Kategoriarkiv: Okategoriserade

Lite getost för att sänka pulsen…

Hur roligt(!) det än var att åka motorcykel (kan vi snälla åka lite mer??) så är jag glad att det blev bilkörning istället den här veckan, det behöver hända lite grejer nu. F hade lovat att vi skulle köra hem jord när vi ändå var ute med bilen, så det gjorde vi.

När vi lastade på jorden på vagnen nämnde jag att T också ville ha jord, och hann inte ens blinka innan han stod och lastade på jord även åt henne, och jag fick ringa och kolla hur vi skulle göra med leveransen… Jag gillar verkligen F, komplett med kanter. Han är så fantastiskt entusiastisk, och ser väldigt sällan problem med saker som andra kan se problem med. Man får själv en inställning att allt går att lösa när man umgås med F. Skulle han be mig plocka ner månen skulle jag ganska snabbt övertygas om att det var fullt möjligt.

Tydligen var det jag som körde bilen. Oavsett var bilen skulle. Jag fick komplett stresspanik och slutade andas en stund, men eftersom det meddelades inne i butiken hann jag börja andas innan det var dags att köra, och utvärdera hur vägen dit vi skulle såg ut. Jag har ju inte KÖRT bil i stan, men jag är jävligt bekant med hur vägarna ser ut. När vi satte oss i bilen igen sa jag att ”Jag har en fråga, och om jag inte gillar svaret kommer jag kliva ur bilen. Vilken väg ska vi köra?”. Anledningen var väldigt enkel. Längs den väg jag vägrade köra finns ett rödljus mitt i en backe, och det där med att starta i backe är inget jag behärskar. Jag rullar bakåt.

Hade han sagt att vi SKULLE köra den vägen så hade jag opponerat mig, men inte vägrat. Fast det behöver ju inte han veta… Nu fick jag köra en väg som jag inte såg några direkta problem med, även om det stressade mig att jag skulle testa på flerfiliga vägar och rödljus. Hur det nu än var så gick det bra!

Om jag ska vara helt ärlig så gick hela körningen bättre än väntat. Jag var stressad som fan, och pratade med mig själv hela tiden, men på det hela taget gick det helt ok. Ingen blev påkörd, inga trottoarkanter påkörda, jag blinkade NÄSTAN alla gånger jag skulle svänga och stannade vid alla rödljus.

Jag gillar att jag fick köra ganska länge. Dels för att det var skönt att inte hela tiden känna tidspress som man ofta gör när man umgås med F, men även för att jag kände själv att jag fick mindre panik mot slutet, och var mer vän med bilen. Jag gillade också att vi körde runt och FIXADE saker. Dels för att jag fick en massa saker fixat som hade varit rätt styriga med cykel, men även för att det innebar att vi skulle till specifika platser och det fanns inget sätt att undvika att köra dit. Jag gillar när valfriheten flockas bort från mig och beslutet liksom redan är fattat, då är det bara att göra-hur stressad man än blir. Eller gillar och gillar, jag BEHÖVER det i vissa situationer.

Jag kom hem med ett leende, hur som helst. Medan vi fixade grejer hade jag snubblat över en getost som jag köpte, och herregud så god den var efter körningen! Mina normala butiker har inte getost, så jag äter det sällan, men shit så gott.

Sen var det slut på det trevliga, för jag kunde för mitt liv inte somna… 00,30 kollade jag på klockan sista gången, och jag vet att jag har vaknat ett par gånger efter det, så jag är helt mosad idag. Men strax är det dags för jobb. Come what may…

Music, Maestro!

Det absolut bästa med mitt jobb just nu är mina mer eller mindre oändliga möjligheter till frihet. Jag och barnet kan i princip promenera hela dagen, utom när vi äter lunch. Hen gillar det, jag gillar det. Det lugnar, rensar huvudet, och ger ro.

Jag brukar, kanske inte på jobbet men alltid annars, lyssna på antingen ljudbok eller podcast, men idag kände jag att musik var the grej of the day. Det har blivit för lite musik på senare tid. Så idag har jag lyssnat på ”This is: Ed Sheeran” på repeat 450 ggr. Minst. Och promenerat. Jag tror vi gick sju km före lunch, i solen.

Och som sagt: promenaderna rensar huvudet och tar udden av det som skaver. För det är ju som jag skrivit tidigare, man får fatta ett beslut. Man får fundera över om man kan jobba runt en del brister i en relation. Ställa sig frågan om det är värt det? Om svaret är nej avslutar man relationen. Känner man panik inför tanken att avsluta en relation så har man fattat ett beslut. Då har man bestämt sig för att man kan överse med, och jobba runt, dom brister som finns.

Därför att, det kommer alltid finnas saker som skaver i en relation. Människor är olika. Vi går igenom faser. Men, dom människor jag har i mitt liv har jag där för att jag tycker om dom. Det som gör att jag tycker om dom är summan av hur dom är, och deras intressen. Plockar man bort något, eller ändrar något, så ändrar man den personen, och det har jag inget intresse av. Man kan inte ta bort en komponent och få samma produkt. Jag vill ju ha den person jag har, inte en polerad version. Summan av det kantiga, kanske man kan säga.

Det man får göra är istället att på sikt jobba fram en förståelse och ett samförstånd, så att relationen fungerar trots båda parters brister. Kompromissa. Till dess får man andas djupt ibland, och ställa sig frågan om det är värt det. Om och om igen. Så jag promenerar, och lyssnar på Ed Sheeran. Galway girl kan jag snart utantill.

Efter vår förmiddagspromenad kom chefen in i lite olika ärenden. Till mig ställde hon frågan om jag kunde tänka mig att stå i ett slags monter under ett fortbildningstillfälle i maj. Det handlar om Unikum som jag är huvudansvarig för, så jag är väl utan tvekan bäst lämpad, och visst kan jag stå där om hon vill det. Men när jag började fråga om jag skulle förbereda en PPT eller nåt så visade det sig att hon liksom bara ville att jag skulle STÅ där, beredd att svara på frågor om Unikum. ”Jag har med dator och så finns det projektor, så kan du visa lite om någon funderar på något! Dom är lite rädda för Unikum på skolan!”.

Nu känner jag mig själv så pass att jag fattar att om jag står ensam i ett bås, med en dator och en projektor, då kommer exakt INGEN i hela universum komma fram och ställa några frågor. Dom kommer undra vem jag är och varför jag står där och glor? Så jag slängde ihop ett litet kollage. Det är jättelitet, med bara några små bilder och texten UNIKUM, men det förklarar iaf vad jag gör där, och vad det handlar om. Med lite tur väcker det lite intresse också…

Sen började jag fundera på varför i hela friden skolan ens skulle bry sig om Unikum? I vår intraprenad har vi sju förskolor och en grundskola. Vi i förskolan använder Unikum, förskoleklassen använder ingenting alls, och sen använder skolan något som kallas itslearning. Vi har riktat kritik mot det här, för ska vi nu jobba TILLSAMMANS så vore det ju en jäkla bra början om vi använde samma programvara… Så jag misstänker, helt utan grund egentligen men jag BRUKAR ha rätt när jag misstänker saker, att även skolan ska börja använda Unikum. För mig som ansvarig vore ju det SJUKT bra, men vi får se! Jag ska börja med att se till att dom slutar vara rädda för Unikum, medelst ett kollage… That should do it.

Blandad kompott…

Positivt: fått i uppdrag att ansvara för en ”monter” vid ett jobbevent i maj, i egenskap av ansvarig för unikum och digitalisering av förskolan.

Negativt: mina hypotetiska arbetstider i sommar… inte för att jag kommer få umgås med någon utanför jobbet, men att sluta 16.45 V a r J e dag känns lite segt. Vi får se hur det går att lösa, jag ska ju vara här dom tider ”mitt” barn är här, och det saknas redan en timme/dag på hen. 

Dom säger jag skiter i allt, men det skiter jag i…

Vaknar med en känsla av att vilja skita i ”allt”, det är fan inte värt besväret…

Jag vet inte riktigt varför jag vaknar med den känslan, måhända har jag drömt något, men det är inget jag minns. Kanske kommer det efter samtalet med T igår, jag är bara så trött…

Trött på att tvingas bryta löften, trött på att inte ha en tid att planera min dag efter, trött på att vänta, trött på att vara så jävla tålmodig, trött på att kämpa. Trött på att BRY MIG. Jag är så jävla trött på att bry mig, jag önskar att jag verkligen KUNDE skita i allt, som jag känner just nu att jag gör…

Men nå. Lyckas jag komma igenom den här dagen utan att prata med människor som kan irritera mig så ska jag fixa naglarna i morgon efter jobbet. Då slipper jag iaf irritera mig på att jag tar med halva ögat när jag plockar ut linserna. Jag gillar inte att göra sånt efter jobbet eftersom jag måste cykla åt fel håll, och det tar massa extra tid från hemmatiden, men nu är det fasen kris, naglarna är så sjukt långa att jag får panik på dom.

Dom säger jag skiter i allt, men det skiter jag i, så jag drar iväg…