månadsarkiv: februari 2017

Optikern och livet…

Det blev en lång jäkla dag idag, men jag var tvungen att masa mig till optikern. Inte optimalt att göra det efter jobbet, men jag bokade tiden för över en månad sen och idag var första lediga tid dom hade, då går det inte att vara kräsen!

Jag behöver linser, igen. Jag hade för några år sedan, men dom funkade inget vidare för mina ögon som blev svintorra, så jag slutade använda dom. Men, när man jobbar med barn, eller bär runt på en bebis, och har glasögon i kombination med kladdpanik blir det jobbigt… Minsta fläck på glasögonen driver mig up the wall, jag kan tvätta glasögonen 40 ggr om dagen, och det blir en smula tröttsamt. Så vi testar linser igen.

Men bortsett från sena dagar och den stora otåligheten med allt, så känns det lite som om allt flyter ganska bra just nu. Det har kommit in extra pengar, och kommer komma in ännu mer framöver, vilket gör att jag minskat mina månadskostnader med nästan 2000kr. Perfekt när jag nu är helt bestämd med att jag SKA bli föräldraledig. Inte hoppas, jag ska.

Jobbet funkar, ekonomin funkar, graviditetsplanerna tar jävligt lång tid, men tycks funka. Sen är det bara kroppens jobb kvar, och eftersom jag har en ultrafertil mamma hoppas jag att den ska sköta det fint. Om inte så tar vi den psykosen då, och omgrupperar. Innan vi VET har jag BESTÄMT att det ska funka. Punkt.

Det finns ett pyttelitet, grådaskigt moln på min himmel, men jag är glad att ärligt kunna säga att det är helt ok. Jag känner igen ett mönster från förra året, och känner mig uppriktigt trygg med att det inte nödvändigtvis handlar om mig, utan om hen och något hen går igenom just nu, som då. Jag kan inte säga att ”jag köper din shit”, och sen bara mena det när allt är bra och relationen är toppen, så just nu känns det rätt bra att känna sig trygg med att this too shall pass, som man säger. Hen sa förra året att ”jag hade hoppats att det positiva i vår relation skulle väga över”, och i år är jag glad att säga att jag är trygg med att det faktiskt GÖR det. Jag vet inte riktigt vem jag är men (jag har ätit mina vitaminer JÄVLIGT noga sen förra årets mentala kollaps) jag känner mig så jäkla harmonisk och trygg med allt these days… Skum känsla. Intressant att se vad det tillför livet!

Blogg100, vi testar igen

För något år sedan gjorde jag ett försök med Blogg100, men föll ganska snabbt och missade inlägg.

Nu känns det som om jag varit GANSKA duktig senaste året, och bloggat iaf nästan varje dag, även om det inte är hyperintressant varje gång 😉

Men vi testar igen. Från 1 mars och 100 dagar framåt ska jag försöka producera minst ett inlägg om dagen. Bara den där livmoderundersökningen borde kunna bli mer än ett inlägg…

Och helgen den gick…

Jag var så ohyggligt trött i helgen, jag gjorde ingenting förutom att titta på criminal minds (typ två säsonger…) och sticka.

I fredags inföll en händelse som numera är mer sällsynt än dinosaurier. Jag och T slutade tidigt samtidigt! Mind blowing. Ska vi kunna leka med E tillsammans någon dag (det är ju inte bara jag som saknar henne, det lilla gullefjunet) måste det bli en helg, och då ska jag ju få låna henne en helgdag också… Misstänker att dinosauriernas återkomst kommer inträffa före DET går i lås 🙁

Men i fredags kunde jag iaf träffa T. J, dottern i huset, hade beställt middag, bestående av ”Sötpotatis, palsternacka och fisk”. En smula luddigt, men jag knåpade ihop ett hittepårecept på en gratäng med sötpotatis och palsternacka bland annat, och så gjorde vi lax till det.

T’s kommentar: ”Men… Kan man ÄTA citron?”

Oh dear… Jag tror jag måste laga mat åt dom lite oftare. Lite oklart vad bara, för det visade sig att J inte alls gillade sötpotatis, hon ville bara testa lite 🙂 Hennes önskemål blev ”potatisbullar”, och det kommer INTE hända! Det kan hon värma till sig själv =)

Hos T och J får gäster torka händerna på bomullsrondeller… 😉