Blogg 100, 16

Plötsligt händer det… För första gången på flera veckor fick jag sovmorgon en arbetsdag, och slapp vara på jobbet 07 eller tidigare.

Jojo, folk börjar 07 dagarna i ända, men det är inte så mycket tiden det handlar om, utan att VETA att man egentligen skulle kunnat ligga och sova fortfarande, när man cyklar till jobbet i svarta natten… När man SKA börja 9, men börjar 6 för att man inte har samvete att sätta en vikarie som knappt känner barnen på den tiden… Och att dessutom inte veta när man slutar… För att man heller inte vill lämna en vikarie ensam med barnen en hel eftermiddag… Knäckande. 

Idag var en sån dag. Jag börjar 9, men eftersom kära kollegan kräks och skulle börjat 6.30 var jag inställd på att kliva upp före 4 igen… Och troligen inte kunna sluta 14.30 som jag skulle, eftersom det då bara skulle bli vikarier kvar… Det här med ansvarskänsla är en bitch… 

Men sen hände något magiskt. Först erbjuder sig en av våra ”permanent bokade” och välkända vikarier att börja 6.30 ist för 7, så kunde jag komma till 7.30 istället. Rena semestern! Senare på kvällen erbjöd sig n annan kollega att komma 7.30, så att jag kunde ha min egen arbetstid idag! Helt magiskt! För första gången på flera veckor ställde jag klockan på 6.30 ist för 4.20, och var VAKEN (och drack vin, för jag blev beordrad!) på kvällen! Lycklig som ett barn.

Nu vaknade jag ju före 5 ändå, eftersom jag inte sover som folk, men att bara kunna ligga kvar, tänka lite, ha en hund i knävecken och en mot magen och bara VARA, istället för att bara resa sig och gå på autopilot från sekund ett… Det görstor  skillnad för mitt mående känner jag. 

När man inser att man inte ger sig tid att TÄNKA på saker som inte är akuta problem som måste lösas… Det där tänkandet kommer ju gärna sen då. Typ när man dricker vin och faktiskt slappnar av… Och då blir det mer av ett ältande än ett tänkande. Inte vackert.

Hundarna hade iaf en riktigt bra dag igår, trots att jag var borta från morgon till kväll! När jag satt på mitt kvällsmöte fick jag en bild från F, föreställande ett lyckligt barn som var i skogen med hundarna. Huruvida F får ut något av att åka tvärs över stan för att rasta mina hundar i tid och otid är mycket tveksamt, men BARNET är lyckligt. Barn är så skönt ärliga. 

Hundarna såg ut ungefär som hundar gör när dom är i skogen, men jag märkte när jag kom hem att dom var riktigt glada! Inte sådär ”äntligen är du hemma”, utan glada för att dom hade haft en bra dag. Det märks skillnad!

Nu får den här månaden och alla jävla kvällsmöten vara över snart, annars kommer jag bli tokig.

Blogg 100, 15

När man är förutseende utan att ens veta om det… 

Jag hade bytt pass med en kollega till idag, så att jag skulle kunna åka hem till hundarna före kvällsmötet. Dock kände jag redan IGÅR att jag blev stressad av det, eftersom jag förvisso skulle hinna hem, men knappt mer än vända innanför dörren… Frågade F som skickade meddelandet jag postade igår. Tacksamheten! 

Igår kväll pratade jag med kollegan som sa att hon mådde så illa… Jag svor eder åt henne och sa åt henne att hon fan i helvete bara skulle våga vara sjuk!! Kl 05.30 messar hon mig och säger att hon kräkts inatt. Kraken ?

Resultatet är ju att jag kommer få jobba med enbart vikarier, och inte under några omständigheter kommer kunna gå hem när jag slutar, och följaktligen inte alls hade hunnit hem. Tack gode Gud att jag frågade F redan igår! Nu behöver jag ju verkligen inte ha dåligt samvete. Inte nog med att dom får en extra promenad, dom får hänga med människor (och BARN!!) som dom gillar väldigt mycket. 

Nu är det bara min mentala hälsa kvar, för jag kommer ha en helvetes dag, men det kan inte F göra något åt ☺️ Det blir raka vägen ner i sängen när jag kommer hem ikväll.

Blogg 100, 14

Flickan och stressen… Det har varit lite mycket senaste tiden, och nu känner jag att jag är nere på reservkrafterna igen… Jag är så tacksam att jag gråter för att jag har min otroligt stabila närmsta kollega som stöd på jobbet!

Det är inte så mycket det att det är många barn och ibland långa dagar, utan det sitter mer i att det inte är ORDNING, och att jag inte hinner med allt ANNAT än barnen… Sen går man hem och är så slut att man går och lägger sig strax efter kl 20, och så blir man ännu mer stressad av det… Häromdagen sa en kollega att ”jag har inte hunnit kolla min jobbmail på hela veckan” varpå jag svarade att det gör jag hemma. VA?! Fick jag till svar, och hon har givetvis rätt.

Givetvis borde jag sluta jobba när jag går hem, men att kolla mailen och svara på det som behöver besvaras, uppdatera Unikum osv hemifrån MINSKAR min stress. Skulle jag spara det till arbetstid skulle allt hamna på hög, och jag skulle ha ännu mer ångest för att jag inte är i fas. Då skulle jag bli stressad på riktigt.

Jag behöver hitta tid att komma ikapp, och hitta en fungerande struktur för att sånt som är administrativt inte ska hamna på hög. Det gäller inte bara på jobbet, utan hemma också. Just nu känns det som om jag inte hinner något hemma, men det beror nog mest på att jag inte ORKAR. Jag har eliminerat allt utom hundarna nu. Jag har inte varit på gymet på flera månader, eller sprungit ordentligt på ca lika lång tid (och då mår man ju MYCKET bättre, när man blir fetare och svagare…) men nu vet jag inte vad jag ska ta bort riktigt…

Det som är kvar är ju hundarna. Inte för att dom tar så mycket tid i anspråk, dom krakarna får inte ett uns mer än dom BEHÖVER just nu, men jag har ju konstant dåligt samvete (=mer stress). Problemet är ju att jag inte vill sälja dom, det här måste ju ordna upp sig NÅGON gång, normalt folk orkar ju både jobba och leva… Å andra sidan kan jag ju inte gärna fråga om någon skulle kunna tänka sig att ta hand om dom en vecka så jag får gå hemma och finna mig själv… Eller? Nej. Den enda jag skulle kunna fråga är F, och jag har redan dåligt samvete för att jag ber honom om så mycket extra hundrastning nu i mars. Och dessutom har jag frågat honom om han kan tänka sig att vara hundvakt i ca 1,5 månad i vinter, och då vill jag ju VERKLIGEN inte överutnyttja honom nu… Han säger själv att han mer än gärna hjälper till, men någonstans måste ju även han ha en gräns.

Nej, jag får sikta på påsken. Jag har redan tagit ut en del ledigt, men jag tror jag ska ta mer. Jag tror jag behöver det.

Blogg 100, 11

Ljuva, ljuva dag… 

Jag skulle slutat jobba kl 13, men vi hade bara femton barn och dessutom en bokad vikarie som ingen riktigt behövde, så snälla kollegan lät mig kompa ut och gå hem redan före lunchen! Gud så skönt!

Komma hem medan det är ljust, sova tre timmar(!), handla och dessutom hinna med en promenad i solen, så ljuvligt! Precis vad jag behövde efter förra veckan!

Blogg 100, 10

Det måste ju vara något slags skämt? En kampanj? ”Smickra en äldre dam”, eller nåt. Idag fick jag för TREDJE gången visa leg när jag köpte energidryck…

Inte ens en RIKTIGT bra dag ser jag ut att vara i nedre tonåren (tack och lov)