månadsarkiv: april 2016

Det vore väl det kvar då…

Jag tror jag måste ringa vårdcentralen på måndag och be om en tid för att kolla upp lite fläckar… Jag har ”ett gäng” som ser lite funky ut, men jag tror inte det är någon fara på taket för dom har liksom sett LIKADANA ut typ hela tiden. Men nu hittade jag en i nacken som jag faktiskt tror är ny, och som också ser lite funky ut. Lika bra att kolla upp hela rasket då, om jag ändå ska dit.

Inte för att jag är särdeles orolig, men man har ju varit sin beskärda del i solen utan solskydd, det har man ju.

Välkommen sköna maj…

Bovärden ringde idag:

Han: tjena, det är Krister.

Jag: ehm, hej… (Vilken jävla Krister?!)

Han: duesåatte… Jag var och kollade på ditt staket idag, och så fort vi fått tag på grannen byter vi ut det.

Haha! Perfekt! Hela första året jag bodde här levde jag under något slags villfarelse att dom SER ju att det ser ut som skit, klart dom kommer fixa det där! Sen insåg jag sent om sider att så fungerar det verkligen inte, så jag felanmälan staketet för några månader sedan, och nu ska det fixas ☺️ Toppen! Det har varit lite trixigt att faktiskt hålla hundarna på insidan…

Det roliga är att jag felanmälde samtliga staket på hela huset, mycket tydligt, men om jag fattar det rätt så är det mitt, och möjligen grannen närmast, som får det utbytt. Jag hoppas jag har fattat det fel, för även mina grannar är värda nya staket, trots att dom är hundlösa.  

Jag blev så peppad så jag gick ut och rensade ogräs, grävde upp maskrosor och lagade hål i gräsmattan. Inte för att dom hålen kommer få vara ifred, men jag monterade loss mina kompostgaller från staketet och satte dom en bit ut i gräsmattan istället. Det hjälper ju ett tag! 

Åh, jag ÄLSKAR min lilla trädgård! Om det bara blir lite varmt någon gång kommer det bli så himla fint! I år har jag olika lökar (som just nu ser ut som kriget), jordgubbar, lupiner (som inte är planterade ännu pga svinkallt), tomater, potatis (förkultiverade dom idag), sockerärtor (som inte är planterade ännu pga svinkallt), tagetes och petunior, förutsatt att allt överlever. Och så lite örter. Mynta och gräslök bara, det är ungefär vad jag kanske kommer använda mig av ☺️ Jag älskar att gå och dola runt där ute, med ett glas vin och hundarna runt fötterna. Jag trivs så bra här! 

När jag ändå hade bovärden på tråden passade jag på att felanmäla mitt hallgolv, som dom sagt sen tidigare att det ska bytas ut (blir spännande att se om vi kan BO HÄR under tiden…) Och min hatthylla, som stått på hallgolvet sen jag flyttade in och som vi pratat om förr. ”Va?! Är den kvar där än?! Varför då?!” Tja svarade jag, det har ju bara gått 1,5 år, varför stressa? ☺️ Han är ändå skön den där snubben. Flirtar lite för friskt, men han får ju saker gjorda så be My guest! Han är inte slemmig, så jag kan offra mig. 

Så, nytt staket, nytt hallgolv och eventuellt en hatthylla på VÄGGEN. Nu händer det grejer här…

En egodag…

Lika bra att passa på att göra precis vad man vill när man nu tagit ledigt…

Igår vaknade jag såklart i ottan (före fem) och ägnade några timmar åt att betala räkningar, swisha pengar hit och dit och göra en budget för resten av året. För sånt mår jag bra av. Sjukt tydliga ramar. Listor och shit.

När jag var klar med det kände jag mig plötsligt social. En anka på rätt plats, och ångesten lättar omgående. (Jag måste ju ha någon diagnos?)

Messade Frodis, som typ knappt kommit till jobbet, och frågade om hon ville luncha? Vi har inte setts på över en månad, och den gången tror jag att vi gjorde något så spännande som att åka på Ikea, och sen granngården och köpa hundmat… Man kan säga att vi båda jobbar rätt hårt just nu. Dessutom ägnar jag mina dagar åt att prata med folk, och Frodis ägnar fem dagar i veckan åt att prata i telefon, och den sjätte åt att prata för sig själv i en inspelningsstudio, vi är inte jättesugen på att öppna munnen och producera ljud sen… Jag vill ju ha folk omkring mig, men… 

Hur som helst. Frodis skulle hem och rasta hunden på lunchen, men jag erbjöd mig att göra det istället så att vi skulle kunna ses innan sommaren… Så vi lunchade och snackade skit i en timme, och sen åkte jag och rastade hund. Hunden i fråga blev milt förvånad över att jag plötsligt kommer och bryter mig in mitt under hennes tupplur…


När jag kom hem efter hundrastningen var jag så trött att jag fick tupplura några timmar… Det är slitigt att vara social!

Kvällen ägnades sedan åt tv-serier och att sticka sockor, inget jet-set liv här inte. 

Idag har jag stickat KLART sockan, tittat på tv-serier och läst lite i ”omgiven av idioter”. Jag skulle vilja städa, men orkar inte, och plantera blommor, men det snöar… Men jag har ju tre dagar till på mig. 

Och där checkade jag ut…

Jag reagerade (först…) igår redan på mitt eget inlägg samtidigt som jag skrev det. Jag känner verkligen inte igen mig själv. Visst är jag lite bitter, men generellt rätt glad faktiskt. Och visst är jag emotionell och lättrörd, men inte så att jag brukar gråta för minsta grop i vägen…

Men just nu är jag konstant sur… Jag går omvägar runt människor för att jag inte vill prata med dom, pga att jag är sur exakt hela tiden. Jag är sur på vuxna, jag är sur på barn, jag riktigt känner hur hela jag RUTTNAR invärtes. Det är inte ok, och framför allt mår jag inte bra av det.  När jag inte är sur är jag labil. Gråter för minsta motgång eller incident. Det är sannerligen inte likt mig! 

Det, i kombination med att jag vaknade i morse, helt SLUT trots en hel natts sömn, och kände att jag VILL verkligen inte gå till jobbet, gjorde att jag började tänka lite. Jag trivs VÄLDIGT bra på mitt jobb. Om jag inte vill gå dit, då är det fara å färde. Jag tänkte på saken några timmar och bestämde mig sen för att ta semester några dagar. 

Jag har mailat fram och tillbaka med min otroligt förstående chef hela dagen. Att ta semester med NOLL dagars förvarning är ju inget man bara gör, så jag förklarade läget, och sa att antingen tar jag lite ledigt nu, annars kommer jag bli sjukskriven. Vi har mailat fram och tillbaka och pratat om vad, hur och varför, och innan jag gick hem pratade vi även i telefon, och nu känner jag att jag har verktyg för att det här ska bli bra. 

Jag har fått förklara vad problemet är, hur det skulle behöva lösas och varför det uppstått. Som jag sagt tidigare så är ju inte mitt problem att jag jobbar för mycket, eller har för många arbetsuppgifter, utan att det inte är ORDNING. Inga ankor i rad. Ankjävlarna flaxar hej vilt utan minsta förvarning, och så måste man snabbt lösa det fast man egentligen inte har befogenhet att göra det. Min vardag är för beroende av saker som jag inte styr över, vilket gör att det blir rörigt.

Så, nu har jag semester resten av den här veckan. Innan jag åkte ställde jag ankjävlarna i rad, och förväntar mig att dom står kvar där på måndag, och att ytterligare info om kommande andjakt kommer in, så att vi kan ställa dom jävlarna i rad.

Just nu är livet under kontroll, nu behöver jag bara ANDAS ett tag. Andas, och tänka igenom en strategi. Jag måste säga att jag är otroligt tacksam att jag har en chef som är så förstående. Visst hade jag löst vikarie innan jag gick hem idag, men ändå. Att bara meddela att nu tar jag semester, punkt(!) är ju utanför alla gränser för hur man beter sig, men jag klappade verkligen ihop idag. Och istället för att få kritik från chefen fick jag hjälp och stöd, och känna att hon verkligen tog orsakerna till det här på allvar.

Jag är väldigt tacksam, och nu ska jag som sagt bara andas lite så ska jag leverera resultat när jag är tillbaka på måndag. 

Jag gör slut.

Härmed gör jag slut med kl 04.20. I’m Done. Vill inte träffas mer. Jag blir så jäkla känslig när jag är trött, som en femåring ungefär. Jag har sovit som en sten sju timmar i sträck (bara det är ju ett smärre mirakel) men jag är så trött att jag mår illa.

Enda räddningen är ju att det börjar(!) bli så pass varmt att man kan gå morgonpromenaden med kaffet i handen.

Måste jag prata med människor idag tro? 

Just exakt nu…

Hoppar jag av blogg 100. 

Jag har förvisso fuskat mig igenom några dagar, bloggat mitt i natta och hamnat på fel dag och så, men just nu känner jag att här tog det stopp.

Jag kan inte sitta här och blogga om blaj bara för att ha ett inlägg om dagen, när jag har så många riktiga och viktiga tankar i huvudet. Saker jag inte kan blogga om. Saker jag inte vill blogga om.

Så nej. Jag tar helt enkelt en paus från exakt allt utom att andas, och möjligen gråta en skvätt. För det är tydligen en sån människa jag är nu. En sån som gråter. Rätt främmande. Så jävla needy.

Igår, när vi var i Eskilstuna, kom jag plötsligt ihåg att jag anmält till Eskilstuna by night i aug. F sa att ”då har du ju ett val…” Och jag svarade att ”tja, det kostade ju bara 150 pix så jag överlever nog…”

Han replikerar att han snarare syftade på att börja springa igen(!) och jag svarar i min tur att så som jag mår nu är det inte ett alternativ. 

Jag känner nämligen inte igen mig själv. Jag minns en tid när jag sprang tre dagar i veckan, och var på gymet två… Det är inte ens särskilt länge sedan. I höstas. I dagsläget? Jag orkar knappt cykla hem. Inte bara för att jag är fet(!) och otränad(!),utan för att min mentala energi inte räcker till. När jag kommer hem SITTER jag och väntar på att få gå och sova.

Jag är 37 år gammal, känner mig som 22 och beter mig som 102. Som en sur, bitter, elak 102-åring.

Jag är inte som person sur och elak, åtminstone inte mot barn, vilket gör det ännu mer degraderande att vara sån. Jag mår dåligt exakt varje gång jag inser att jag är en elak jävla kärring.

Jag vill vara sån jag är. Tolerant, glad(!), förvisso bitter men ändå nöjd med livet.

Samtidigt som min fysiska energi inte räcker till för att jag ska ta min hem på under 30 minuter (det är fem kilometer, kom igen!!) , så vill jag verkligen inte vara ensam. Eller jo. Jag bara ORKAR INTE prata med folk. Men det vore fint om dom fanns i närheten. Bara fanns där. Existerade. Skötte sig själva, och lät mig bara vara. Inom pratavstånd, men på det klara med att jag inte vill prata. Nödvändigtvis.

F var himla bra på den grejen igår på tävlingen. Bara FATTADE exakt vilken minut jag behövde fokusera på mig och hunden, utan knorr. Utan att ens nämna att han inte var min butler (vilket jag med handen på hjärtat behandlade honom som) utan bara ställde upp. Inget knorr över att jag gick iväg för att titta på banan tre minuter efter ankomst, utan bara vinkade att ”här är vi”. Och sen helt underbar fingertoppskänsla för exakt när jag började zooma ut igen, och bara ”vi går häråt en stund…” För jag VILLE ju ha dom båda med, samtidigt som fokus ibland behöver vara på mig och hunden…

Just nu behöver jag dock lite ledigt. Ett par dagar då jag helt enkelt inte MÅSTE prata med människor och vara glad, för mina mungipor känns permanent fastlimmade i skosulorna. 

Blogg 100, 56

Gårdagen blev riktigt trevlig, trots riktigt jäkla aprilväder… Jag frös nästan sönder på slutet och det stackars barnet satt inlindad i en filt och hatade livet. Men ändå. Jag hade glömt hur roligt jag tycker det är att tävla. Jag önskar bara att det var lika roligt att träna ?

Vi kom hem med en godkänd runda och en ”nära skjuter ingen hare”, vilket var rätt surt, men det var trevligt ändå. Det är ändå något visst med att vara så nervös att man kissar sju gånger i kvarten en halvtimme innan man ens ska åka.