Me and My Guy 

tAllybanen åkte till Göteborg idag för att eventuellt få lite valpar om några veckor. Det är lite oklart om hon ÄR dräktig, hon kan vara vilket som känns det, så vi ser om hon kommer hem snart igen eller om hon blir borta halva våren. Oklart. Jag gissar att det är MAX två valpar.

Nu har jag alltså bara Halo hemma, rena semestern! Jag har lite planer för hur vi ska tillbringa tiden dom närmsta veckorna, men just idag har vi mest chillat. Just nu, när jag är hemma, tycker han att det är kungligt att vara ensamhund, men jag är inte helt övertygad om att han kommer tycka det i morgon när jag ska åka och jobba.

Under hans fem år i livet har han aldrig varit ensam hund, just för att han visat ganska tydligt att han inte gillar att vara helt själv. Så vi får se. Antingen går det bra, eller så kommer det bli en körig vår. Han är ju ändå fem år nu, och har gubbat till sig lite och är inte så brydd över livet, så det kan nog bli bra ändå.

Det går väl lite upp och ner, kan man säga

Igår (och idag för den delen) hade jag så ont i ena höften att jag liksom släpade benet lite efter mig… Då kändes det toppen, det här med att vara 37 fakkin’ år gammal… (Tyst, vi pratar inte högt om det) Jag tror iofs det beror på den här stelheten jag redan vet att jag har och behöver stretcha bort, men ändå!!

Idag var jag på ica maxi och hämtade ut ett paket, och passade på att köpa mig en energidryck. Som jag fick visa leg för att få köpa. Jag har liksom vant mig vid att det inte är någon ide att gå på systembolaget utan leg eftersom jag nästan alltid får visa det, men för att få köpa ENERGIDRYCK?! Jag måste säga att jag faktiskt blev en smula förvånad den här gången. Vissa dagar är man 98, andra 18. Tydligen.

En prick på kartan

Eftersom jag har en övervägande andel betongväggar hemma, och mina betongborrar är för klena, har jag lite gett upp hoppet om att få upp det jag VILL på väggarna. Det enda jag nog kommer fortsätta hoppas på är hyllorna jag vill ha istället för sängbord, men jag väntar ett tag till med dom…

Istället för hyllorna jag skulle vilja ha ovanför soffan fick det bli en uppklistrad världskarta, som Frodis hjälpte mig få upp. Jag klistrade, hon pekade. Bästa arbetsfördelningen, trots  att hon vid ett tillfälle sa att ”Om jorden var rund så skulle ju Grönland ligga här borta”…

Jag blev löjligt nöjd, trots att den kanske är en smula skev här och var. En tom vägg mindre att bry sig om, trots att jag nog egentligen fortfarande vill ha upp en hylla ovanför kartan.

Ikväll vankas det bio igen, och den här gången bjuds det på suffragetter, girl power och Meryl Streep. Och så lite godis.

Men, sen var det den andra grejen…

Den där grejen att jag saknar någon. Någon som jag brukade prata med flera ggr om dagen. Någon jag skulle ha träffat i morgon (jag kastade tågbiljetten i morse…) men som jag inte har pratat med på två månader. Någon som ”alltid” brukade ringa mig på helgkvällarna.

Någon som jag, just idag, jävligt gärna vill prata med. Hade jag bara haft en gnutta självrespekt hade jag sett till att han försvann helt från mitt facebookflöde, men så jobbar ju inte jag. Jag sitter och lider istället. Jävligt rimligt.

Förutom att jag saknar honom så är ju den där självkänslegrejen rätt jobbig. Oavsett vad vi hade eller skulle ha haft för relation så är han en människa som blev väldigt betydelsefull för mig. Jag gillade att ha honom i mitt liv. Snacka skit. Hänga. Och när då jag lider för att jag saknar honom, samtidigt som jag inte var viktigare än att (inte ljuga för…) jag gick att fimpa över en natt… Det känns lite. Det måste jag erkänna.

One down

Herreguuud sån tid det tog, jag trodde jag skulle bli tokig innan mitt tillstånd kom! Jag har ju varit good to go sedan jag låg i en solstol i Thailand och F föreslog att han skulle köra med mig, att bara VÄNTA sen gör mig galen. Nu får jag vänta lite till, gissningsvis några veckor, medan transportstyrelsen behandlar F’s ansökan om att bli min handledare. Herregud så omständligt och tidskrävande det ska vara att göra allt enligt reglerna…

Sen känns det sådär med själva körandet. Jag är peppad som fasen, men jag har inte kört på flera år. Aldrig på vintern, och sällan på kvällen. Dessutom har jag knappt kört ens i en mindre stad än Örebro. Jag känner mig redan nu otroligt osäker och självmedveten, och vet att det kommer resultera i en otroligt dålig attityd gentemot F, men han är förvarnad. Jag är övertygad om att han kan ta det, men det faktum att jag vet att jag kommer vara dryg och otrevlig gör mig ju inte mindre självmedveten direkt. Fan också! Jaja, it has to be done. Vi får kalla det personlighetsutveckling, och försöka bearbeta den dåliga attityden.

Dagen idag blev för övrigt helt ok, jag är nästan förvånad själv. Kroppen har inte mått bra. Blodsockret åkte hiss hela förmiddagen vilket var lite märkligt eftersom jag åt precis som vanligt före jobbet, och sen blev jag JÄTTEDÅLIG efter lunchen. Jag fick lämna barnen vid bordet och gå och lägga mig i soffan, mådde illa och magen var som en spärrballong. ”Ska jag säga till Å?” frågade kära kollegan, men jag kände igen symptomen och förklarade att det berodde på maten, inte magsjuka, och skulle gå över.

Jag skickade båda kollegorna på rast, och tog alla barnen på vilan själv, och somnade som en sten ihopkrupen mot en treåring. Blev väckt av ena kollegan efter deras rast, och alla barnen hade varit vänliga nog att ligga kvar trots att jag somnat *S* Gick på rast och slumrade 30 minuter till, och sen mådde jag bra igen.

Vi fick en lugn fredag, och det behövdes faktiskt (Speciellt eftersom vi var en person kort). Lite rekreation, möjlighet att ge barnen lite extra uppmärksamhet och närhet, och framför allt slippa vara ARG! Jag är så GLAD att jag är piggare och gladare nu efter semestern, och tro’t eller ej, mer stabil, för en sån här vecka hade knäckt mig helt före semestern. Dels att vi är kort om folk, men så konflikter, rastlösa barn och femåringar som har ludd i både huvud och öron. Visst har jag fått vara arg, både på barn och vuxna, men inte alls på samma nedbrytande sätt som före semestern.

En bra dag. Vi behövde den.

Torsdag hela veckan-som ett skämt!

Medan jag skrev det senaste inlägget hade kollegan ringt mig, men jag hade telefonen i sovrummet på ljudlös så det märkte aldrig jag! 40 minuter senare såg jag det och ringde upp, och då fick jag kasta mig på cykeln och skynda mig till jobbet, för vikarien var sjuk så kära kollegan hade varit ensam i nästan två timmar. Utan röst och allt, kraken! 

När jag ramlade in på jobbet, helt svettig och slut efter att ha cyklat så snabbt en frusen cykel tillät så visade det sig att vår kock(!!) hade gått in och hjälpt henne tills jag skulle hinna dit. Vilken klippa! Och när jag hade klätt av mig kom han med en kopp kaffe till mig också (fortfarande inte fått min nya kaffebryggare!!), vilken hjälte! Det är tur vi har ’en, som Astrid Lindgren sa. 

Torsdag hela veckan…

Vaknade igår och tänkte att ”Gud, jag blev rädd att det bara var ONSDAG idag!”, sen insåg jag att det var precis så det förhöll sig. Jag var helt förvirrad igår och hade torsdag hela dagen, fick inte ihop varför folk inte befann sig där dom borde på en torsdag… Och så måste jag genomlida torsdagen IGEN idag.

Det har varit en tung vecka. Nya kollegan (som jag faktiskt gillade direkt, jag tror det där kommer bli jättebra!) blev sjuk och har varit hemma hela veckan. Såklart. Jag har väl aldrig varit så sjuk som min första månad på det här jobbet, och då har jag ändå jobbat i åratal med små smitthärdar! Hur som helst så har det varit lite klent med vikarier (Men ni klarar er väl på två? Jovisst, det är därför vi är FYRA normalt…) samtidigt som det har varit SVINKALLT ute, så barnen klättrar på väggarna. Vi har fått slut på idéer för att sysselsätta dom inomhus. Dom stackars barnen är ju lika rastlösa som vi är, men saknar helt ”socialt accepterade” sätt att få utlopp för det, så dom river ju bygget istället. Trust me, 21 (nå, vi har faktiskt varit nere på 18 några dagar)  rastlösa barn som inte kan vara ute kan driva vem som helst till vansinnets brant!

Nästa vecka ska det bli mildare, då har vi planerat att ta alla barn och åka på utflykt så att vi alla får komma bort lite! Både från lokalerna, gården och människorna, bara komma UT och andas konfliktfri luft i några timmar! Det tär så mycket att hela tiden vara lite irriterad. Att behöva argumentera för att den personal som är tilldelad vår avdelning faktiskt SKA VARA där den tid vi har behov, att andra tider inte fungerar, att det inte fungerar med en person mindre, speciellt inte när vi inte kan gå ut för att det är 22 minusgrader! Nej fy, vi behöver ta vår lilla grupp och göra något roligt en dag, för nu går vi bara runt och skaver på varandra!

Igår bakade vi, och jag har tappat räkningen på hur många filmer vi har tittat på. Vi har pysslat och målat och lärt oss virka och väva, vi har lärt oss engelska och isländska och gud vet vad, men nu vet jag seriöst inte vad vi ska ta oss till!

Eftersom vi är kort om personal blir vi ju lite begränsade också, vi kan inte sätta oss ner med barnen på ett bra sätt och hjälpa alla. Jag har lärt EN att virka, men hen är inte så säker på det ännu att jag kan sätta mig ner och lära en till, eftersom jag behöver vara ständig stand by för den som NÄSTAN helt fått grepp om hur man gör. Man räcker aldrig till, och DET tär något otroligt. Man gör liksom alltid någon besviken, och det blir mer uppenbart såna här veckor. Det tär på en mentalt, och man har liksom ingen ventil för att släppa ut den frustrationen heller. Man går bara runt med en konstant känsla av att vara en dålig människa, även fast man intellektuellt vet att så inte är fallet.

Jag vet att jag gör skillnad på min arbetsplats, både för barn och vuxna (på gott och ont, skulle man nog kunna säga…) En kvinna där sa igår (i ett samtal som jag inte kan återge så det blir lite lösryckt) att ”Så har det ALLTID varit här. Men… Sen kom du, och med dig är det INTE så!” Sånt värmer. Det värmer också när barnen glatt kommer skuttande till förskolan, när dom visar att dom är trygga och glada. Då orkar man ha torsdag en dag till. Trots att närmsta, käraste kollegan just snapchatade att hon tappat rösten…

Ungar. Helt otroliga.

Min förskola är med i ett samarbetsprojekt som heter Erasmus+, där vi utbyter erfarenheter mm med förskolor och skolor i England (det är dit jag ska åka om några veckor, med projektet) Island och Turkiet. 

Bland annat ska vi utföra olika uppgifter med barnen, och sedan utvärdera och reflektera. Den här terminen ska min barngrupp lära sig sjunga ”huvud axlar knä och tå” på alla fyra olika språken som ingår i projektet… Sweet mother of Moses! Vi började med engelskan, och herregud!! Det tog inte ens två dagar innan dom kunde den, och då tränade vi kanske fem minuter om dagen. Efter fyra dagar sjunger dom den flytande, helt utan hjälp och på eget bevåg bara för att det är kul.

Igår började vi med isländska. Det är fan inte helt lätt ens för en annan som ändå är vuxen, men ungarna är helt otroliga! Fem minuter, och dom ”kan” orden, nu behöver som bara öva upp säkerheten. Helt otroligt! Jag misstänker dock att turkiska blir lite trixigt… På engelska och isländska är det ändå ord för ord, så att säga (huvud-head, näsa-nef), men på turkiska kan ett svenskt ord översättas till tre turkiska. Trixigt.

Hipp hipp hurra…

Idag är det minsann ett år sen jag flyttade till Örebro! As we speak, kl 19.57, satt vi i bilen i snöyra och halkade runt med släpet fullt av prylar, tröttare än döden. I morgon är det följaktligen ett år sedan jag började på mitt jobb, på riktigt! (Jag var ju anställd men tjänstledig i typ en månad först.)

Hipp hurra för det!