Blogg 100, 53

Till sist tog veckan ändå slut, trots att det kändes som om den var 22 månader lång. 

Trots att vi haft en förhållandevis BRA vecka, har den varit rörig. Man kan säga att barnen v E r k l i g E n behöver sommarlov. Och vi med. 

Sen måste man ju älska vissa av dom vi trots allt har bakom oss. Både jag och kollegan har fått ta emot en del kritik för beslut som är utom vår kontroll. Vi har stått enade, men fått ta skiten för saker vi inte kan påverka. Dag ut och dag in. Sen blev det plötsligt KNÄPPTYST. Inte ett ord. Inte en reaktion. Såpass att vi båda reagerade och undrade vad sjutton som hände?!

Det visade sig att vår specialpedagog satt ner foten, pekat med hela handen, tagit till brösttoner och rutit att ”ni säger INTE ETT ORD TILL till dom, utan ni ringer MIG, dom har fått ta tillräckligt!” Haha, underbara, älskade kvinna!! Ett sånt stöd när livet känns ruttet! Verkligen ett fantastiskt stöd i alla situationer som känns jobbiga. Man kan alltid gråta en skvätt hos henne, utan att det dras så stora växlar på det. 

Och apropå stöd så hade jag möte med chefen idag. Jag känner mig rätt ofta (med ALL rätt) som en bråkstake som motsätter mig allt, istället för att bara rycka på axlarna och säga ”inte mitt problem”. Jag funkar inte så som person. Att jag bara kan säga ”oh well, inte mitt problem”, och gå hem. För alla dessa problem påverkar i slutänden MIG och mitt pedagogiska arbete med barnen. Min dag. Min vecka. Mitt välmående.

En del av min stress just nu beror på just det här. Att det är lite oreda i strukturerna, inget flyt i vardagen (och därmed påverkas MIN dag) och jag känner inte att jag kan släppa gruppen för att (gå hem…) gå och sköta administrativt arbete. 

Vi har fått STRIKTA order om att bland annat maila på arbetstid, men quite frankly skiter jag i det. Att göra sådana saker hemifrån är ett sätt för mig att hantera min stress. Jag blir inte stressad av att ”jobba” på min lediga tid, jag blir stressad av att ligga efter, inte ha ordning och struktur… Om jag ”slösurfar” och gör inlägg i unikum (förskolans webbverktyg) eller min privata Facebook, är skitsamma, förutom att jag på sikt mår bättre av att jobba på ledig tid.

Det här, bland annat, sa jag rakt ut till min chef idag. Vi pratade om många olika saker där bland annat vår arbetstid ingick, och jag sa helt rakt att ”mycket av det här gör jag hemma, pga… Men det har du ju aldrig hört mig säga”. Underförstått: dom här reglerna känner jag till, och jag bryter öppet mot dom tills du sätter ner foten-då kommer jag respektera det.

Hon svarade ”jag vet. Jag har aldrig hört det. Men jag vet”. Jag tenderar ju att maila henne typ 04.45, eller 21.30 en lördag… Men hon blundar. 

Jag har en sån otrolig respekt för min chef. Inte så att jag menar att man är rädd för henne, vilket man sannerligen har fog för, utan att hon är verkligen värd all respekt. Hon är RAK. Vilket innebär att man kan vara lika rak tillbaka. Så länge man är helt på det klara med att HON bestämmer kan man lägga fram exakt vilka argument man vill.

Hon och jag har i flera MÅNADERS tid haft en ”strid” ang en grej. Vi har båda rimliga argument, men argumenterar ur olika perspektiv. Ingen har varken mer rätt eller fel. Det vet vi båda. Idag sa jag det till henne. Jag sa att ”jag har FULL respekt för ditt perspektiv, men jag kommer ju fortsätta argumentera för MIN sak i den här frågan”.

Vad hon svarade? ”Bra!”

Hon är en chef som alltid kommer lyssna, men aldrig gå på något bullshit. Man måste ha en saklig grund. Hon löser inte problem åt oss, hon vill att VI presenterar en lösning som hon eventuellt kan godkänna. Inget kommer gratis, ansvar premieras. Framför allt uppfattar jag att hon vill att man är rak, även om man ibland är jävligt obekväm.

Så i andan av att lägga fram argument, presentera lösningar och lösa problem i förtid satte jag mig ner och såg över en situation ikväll. Jag mailade chefen (kl 21.30) och sa att här är fakta, här är dom problem jag ser, och så här vill JAG lösa det pga… Så nu får vi se. Förhoppningsvis kan jag skynda på processen och underlätta min vardag genom detta ”helgarbete”. 

Under tiden har jag druckit vin, och det enda jag skulle gjort istället är att titta på let’s dance… Och i och med att detta är gjort, i kombination med mötet i eftermiddags, så mår jag redan nu bättre pga har gjort vad jag kan för att påverka. Jag har typ kontroll… Och en väldig respekt för min chef.

Blogg 100, 52

Den här veckan tar ALDRIG slut! Nu känns det som om jag stigit upp fem eller tidigare ungefär 22 dagar i rad, och det är fortfarande en dag kvar att göra det… Oftast är jag vaken när larmet går igång, men bara känslan av att hoppet om att somna om dör kan ju knäcka vem som helst.

Men jaja, en dag till. Jag slutar dessutom 13 i morgon, och även om jag har ett möte till typ 14 så känns det ändå som långhelg. På lördag lär jag behöva städa lite hemma, det orkar jag aldrig under veckorna. Normalt gör jag det söndagar (och sover hela lördagen) men nu på söndag ska jag åka till Eskilstuna och tävla lite. Får även ägna lördagen åt att fixa lite matsäck och så till söndag, och kanske trimma hundarna lite så man slipper skämmas…

Helgen blir inte så glammig, men det ska bli roligt med en liten utflykt iaf! 

Blogg 100, 51

Tankens kraft, och allt det där. Jag vaknade både feber- och snuv-fri i morse.

Nu ska jag sannerligen inte överdriva, men än så länge har vi haft en rätt bra vecka. Och med det menar jag att ingen av oss fått ett fullständigt sammanbrott… 

Man argumenterar, resonerar, fostrar. Plockar ut stickor, tröstar, uppmuntrar. Grälar, ifrågasätter, uppmanar till reflektion. Och allt som oftast går man hem och känner sig som en usel människa. Och ändå,när man kommer dagen efter är dom lika glada att se en. Barn är sannerligen förlåtande små varelser. 

Den evige optimisten…

”Näsan rinner som en kran och jag tycks ha feber, men om jag tar sovmorgon till 05, DÅ kommer det ha gått över, jag är HELT säker!!”

Det är säkert ändå bara allergi. 

(Sorry hundarna, ni får ingen riktig morgonpromenad i morgon… Men det kan å andra sidan hända att det blir långhelg igen om mattan har otur!) 

Först Kalle,sen sova

Och låtsas att jag inte har feber och är snuvig-igen.  Kämpa kroppen, kämpa. 

Har ni inte sett Gympaläraren med Kalle Zackari Wahlström på SVT så gör det! Eller typ vad som helst med Kalle, Kalle är bäst. Alla behöver en Kalle.

Blogg 100, 50

Avdelningen ”saker man kan ägna sig åt kl 06 på morgonen”: 

  

Utöver det är även denna vardag som vardagar är mest. Tidiga morgnar (och i morgon ännu tidigare), huvudvärk och ett och annat irritationsmoment. 

I förmiddags blev det vääääärldens svartsjukedrama på parkeringen utanför jobbet. (Fyra/fem-åringar: den nya tidens tonåring) Jag gick med några barn på utflykt, och precis när vi gick kommer F puttrande i sin lilla räcer. Han stannar och vinkar, och alla fick sin beskärda del av vinkningarna! 

Vi gick vidare, men kom inte mer än 20 meter innan en av damerna säger med sur röst: F och E är mina KOMPISAR! Jag svarar: vad roligt, mina med! (Mycket väl medveten om var vi skulle landa i det här samtalet…) och får till svar:… Men E tycker bara om DIG! (Svinarg röst)

Vi fick ha ett litet samtal om att vara kompis, och att man KAN ha flera samtidigt, men jag kan säga att jag nådde inte riktigt fram med mitt pedagogiska budskap den här gången heller, haha! 

Utöver det har jag ägnat 1,5 vecka åt att fjäska för en typ-ish ettåring, och idag fick jag minsann ett leende! #winning 

Blogg 100, 49

Dagen som gick i ett…

Läkarbesök före jobbet, jobba, hämta glasögon på rasten, jobba, kvällsmöte, åka hem. Träna hunden, tvätta, hänga tvätten, gå och lägga sig… Noll tid för reflektion.

Nu är jag inne på en månad med huvudvärk varje dag. Är det något jag borde kolla upp? ?