels kan vi hitta på lite roligare saker med åtta barn än tjugotvå. I morgon sticker vi på bussutflykt och klappar djur.

Ett plus med att inte vara gravid är ju att jag kan hinka energidryck. Så länge jag gör det före lunch, annars lär jag inte sova inatt heller…

Så, det var dagens gnällinlägg.

Long time no see…

Alltså, jag har verkligen ingenting att älta om… Eller, jag skulle ju kunna jiddra om hur mycket mer jag saknar två personer varje jävla dag som går just nu, men då måste jag ju tänka på det, så… Så let’s not.

Senaste dygnet har väl gått ungefär så här: Sov inget pga ovanstående, trött morgonpromenad i SJU graders värme. SJU. Cyklade till jobbet i elva graders ”värme”, klädd därefter. Tillbringade resten av dagen något varm eftersom solen vaknade.

Nästan inga barn, lekpark, lunch, somnade på vilan, somnade på rasten, mellanmål och lek i solen, cykla hem, ta på bikini och vattna hela trädgården, sola lite, duscha, dricka middag, bokblogga (Har fått massa överraskningspost den här veckan, kul!) och uppdatera här, titta på how i met your mother…

Gud, mitt liv tråkar ut mig så mycket just nu. Har ni tur blir det marginellt mer intressant mot slutet av veckan, men jag känner inte att ni behöver stressa hit om dagarna direkt…

Sorry.

She laid there, motionless…

And unblinking…

Monday Is Porno Day, det är sen gammalt. Man FÖRSÖKER härda ut och inte lyssna, så att man ska kunna lyssna på flera avsnitt i sträck sen, men ibland är det svårt…

Den här veckans avsnitt var lite mer än jag kunde hantera, känner jag. Tur det är middag på fredag så att jag kan avhandla det med A. Jag hoppas stackars E har tagit sig för att börja lyssna (och helst kommit ikapp!) så att hon slipper känna sig utanför, för jag MÅSTE diskutera det här känner jag!

Jag gick och fnittrade för mig själv på morgonpromenaden, tur att vårt enda sällskap utom fästingar och fåglar var ett rådjur som tittade frågande på mig…


Adding insult to enjury…

När jag nu ändå är sur och butter tänkte jag att då går jag på en diet också, när jag ändå är i farten!

Eftersom jag inte är blind har jag noterat att jag gått upp i vikt. Till den punkt att jag inte vågat ställa mig på vågen, eftersom jag vet att det skulle vara långt över min comfort zone.

Det är ju inte direkt en skitbra ide att gå på diet när man försöker bli/planerar att vara gravid, så jag har sagt att OM jag nu inte blir gravid innan sommaren blir det diet tills nästa försök. Så, nu har jag ju två månader på mig att styra upp det där lite. Så jag ställde mig på vågen…

Nu ska vi inte kroppshetsa, men det är fan katastrof… Jag har inte vägt så här mycket sen jag var på väg NER från 125 kilo. Jag väger nästan sju kilo mer än mitt ”vill absolut inte väga mer” och tolv kilo över mitt ”här mår jag sjukt bra!”. Där jag är nu mår jag inte bra, speciellt inte när jag ser siffrorna framför näsan.

Så. Diet. Det krävs något slags kickstart för att jag ska överleva det här, så jag kör en sån där riktigt osund diet med shakes. Nu är mat en väldigt central del av mitt liv, och en oerhört viktig komponent när det gäller mitt humör, så att BARA köra shakes är uteslutet. Jag äter riktig frukost (gröt, som vanligt) och lunch på jobbet, sen shakes till två mellis och middag.

Dels för att maten på jobbet är sjukt god och gratis, men även för att jag tycker det är viktigt att ge barnen en sund syn på mat. Dessutom är det OERHÖRT centralt att jag håller humöret uppe på jobbet, och det fixar jag inte utan mat. Jag gick in på affären när jag kom hem efter att ha fixat naglarna (Hey, äntligen kan jag ta ur linserna utan att riva av hornhinnan!) fick jag uppmana all min behärskning för att inte gorma på ungarna som skulle tränga sig i kön. Sen var jag kanske inte supertrevlig, men jag gormade inte… Så sjukt jävla hungrig!

Men som sagt, det är tillfälligt tills dom värsta kilona trillat av… Jag tänker att jag också behöver en sund syn på mat… På fredag är det som sagt middag med tjejerna, så då får jag äta både lunch och middag, och på lördag när vi ska åka och se Ricky G får det bli mat om jag ska kunna umgås med folk. Antingen hemma eller om vi äter i Stockholm, vem vet? (inte jag, vem vet inte du…)

Men som sagt, man är ju inte glad och trevlig just nu… Fördelen med att dricka shake till middag är ju egentligen flera. 1, jag ska snart gå och sova så det drabbar ingen och 2, jag har en fantastisk frukost att se fram mot i morgon när jag vaknar! Man brukar ju vänja sig ganska snabbt. (Sa hon vis av erfarenhet efter att ha kickstartat på 125 kilo med fem veckor på pulverdiet…)

Jag återkommer om jag överlever det här.

Grumpy Mc grumpypants

Ahh, måndag!

Sov sjukt gott. Tills det var två timmar kvar innan väckarklockan skulle ringa, dvs 03,30…

Började gå morgonpromenad. Hann halvvägs innan himlen öppnade sig och syndafloden drog fram. Varken jag eller hunden var klädd för det, så vi vände halvvägs.

Öppnar jobbmailen och har fått ett mail med instruktioner som ska vidarebefordras av mig till dom det berör, istället för att mailet skickades direkt till dom… (Jag surnade ihop helt och vidarebefordrade mailet, fuck that!)

Min tolerans för andra människor är direkt relaterat till min sömn, tur det är nästan två timmar (zzzz) innan jag börjar jobba.