Lite herpes bara

Nej, jag har inte herpes, och nej, jag har inte förstorat överläppen (I wish liksom). Nej då, jag har lagat mat utan att använda huvudet bara.

Tips från coachen: om du ska reda din gryta (som för övrigt smakade ingenting, sjukt sur) och vill vara lite effektiv och ta den VARMA (läs kokande) vätskan att reda med, tänk då på det där med vattenånga, och tättslutande lock, och tryck och sånt.

En timme innan F och E kom och käkade igår exploderade maten rakt upp i ansiktet på mig, och resulterade i milda brännskador och ett jävligt kladdigt kök. Fläckarna på halsen: Brännblåsor. Det flammiga i ansiktet: brännskador. Den dubbelt så stora överläppen (Men hey, den kan jag behålla!): En enda stor brännblåsa. Det skulle ju förvåna mig om jag inte får ligga vilken dag som helst nu.

Helt slut…

Man kan lugnt säga att den här veckan varit en försmak av hösten, och det ser mörkt ut… 

Jag var helt slut mentalt när jag cyklade hem. Nu tar jag en PAUS innan jag försöker bringa lite ordning i livet… Just nu vill jag bara sitta här och få stressnivån att sjunka en smula…

Let it go already…

Nej, jag kunde inte sluta tänka medan jag cyklade till jobbet, jeezus, take a break huvudet!

Det här med att vara olika, och ändå försöka ha en fungerande relation oavsett vilken sort det handlar om… Det är en sak att se att man är olika, och i viss mån förstå det. Det är en helt annan sak att agera på det… Om en person behöver space och att den andre sätter sig ner och bara chillar lite, och litar på att allt är bra, verkligen, och den andre behöver bekräftelse i form av ett agerande som VISAR att allt är bra, verkligen, då blir det trixigt…

Det kan inte handla om att den som behöver bekräftelse alltid ska få det för att kunna chilla, och personen som behöver att man litar på hen kan inte bara deklarera att nu MÅSTE du lita på mig, för jag säger det… Någonstans måste man mötas halvvägs, för att börja närma sig en fungerande kompromiss.

Som en person som inte litar ett dugg på vad gemene man säger, utan tolkar agerande istället, blir små saker väldigt stora och viktiga. När jag ber om mindre utrymme och får det, så säger det mig något väldigt viktigt. När jag säger att jag HATAR tumme upp, och får en smiley istället, säger det mig något extremt viktigt. Att sen inte en smiley är ett dugg bättre är inte relevant, för jag förklarade inte VARFÖR jag hatar tumme upp. Agerandet, utan bakomliggande förklaring, säger mig att den jag pratar med hör vad jag säger, och är intresserad av att vi ska ha en fungerande relation. Sen är jag helt medveten om att jag lägger betydligt större vikt och mening i den enda grejen än vad hen gör, men för MIG är det viktigt. Vi möts halvvägs, för att försöka förstå varandra och skapa en kontext som fungerar för oss båda, där alla mår bra i relationen.

Det faktum att personen anstränger sig för att vi ska fungera tillsammans ger mig trygghet att, som hen behöver, luta mig tillbaka och andas. Tillit, if you will. I viss mån iaf, det är ju inte som om jag plötsligt blivit en stabil person. Det är en början på en process.

Så, NU tror jag att jag har landat där den här tanken var menad att landa, och rett ut vad jag egentligen funderade på.

Att skapa utrymme…

225049-I-Need-A-Break-From-My-Own-ThoughtsSovmorgon till 05, så givetvis vaknade jag 04 och stressade över att det bara var en timme kvar innan jag skulle upp, och så kunde jag inte somna om… Så jag började tänka på det där med att ge någon utrymme. Utrymme att slippa press, och att andas. Försökte sammanställa tankarna under morgonpromenaden så dom skulle bli begripliga (ens för mig själv), men jag hade ingen större framgång på den punkten…

Det handlar ju mycket om hur man är som person. Och hur den sociala pressen ser ut. Jag själv har ju i princip ingen social press. Jag tar ju glatt emot minsta chans till socialt samspel, även om det bara handlar om att åka med Frodis och shoppa, även om jag inte ens själv behöver något. Bara för att få umgås.

Jag är ju också sån som person att om jag tycker om en människa så pratar jag gärna med den människan varje dag, hela dagen. Och då menar jag inte djupa samtal om livet, gud nej. Bara om ingenting. Jag och W pratade ju exakt HELA dagen en period. Vi sa god morgon, skickade meddelanden hela dagen (om absolut ingenting) och sen ringde vi varandra på kvällen och pratade om ingenting. Just då hade vi båda det behovet, och mådde väldigt bra av det. Av ingentinget. Sen fick han ett akut behov av att ljuga mig rakt upp i ansiktet istället för att säga ”Jag är inte så sugen på den där festen vi ska på tillsammans”. (Och var dum nog att inte fatta att jag skulle avslöja att han ljög…) Och så var det slut på pratandet. Nu är det åtta månader sen vi gick från att prata varje dag till att aldrig prata. Det blev tomt.

P, E, A och några till pratar jag också med varje dag, via snapchat. (Ja, jag är tonåring.) Återigen om INGENTING, snäppet över ”Jag är på toa” ibland. Det handlar inte så mycket om vad som sägs, utan mer om att känna att det finns en människa som tänker på att man existerar och vill dela något trivialt med en. Det lilla.

Och då kommer vi ju in på nästa faktor, bekräftelsen. På något sätt är det lättare att luta sig tillbaka och ge någon utrymme om man lämnas med en känsla av att vara en faktor i den personens liv. En 10 sekunders snap på en asfalterad väg och ett ”löprunda” (Såna får man från P ibland, han är så duktig med sin träning!!) säger mig så mycket mer än att han är ute och springer. Jag är inte så intresserad av att han springer mil efter mil, det jag blir glad av är att han ville dela den tanken med mig. Och 40 andra, det vet jag ju, men jag var en faktor. Bekräftelsen.

Om man känner att man själv är den som ALLTID hör av sig, eller föreslår att man ska ses, blir det svårt att slappna av. Här kommer även tillit och självkänsla in som jävligt fula faktorer. Människor är olika. Jag, P, E och A är såna att vi gärna hör av oss ofta om ingenting. Andra har en annan social press, och andra behov och erfarenheter, och så blir det en kollision. Personen som vill dela små skitsaker med en person den tycker om, blir frustrerad och ledsen när personen som har 45 andra som också pockar på uppmärksamhet inte fungerar likadant. Det är ju så svårt att veta om det handlar om att människan inte VILL höra av sig, eller umgås, eller om det helt enkelt är körigt.

Jag kan känna att ofta blir det lite så att med människor som man INTE snapchatar med varje dag (tex, sms funkar ju fint också…) så blir umgänget så stort och komplicerat. Lite som att OK, nu har vi inte setts på tre månader och det kommer ta tre månader till nästa gång, nu måste vi göra det här på riktigt! Det blir så stort, när man egentligen kanske vill sitta på personens trappa 40 minuter och vara tyst tillsammans, en vanlig måndagskväll. Det blir fel. Jag kan tänka att umgänget då känns lite komplicerat, eftersom det känns som en så stor maskin som ska dras igång varje gång det sker. Och så går det ännu längre tid till nästa gång.

Ett jättekort meddelande om absolut ingenting kan säga så väldigt mycket mer än en stor gest. Man blir ju så osäker när man själv är den som alltid hör av sig. Det är ganska svårt att tolka det på något annat sätt än att man inte är så spännande att prata med. Så kanske det inte alls ÄR, men man hamnar lätt i den slutsatsen. Och så blir man needy, eftersom man är helt jävla vrickad.

Om en person visar intresse för att man existerar kan man slappna av och ge personen utrymme, men i samma sekund som personen visar att den behöver lite space, då får man ett akut behov av att tvinga sig på den personen. Och med man menar jag givetvis jag. Inte medvetet, men det blir på något vis resultatet när man lämnas att analysera saker.

”Jag är lite upptagen, kan jag höra av mig när jag är klar?” ger ett mycket lugnare sinne (för att det är rakt, tydligt och ärligt) än en förbannad tumme upp på facebook. Jag HATAR den där tummen. Inte tummen i sig, utan det den symboliserar. ”Jag är upptagen, så nu vill jag bara avsluta det här samtalet”. Samma innebörd, men inte lika tydligt och ärligt. Det ena är öppet för tolkning (VILL hen inte prata med mig? Någonsin igen?) det andra är rakt och förklarar en begriplig omständighet som inte har ett dugg att göra med en själv som person. I ärlighetens namn är det ju ganska sällan det handlar om en själv som person, men man (jag) behöver få det bekräftat lite mellan varven, eftersom man är rätt vrickad, och har lite väl mycket bagage…

Äh, jag kan älta det här resten av dagen, det blir inte mer begripligt för det! F sa en gång att han inte riktigt förstod motivationen bakom att blogga, och jag svarade om att det handlar om att man har för många tankar och för få att dela dom med. Det är ett sätt att få ur sig tankar, strukturera dom och göra dom begripliga. I viss mån för att förstå hur man själv fungerar, eftersom man reder ut det medan man skriver.

Nu: Jobb.

Sweet

Så, nu har jag, med lite tur, löst mitt sista problem som ansvarig i sommar. Peppar på katten, och allt sånt. Pratade med E idag. Hon tar över efter mig och är ansvarig sista veckan, vilket hon tydligen förträngt en smula *S*

”Men är inte det där ett problem för den som är ansvarig DEN veckan att lösa?” Jovisst svarade jag. Då blir det DITT problem. ”Ehm… Nej men lös det du då”. Haha, virrpanna!

Som sagt, förutsatt att inte min arbetsplats brinner ner i morgon har det där lönepåslaget varit väldigt lättförtjänt.

Oh, they’re gonna pay…

Mina två veckor som ansvarig i sommar har flutit på väldigt bra. Oväntat bra faktiskt. Förra året hade jag tre dagar, och exakt ALLT som kunde gå fel gjorde det… Men i år, smärtfritt. Små problem som varit lätta att lösa, inga konstigheter.

Eftersom alla sju förskolorna är ihopslagna nu passar vi på att anlita städbolaget för storstädning för de förskolor som är stängda. Idag kom arbetsledaren för städbolaget och förklarade att dom skulle städa en förskola, men exakt INGENTING var förberett. För att dom ska kunna städa behöver dom ha fria ytor. Golv, väggar, bord, bänkytor, hyllor. Allt ska vara fritt från prylar! Inget av det var gjort… Det var prylar ta mig fan överallt…

”Vad kan ni städa medan vi löser det?” Frågade jag, och fick till svar ”Ehm… Tja… Toaletterna…” Bra, då gör vi så. Ni städar toaletter, vi röjer det vi kan i ETT rum, så ligger vi iaf ett rum före. Jeezus, det är tur man är en smula lösningsorienterad och effektiv!

Nu visade det sig att jag och K, som gick över för att lösa det, var sjukt mycket snabbare än städarna. Vi hade RENSAT en hel förskola på prylar innan städarna var klar med toaletterna. Det var soprent överallt, utom i ett rum som helt enkelt inte blir städat, där vi ställde ALLT. Det får personalen på den förskolan helt enkelt köpa, eftersom dom inte plockat undan… Alternativet hade varit att det inte blev städat alls.

Nu blir det ju intressant att se vad chefen säger. Ska någon av dom på den förskolan avbryta sin semester för att komma och STÄLLA TILLBAKA allt, eller ska jag och K göra det på övertid? Nu kan man inte bedriva verksamhet på den förskolan.

Boss of everything, I tell you…

Long Time No Cook

Jag är löjligt förtjust i min gryta, men den har stått oanvänd i flera månader nu, så jag är galet peppad på att använda den igen!

04,15 ringde klockan och när morgonpromenad och kaffe var avklarat satte jag grytan på spisen. Nu får den stå i ugnen och puttra medan jag jobbar, och så slänger jag i det sista när jag kommer hem. Den sortens matlagning är inte så kul när man lagar åt sig själv bara… 13 timmar matlagning, 13 minuter, i bästa fall, för att äta.

Men ikväll får jag sällskap, och grytan får puttra.

Boss of everything…

Kockvikarien kom ut idag och bad mig om en second opinion gällande några kilo kyckling han ville kasta… Och ”kanske ta en bild om dom vill ha bevis från leverantören”. 

Nu tror jag quite frankly inte att han behövde min åsikt, snarare ett ”ok” eftersom jag tydligen är chef över hela världen…

Jag vet inte, men…


Den är alltså INTE blandad med broccoli…

Så det blev inte kycklinglasagne i morgon, han fick improvisera.


Är det något jag kommer sakna i höst så är det hans teckningar!