månadsarkiv: augusti 2015

Att inse saker man redan vet

Masade mig ut på morgonpromenaden med hundarna efter bara tre timmars sömn, så trött att jag nästan dör… (Härligt att det här är den längsta jobbdagen på hela månaden…) Lyssnar på Maratonpodden med Shahrzad Kiavash (Rekommenderas! Både maratonpodden och just det här avsnittet) som ska delta i ett triathlon trots att hon är dubbelamputerad.

Hon berättar om att göra saker man inte kan, göra saker man är rädd för, att inte låta sig begränsas och så, och jag tänker att jag är nog lite likadan! Sen går jag en bit till, och inser att ja, men det är ju ingen nyhet? Jag har ju tom tatuerat på kroppen att det är sådan jag är!

IMG_6671.JPG

I’ll either find a way or make a way.

Jag kan bli lite provocerad av den där attityden som många har, att om något känns svårt ska man skita i det. Klart att alla är olika och att alla får vara som dom är, men ganska ofta projicerar man sig själv på andra! (Jag gör garanterat det själv, fast tvärt om. ”Klart du kan, sluta tramsa!”)

Jag vet inte hur många gånger jag har pratat med folk om att jag vill göra en halvklassiker, och när jag berättat att jag är rädd för att simma i öppet vatten blivit avbruten av att dom sagt ”Ja men då går det ju inte ändå!”. Många gånger! Vadå går inte? Ska jag strunta i att göra något som jag VERKLIGEN vill göra, på grund av en helt irrationell rädsla? Jag får väl antingen komma över det (Det är inte vattnet i sig jag är rädd för, utan det som finns UNDER vattenytan…) eller helt enkelt vara rädd under tiden jag behöver för att genomföra just det momentet!

”Nej jag kan inte *insert valfri aktivitet*” Nähä? Vill du det så får du väl TRÄNA tills du kan!

Det där med att låta mig begränsas är inte min grej. Lite fånigt att jag behöver påminnas om det!

God morgon på er!

Jo, men det gick ju!

Well, vi kom i mål! Och med undantag för ett stopp och för att jag gick upp för en backe så sprang jag hela vägen!

Man kan säga att vi inte riktigt lyckades hålla farten, men vi gjorde ett jäkla bra försök! Dom första fyra kilometerna ungefär sprang vi i 6,30-tempo, dvs en minut snabbare än planerat! Vi FÖRSÖKTE verkligen sänka farten, men det kändes verkligen som om vi skulle STANNA om vi sprang långsammare än så, så det fick helt enkelt vara. Och det gick ju bra! I ungefär fem kilometer. Vi låg stadigt sist, men det syntes tydligt på kvinnan framför att hon skulle krokna före en mil, och mycket riktigt så gjorde hon det på nästan exakt fem kilometer så att vi kunde lufsa förbi.

Nu började det dock bli tungt för oss också… Jag kände mig ganska ok, men alldeles för varmt klädd vilket påverkar hur mkt man orkar så orkar så otroligt mycket! Frodis däremot hade det riktigt kämpigt redan vid fem kilometer, och jag tror inte värmen gjorde det bättre direkt! Men vi kämpade på, och till sist hade vi lufsat förbi ytterligare en kvinna som kroknat. Nu kändes det rätt bra att vi inte var sist, eller ens näst sist!

Vi kom till 7,5 kilometer, sen kroknade Frodis. Rejält. Hon kunde inte springa vidare, så vi stannade lite och stod stilla en stund, innan hon beordrade mig att springa vidare utan henne. Det kändes inte helt ok (Vi gör ju den här grejen tillsammans!) men det var ju så NÄRA så jag lufsade vidare i min ensamhet. Höll nästan på att springa fel väg, och nu när jag bara hade mig själv att fokusera på så blev det ju VÅLDSAMT jobbigt! Jag gick upp för en backe runt 8 km, sen lufsade jag mig fram trots att det kändes som om jag skulle avlida när som helst. Det var otroligt knäckande när pulsklockan visade att det BORDE vara runt 70 meter till mål och jag inte kunde se något annat än en lång cykelbana! Inga funktionärer, ingen målgång, ingen musik, ingenting! Folk hade ju gett upp och gått hem… Men så rundade man en krök och kunde äntligen se målgången, och då kändes det genast bättre!

Jag lufsade mig i mål som 107e 10-kilometerslöpare (35e kvinna) på tiden 1,13,30, så jag var ändå GANSKA nära att faktiskt slå mitt eget ”rekord”. Hade jag inte stått stilla, och hade jag inte gått upp för backen, så hade jag garanterat gått i mål 45 sekunder snabbare. Men nu blev det inte så idag, men jag måste ändå säga att jag är OTROLIGT stolt över min starka, hyggliga kropp som bara ställer upp på allt jag utsätter den för! Högerbenet, det ben som jag haft ont i knät på, krånglade. Knät kändes helt ok under hela loppet, men resten av benet markerade att något inte är ok. Istället för att landa ”semi-mjukt” på främre trampdynan var det som om hela foten klafsade i marken samtidigt… Förutom att det var otroligt irriterande så ger det ju inget vidare effektivt och energisparande löpsteg!

Grejen med Frodis är ju också att hon är precis som jag är. Man kan inte säga åt henne att ”nu ska du göra det här!”, för hon kan veta hur väl som helst att jag har rätt, hon kommer vägra ändå- av princip. Precis som jag skulle göra. Det jag KAN göra är ju att säga att hon behöver bli starkare i sin överkropp, både rygg och mage, och att plankan är den absolut bästa övningen för att träna hela överkroppen på en gång. Jag också säga att det kommer ge resultat på löpningen, men sen får jag liksom bara hoppas att hon har lust att själv fatta beslutet att göra det som krävs! Det beror ju också på om man ens har lust! Jag kan ju säga att hon kommer bli både snabbare och springa längre, men sen måste hon själv vilja lägga sig ner och planka. Just nu är hon sur och besviken, och vill inte springa en meter till under det här året, men lite mer träning så ska det nog ge framsteg så att hon känner sig peppad igen! Kroppen måste få säga ifrån när den inte orkar, och idag var första gången som Frodis kropp bara vägrade! Man får ha såna dagar. Sen får man analysera vad det beror på och försöka träna och behandla kroppen utifrån det. Härom månaden skulle vi springa ett pass, men vi kom inte ens två kilometer innan MIN kropp vägrade. Den hade en kass dag, och ville inte. Tyvärr har kroppen mandat såna gånger 😉

Jag är ändå stolt över Frodis, och ännu mer stolt över min egen kropp! Jag har misshandlat den genom att vara jättefet större delen av livet, och nu ber jag den om prestationer som den egentligen inte är redo för, men den ställer upp! Min starka, fina kropp ställer upp när jag ber den springa 10 km efter minimal träning på den distansen, trots att huvudet inte vill, och den gör det dessutom i en hastighet som ligger lite högre än vad den är van vid. Jag är så imponerad över min starka kropp!

Men, avslutningsvis, så vill jag rikta en känga till arrangörerna av Torshällamilen. Efter att alla hade gått i mål var det lotteri på alla nummerlappar. Kul! Tyvärr fick man en lite sunkig smak i munnen när dom första 13 som vann var MÄN, medan efterföljande ca 13 var kvinnor. Ja, dom hade alltså delat upp lotteriet efter kön, och först lottat bland männen, och sedan kvinnorna. Det kan OMÖJLIGEN vara en slump att lotterna föll så annars. Vinnarna fick gå, i tur och ordning, till ett prisbord och välja ett pris. Fint! Men hur många av dom ”finare” priserna tror ni fanns kvar när det var kvinnornas tur att välja? Rimligare, och jävligt mycket rättvisare, hade väl varit att lotta bland ALLA startnummer, blandat?! Dåligt!!

Efter att vi hämtat oss lite åkte vi och åt mat, enligt vår mycket korta tradition! Gott! Starkare än helvetet men ack så gott. Min lyckokaka (jag minns inte vad det stod på tyska) sa att jag bara skulle bita ihop, jag kommer nå mina mål! Härligt =)

IMG_6659

Sen somnade jag kanske en smula på vägen hem, helt slut i huvudet… Men efter att jag rastat hundarna tog jag ett VÄLFÖRTJÄNT glas vin och la mina ömma muskler i badet, innan jag satte mig här med ännu ett glas och bloggade om loppet.

IMG_6660

Nu vill jag springa fler lopp! Jag blir ju peppad och sugen! Men jag tillhör ju fortfarande den kategori människor som inte har körkort, och i det state of mind Frodis är just nu är det ju bara att glömma fler lopp på ett tag, så jag får vackert klara mig utan fler medaljer :/

Men men, på’t igen! Nu: refill av vinglaset.

Tokladdad! Eller kanske inte.

Uppladdningen för det här loppet har sannerligen inte varit optimal. Vi knäckte milen för två veckor sedan bara, på ren viljestyrka, och sedan dess har vi inte sprungit en meter eftersom jag blev sjuk. Jag visste att jag skulle bli sjuk, för i flera veckor hade kroppen känts seg, och löpträningen var BARA tung, så jag är ändå glad att jag blev sjuk när jag blev det så att jag hann bli frisk igen!

Nu är jag kanske inte helt i toppform, jag har haft en hemsk vecka med många irritationsmoment och varit JÄTTETRÖTT hela tiden oavsett hur länge jag har sovit eller när jag vaknat. I mitten av veckan fick jag hips vips ont i ett knä igen. Det har krånglat förr, och nu tyckte visst kroppen att det var bra tajmat att testa igen.

Så utgångsläget för loppet om fyra timmar är alltså detta: Jättetrött, ingen löpträning på två veckor, huvudvärk och ett krånglande knä. Ni känner att jag siktar på personligt rekord va? 🙂 Jag har klämt en ipren och två koffeintabletter, laddat med kolhydrater och protein och köpt ett stadigt knäskydd, så nu kör vi bara! Jag är ändå laddad, jag har sett fram mot det här loppet så länge, och är övertygad om att det kommer bli roligt ändå!

Målet är att vi ska kunna lufsa oss runt hela loppet. Har sagt till Frodis att vi inte får springa snabbare än 7,15-7,30/km (ja, vi är långsamma) i början, men att vi kanske kan få öka lite på slutet! Det är lite så vi brukar jobba, smygöka för att det ska ta slut någon gång… Men håller vi 7,15-7,30 så vet jag att vi orkar lufsa oss runt hela loppet oavsett omständigheter.

Återkommer och berättar om vi dog halvvägs, eller om Frodis (som hon sa) springer in i sitt gamla stall och parkerar sig där när vi springer förbi!

Let’s run!

Jag hade, redan innan jag fick det där sms’et bestämt mig för att packa ner löparkläder när jag åker på semester, för gör jag ett uppehåll på en månad så är jag ju tillbaka på noll igen, men nu känns det ännu bättre! Jag är ju ganska mycket beroende av att ha med mig någon när jag springer just nu, jag vet inte vad det sitter i men jag VILL liksom inte förrän jag redan är ute…

När jag har haft överjävliga dagar på jobbet (som idag) kan jag känna att jag skulle BEHÖVA ut och springa, för att få pysa ut lite ånga, men sen tänker man efter och inser att det går ju att äta också 😉

På lördag är det lopp, och jag längtar faktiskt lite, det ska bli skoj! Jag känner mig frisk och piggare (i kroppen, i huvudet är jag HELT slut), så jag hoppas att jag (vi) orkar springa hela vägen iaf, det är liksom det primära målet! Skulle jag få önska något mer utöver det så är det i så fall att vi inte kommer sist, och att vi slår tiden vi sprang milen på sist (1 timme, 12 minuter och 45 sekunder). Håll en tumme där mellan 14 och 15 (tror jag det var) på lördag, då är vi och lufsar runt i Torshälla! (Ännu hellre kom dit och heja på…)

IMG_6639.PNG

Den som inte gör tittar på

Jodå, jag blev sjuk, så med en vecka kvar till Torshällamilen sitter jag hemma med feber och kommer inte springa en meter innan det är dags. Tror nog det går bra ändå, kan jag springa en mil med begynnande virus i kroppen borde jag kunna göra det när jag vilat nästan två veckor, även om träningen inte är optimal. Annars får jag väl gå sista biten, big deal.

Så, medan jag sitter hemma passar det ju sjukt bra att friidrotts-VM drog igång. Jag är mest intresserad av Aregawi som springer i morgon, Mo Farah som jag inte riktigt vet när han springer, och (den mycket avlägsne, men ändå!) släktingen Torneus som hoppar längdhopp på måndag morgon, men alla former av löpning är ju lite som porr för mig… (Ännu bättre då att ultravasan går idag så alla löpsidor jag följer på fb rapporterar löpande, helt absurt!) På måndag får jag kliva upp kl 04 för att se längdhoppet. Jag blir lite trött av att tänka på det, men utan längdhopp skulle jag klivit upp 05, så big deal! 

  

Dårveckan 33:

Boende på en flyktingförläggning hotas med att sprängas i bitar eftersom en person som bott där utfört våldsdåd. Sedan sätts det upp brinnande kors utanför förläggningen.

Amnesty bestämmer sig för att handel med kvinnors kroppar är en mänsklig rättighet.

Feminismen ska stoppa IS, varför gör vi inte det för?!?

Helt rimligt… ‪#‎facepalm‬

Buzzador, Compeed skavsårsplåster

Jag är buzzador, vilket innebär att jag får möjlighet att testa olika produkter och tjänster och sedan tipsa om dom.

Under sommaren har jag testat Compeeds skavsårsplåster, och i början av sommaren var jag lite osäker på om jag ens skulle hinna få några skavsår?! Vilken sommar har det någonsin hänt? Att man inte får skavsår när man släpper fötterna fria och sätter på sig sommarskorna? Det löste sig halvvägs in i sommaren och jag kunde till sist testa skavsårsplåstren!

Det som är bra med dom här är att dom är tjocka, så att man kan ha skor på sig även när man har skavsår, för man känner inget av skon mot skavet. Dessutom är dom skapligt osynliga, iaf första dagarna man har dom, sen börjar dom lossna lite i kanterna och bli äckliga och mer synliga, men då är oftast skavsåret mer eller mindre läkt och man kan ta bort det helt.(Eller byta ut, either way!) Bra grej! Ska ta med ett gäng när jag åker till Thailand i december.

 

http://www.buzzador.com/se?refstr=Ebbstern