Flickan och tröstlösheten

I lördags var det Madonnalördag. Jag, Frodis, E och M tog på oss våra stadigaste dansskor och satte kurs mot Stockholm. Det blev ett litet debacle redan innan vi lämnat stan, för NÅGON som var biljettansvarig (ja asså jag då) var heeeelt säker på att Frodis hade hämtat en biljett när jag var i Göteborg förra helgen, och tog bara med dom tre som låg inom synhåll på köksbordet. Som tur var (!) kom jag mig för att dubbelkolla, och frågade när vi kommit en bit ”Visst hade du hämtat M’s biljett?” och fick svaret ”Eh NEJ!!”, så det var bara att vända. Lite stressande, för jag var helt säker på att det bara låg tre biljetter på köksbordet. Det visade sig dock att den fjärde låg kvar i jobbväskan, och så var det ordnat.

Madonna är egentligen inte en artist jag lyssnar på. Visst kan man alla dom gamla låtarna, fråga mig dock inte hur för jag har aldrig riktigt följt henne på riktigt, men inget som producerats senare än 90-talet har jag ens hört, så jag var helt ouppdaterad. Ägnade lördagen åt att lyssna ikapp lite på spotify. Men skitsamma, en happening är en happening, och Madonna är jävligt ball oavsett om man lyssnar på henne eller ej, så jag såg fram mot det!

Nu visade det sig att det liksom kvittade, för det var en så jäkla bra show! Det jag såg dvs, jag lyckades konstant hamna bakom män som var två meter långa och SJÄLVKLART var tvungna att stå så långt fram dom kunde. Tack och lov kunde man vända ryggen mot scenen och kolla på stora skärmar åt andra hållet, men hur kul är det då när man står fem meter från scenen?? Hur som helst grymt bra show. Madonna är ju bara för ball, 57 bast och hur cool som helst. Fuck you liksom! Så värt resan och ömmande fötter. Och, inte ett öga (definitivt inget av mina) var torrt under hennes tal tillägnat parisoffren. Så fint.

Men nu är det ”sista” roliga över, och just nu känns livet bara som en oändlig transportsträcka av oändlig väntan och längtan. Jag är helt håglös. Inte lust med någonting. Visst, idag är jag jättetrött för att jag har sovit både dåligt och lite och det gör såklart det hela värre, men det kommer inte kännas jättemycket bättre i morgon! Och visst, visst. Det är bara 10 dagar kvar, och på dag 10 åker jag så det är inte direkt eoner av tid jag måste genomlida, men ändå! Det är inte bara att jag längtar efter semester och sol, jag längtar minst lika mycket efter att få åka tillbaka till Göteborg igen. Jag har haft lite för roligt där på senare tid, trivs lite för bra och längtar lite för mycket efter människorna som bor där. Och inte blev just den känslan bättre när jag mitt under en Madonnakonsert får ett meddelande där någon lite retoriskt frågar varför jag är där jag är, och inte där han är och vill att jag ska vara… (Oroa er inte, det kommer sluta i katastrof som vanligt.) Nä fy, just nu är livet bara längtan efter att dom närmsta tio dagarna ska gå så fort som möjligt. Tack och lov så jobbar jag ju åtta av dom och som sagt, på den tionde dagen åker jag.

Satte mig ner idag och bokade biljetter till NÄSTA resa i januari. Det är rätt stor skillnad i pris (1000 vs 400) på att boka långt i förväg… Fick chansa på att jag kommer få semestern beviljad, finns ingen anledning till att jag inte skulle få det. Jag behöver ha lite happenings inbokade för att inte tappa livslusten helt.

Nu: ett bad!

Att dyka ner i en kontext

F sa igår att ”det måste vara skönt att ha en kontext att bara dyka ner i sådär”, när vi pratade om helgens spontantripp till Göteborg, och precis så är det. Jag har liksom en färdig plats i den kontexten. Jag kommer och går, men det är som om jag aldrig varit därifrån när jag kommer tillbaka. Jag hör hemma i den kontexten.

Det kanske är lite därför jag mår så dåligt av att behöva åka därifrån? 

Tack och lov har jag fler resor planerade. På kylskåpet hänger nästa biljett sen flera veckor tillbaka, och senare idag ska jag boka biljetterna till resan efter det, i januari när jag och W ska springa lopp. Det är rätt dyrt att pendla till Gbg, men bokar man lååååångt i förväg blir det nästan gratis.

Men först jobba i 17 dagar till (minus lite helgdagar)

När tantåldern slog till… 

Kom fram till Göteborg runt 20 och blev upphämtad av frun. Sen hämtade vi W, åkte hem till frun och lämnade lite hundar och bytte om innan vi åkte tillbaka till W som bor inne i stan.

Vi drack vin, snackade skit, lyssnade på musik och hade trevligt. Efter någon timme kommer en kompis till W dit också, och så blev det ännu trevligare. Någonstans där fick frun ett meddelande och ”åker en sväng”(hon kom inte tillbaka), men vi andra sitter kvar och har trevligt. Tills det faktum att jag varit vaken i 22 timmar slår till…

W tittar på mig och frågar ”ska jag bädda ner dig?”. Jag spärrar upp ögonen med tandpetare och säger nääää då! Tre minuter senare tittar han på mig igen och frågar ”ska jag bädda ner dig?”, och jag svarar ”japp”. Haha! Jag tror inte ens han hade lämnat sovrummet innan jag sov! Det var otroligt förvirrande att vakna i morse och inse att det låg någon bredvid, det tog en stund att orientera sig! Fast det var ändå mysigt att vakna tillsammans med någon, även om det bara är en vän. 

Frun kom och hämtade mig på eftermiddagen, eller snarare kom och gjorde oss sällskap på eftermiddagen. Pizza, film och skitsnack avklarades innan vi åkte hem igen. 

  

Hoppsan…

Drabbades i morse av akut tristess och frågade frun hur hennes helg såg ut, samtidigt som jag kollade biljetter till Gbg. Tyvärr var hon upptagen, så jag deppade ihop och planerade för en trist helg.

Slutade jobba 13, åkte hem och gnällde för att allt var tråkigt, bokade skjuts med F i morgon, bara för att 30 sekunder senare avboka när frun meddelade att planerna ändrats. Hoppsan!