Nobody puts baby in a corner… 

När vi till sist masade oss upp från stranden och tog tag i våra liv åt vi grekiskt till middag.

Maten var GRYM, så jäkla gott, men personalen hade inte koll på mycket… Tror dom skrev fyra olika varianter av notan för varje bord, vilket tog så lång tid att ingen fick beställa, eller betala…

Efter det ramlade vi in på Jonas Jonassons, och sen gick det lite utför… ”Ok, det är väl din tur att ha en backanal den här gången” (en eller ett backanal?!) sa Pernilla.

Sist vi var där pratade vi med ett jättetrevligt svenskt par och en kanadensisk kille som också är hemskt trevlig, och dom sprang vi på igår igen. Vi satt bra länge och pratade med paret, om allt mellan himmel och jord. Tyvärr åkte dom vidare idag, jättetråkigt!

När dom gick sa vi tydligen hej då (det ser så ut i min kamerarulle men ingen av oss minns det) och sen satte vi oss i baren istället.


Pernilla pratade med Jonas och jag pratade med Cliff, så mycket minns jag. Oklart om vad, utöver hans musik.

Sen blev Pernilla lite trött, men jag hade ingen som helst lust att gå hem, så hon satte sig och vilade lite…


Sen blev hon ännu tröttare, men jag hade jättetrevligt och hade ingen som helst lust att gå hem…


Till sist bäddade vi helt enkelt ner henne.


Så, min backanal avslutades med att jag återigen såg till att vi kom hem! ?

Vid något tillfälle hade Jonas satt sin keps på mitt huvud, så den följde med hem (vi måste tydligen tillbaka ikväll…) och Pernilla hade någon annans flip-flops med sig. Den här gången minns ingen av oss vägen hem, men hem kom vi och jag skrattade mig harmynt när jag råkade öppna kamerarullen i morse… Herregud vad roligt vi har!

Det var ju lite oväntat…

Nu när jag ligger på en strand hela dagarna och gör INGENTING börjar jag känna att livslusten återvänder. Jag är lite orolig att jag kommer bli sur och tråkig igen när jag kommer hem till kaoset, men med lite tur har jag LÄRT mig något av den här resan. Just nu mår jag iaf ofantligt bra, och börjar känna lite livslust igen, och vara glad.

Jag lyssnar på en del podcasts nu när vi bara ligger, och eftersom jag följer många träningspoddar blir det en del sånt. Jag blir så peppad!! Just nu är jag riktigt sugen på att komma hem och kunna träna mer igen, få lite struktur på livet nu när jag känner att jag börjar ha mer energi.

Eftersom jag gärna planerar och har en färdig struktur i förväg skickade jag sms till både Frodis och F igår med en förfrågan om vi inte kunde tänkas lufsa lite när jag kommer hem igen. Frodis var med på noterna, men F är svårt skadad och kommer allra minst behöva amputera foten (förlåt sweets ?), så vi började prata om annat istället. Lite oklart hur samtalet gick från en stortå till körkort, men vi landade iaf i att han erbjöd sig att övningsköra med mig, vilket var lite oväntat! Jag måste kolla upp lite grejer, göra en ny synundersökning och skicka efter ett nytt lämplighetsintyg, men vi har en plan! Jag gillar’t. Nu har jag två planer på gång, jag gillar sånt. Att ha något att sträva mot, checka  av delmål och så.

Livslusten återvänder.

Det ständiga frukostproblemet…

Frukost här i Thailand är en bedrövlig historia, det är hart när omöjligt att få en BRA frukost (dvs inte vitt, rostat bröd). Dessutom öppnar alla ställen, iaf här på koh Chang, sent!

Varken jag eller Pernilla sover ju särskilt bra, eller för den delen länge. Vi är uppe före sju, även dagen efter dom kvällar när vi varit så packade att bara en av oss minns hur vi kom hem… Det är INGENTING öppet den tiden.

Första dagen på koh Chang hade vi lite tur och bokstavligen snubblade på ett ställe som var öppet strax efter sju, så vi håller oss till det stället! Det har senare visat sig att dom egentligen öppnar åtta, men dom öppnar ofta tidigare, tack och lov!

Dessutom har dom helt ok frukost, så länge man hoppar över själva frukostsidan i menyn och går på middagsalternativen, för där har dom lite sjyssta baugetter, omelett och sånt. Dom har dessutom GRYMMA fruktshakes.


I morgon ska vi byta boende, och vi är rörande överens om att vi inte får flytta för långt härifrån.

Att sakna sig själv

Jag har saknat mig själv som läsande individ. Sen jag började plugga har jag inte riktigt haft ro till att nöjesläsa, det har mest blivit ljudböcker som jag kan lyssna på när jag gör annat.

När jag åkte packade jag ner tre böcker, men det kändes som mycket… Men innan vi åkte till koh Chang hade jag läst 2,5 av dom, och den sista halvan tog slut första dagen. Nu läser jag hela tiden! På stranden, när vi äter, när vi dricker öl. Skönt! Jag har saknat mig själv som läsande individ.

Tack och lov har alla hotell/guesthouses och många restauranger ett lager böcker, så att man kan byta in dom man är klar med mot nya.

Husdjur

Under det här trädet har vi legat och slappat i tre dagar nu.


Det är fullt med myror och små spindlar, men inte värre än att det inte stör, så jag låg där i godan ro tills Pernilla lite i förbigående sa att ”jag är bara rädd att det ska falla ner en orm…”

Någonstans där slutade jag ha en helt avslappnad attityd till trädet. Jag sprang ju på en orm utanför toan på beachen. När jag berättade det för Pernilla sa hon ”var den grön?” Nej, den var brun..? ”Brunt är inte bra. Grönt är ok, brunt är inte bra.” Och så slutade vi använda toan i annat än yttersta nödfall. Grejen är att dörrarna står öppna, och det är jättemörkt inne på toan, så skulle en orm gömma sig ser man den inte…

Våra vänner myrorna har varit strängt upptagna under dagen. Dom har, en decimeter från våra huvuden, sprungit fram och tillbaka med flyttlass efter flyttlass. (Små myrägg, döda flugor och sånt)


Jag vet inte om den här plötsligt avslappnade attityden mot myror beror på att dom är så små, eller om jag helt enkelt har slappnat av lite..? Jag är normalt livrädd för myror. Å andra sidan, när hade jag senast ro i huvudet att under en lång(!) stund bara ligga och titta på  MYROR? Jag börjar nästan känna mig lite avslappnad.

Strandhäng

Vi bor på Kai bae beach, fast mer uppe i byn än på stranden, så vi har hyrt solsängar på en av resorterna som ligger på stranden. Eftersom vi inte är gäster på resorten betalar vi 100 bath var för en säng, och första dagen vi kom sa dom att om vi vill använda poolen (poollan även) kostar det 200 bath. Nu har vi ju havet 20 meter bort, så det gjorde vi aldrig.

Andra dagen vi kom sa dom att vi fick använda poolen free of charge,  det tackade vi för, men fortsatte bada i havet ändå.

Idag när vi kom kom dom fram och gav oss varsitt free wi-fi, erbjöd oss att bada i poolen free of charge OCH sa att dom reserverar våra stolar till i morgon, så dom inte tar slut! Haha, vi verkar inte ha skämt ut oss iaf! Som tack år vi lunch på resorten, trots att vi kan få mat till halva priset (och halva servicen, förvisso) 100 meter bort.

Idag har jag faktisk badat i poolen, det blåser som sjutton så havet lockar inget vidare, då är det rätt skönt att bara kliva ner i poolen.