Jag äger min 40-årskris!

Jag har under ganska lång tid gått runt och känt mig som en vandrande 40-årskris. Jag tror inte att det egentligen har så mycket att göra med att jag fyllt 40, utan kanske mer att jag i största allmänhet känner mig trött, fet, hängig och går runt här hemma utan smink, i säckiga mjukiskläder täckta av hundhår och med bebisgröt i håret och aldrig har en anledning att göra mig FIN. Rent allmänt föräldraledig… Det började nog redan när jag var gravid, även om jag nog aldrig känt mig så KROPPSPOSITIV som just då! Jag trivdes så oerhört bra med att vara gravid, och kände mig jättefin!Hade inga som helst problem med att visa upp kroppen i tighta kläder. Märkligt, men sant.

Nu känner jag mig i största allmänhet oattraktiv. Så jag har så smått tagit tag i saken…

I tisdags fixade jag mina läppar. Planen var egentligen att åka ner till Varberg och få det gjort där hos en bekant/internetkompis, men det blir helt enkelt för dyrt och krångligt. Med boende och resa skulle behandlingen kosta dubbelt så mycket, och vad sjutton gör jag med Signe under tiden? Även om jag helst ville, så fick det bli en behandling hemma istället just nu!

Så vad var felet med mina läppar nu då? Tja, jag tycker att min överläpp är för tunn. När vi tog bilder på kliniken och granskade tillsammans visade det sig att det egentligen inte är volymen det är fel på, utan formen. Läppen är egentligen i matchande storlek med underläppen, men den är formad så att den liksom ligger lite som en KEPS, eller sticker ut lite som ett tak. Platt på ovansidan liksom. Så, när jag gjorde behandlingen så fokuserade sköterskan inte så mycket på VOLYM, utan form. Hon la fillers för att ”vika upp” läppen lite, och ändra formen på den. Jag är inte så bra på att förklara som synes, men kort sagt så ville vi få fram mer av den röda läppen så att de upplevs fylligare även framifrån.

Jag la inte i så mycket, strax över 0,5 ml (jag glömde ärligt talat fråga exakt hur mycket!) totalt. Min internetvän rekommenderar 1 ml vid första behandlingen, och jag känner nu att hon har helt rätt. (Kom igen, det finns ju en anledning till att jag ville att hon skulle göra behandlingen trots att hon bor i en annan stad!) Inte för att jag vill ha en jätteläpp, men nu när svullnaden lagt sig så saknar jag liiiite volym. Inte så mycket, men lite.

Det var lite svårt att avgöra just när vi gjorde behandlingen, vilket sköterskan sa också. Det svullnar ju mer eller mindre direkt, så läppen upplevs mycket större än den kommer vara. Precis efter kändes det rätt ok (första bilden), men när jag kom hem någon timme senare kändes läpparna helt ABSURDA! (bild två och tre) Dagen efter när svullnaden lagt sig en del kändes dom helt perfekta, så vid nästa behandling ska ska jag lägga i lite, lite mer.

Gjorde det ont? Ja. Delvis! Jag minns inte exakt hur många injektioner det blev totalt i båda läpparna, men säg att det var någonstans mellan 15 och 20 st. Av dom var det kanske sju som gjorde RIKTIGT ont, resten kändes knappt. Var det värt det? Gud ja.

En annan sak som stör mig med mitt ansikte är mina ögonbryn som förstördes totalt under det ljuva 90-talet när modet deklarerade att brynen skulle vara ungefär två strån breda. Jag har ju totalt plockat sönder mina bryn dom senaste 20 åren, så trots att jag nästan slutade plocka dom för två år sedan har dom inte repat sig, utan jag har fått färga och fylla i med penna, med varierande resultat…

Häromdagen hörde den fd kollega av sig och undrade om någon hon känner ville göra microblading på sina bryn. Hon har en kompis under utbildning som söker modeller och gör behandlingen gratis mot att hon får använda bilderna. Count me in! Jag kollade in lite bilder på arbeten hon gjort och anmälde mig frivillig, och igår fick jag mina bryn fixade.

Färgen kommer bli lite ljusare och mer naturlig när det läkt helt, men jag är SÅ nöjd! Tittar jag mig i spegeln kan jag inte ens själv avgöra vad som är tatuerat och vad som är riktiga strån!

Gjorde det ont? Nej, inte särskilt tycker jag! Det kändes absolut, och ”nysnerven” bråkade, men smärtan tycker jag inte var något att orda om faktiskt.

Så, here i am. Makeover 2019. Har haft en känsla av att jag behöver förklara mig, men fuck that! Det är min kropp och jag gör vad sjutton jag vill med den för att må bra med mig själv. My life, my face! Kan säga att det är mer jag skulle göra om jag bara hade råd!

Proviva SmOATie, i samarbete med Buzzador

I samarbete med Buzzador har jag testat  Proviva SmOATie – Hallon/Jordgubb/Blåbär.

På provivas hemsida kan man läsa om produkten:

”Vad blir en kombination av svensk havre, levande bakteriekultur och massa goda bär? ProVivas nya Smoothie. Mättande och naturligt god – när du behöver den.

ProViva SmOATie är full av naturens goda. För sötma och smak har vi blandat de mest smakrika bären med havre, så att vår smoothie blir en naturlig källa till fiber. Som alla våra produkter är ProViva SmOATie tillverkad på Österlen i Skåne och innehåller den levande bakteriekulturen Lactobacillus plantarum 299v.”

För min del är det ingen frukostdryck, jag dricker alltid bara kaffe till min frukostgröt, men som ett mellanmål tror jag det kan bli fint! Det var gott, och OTROLIGT mättande. Jag blev proppmätt på bara ett glas, så ett helt ok, nyttigt och gott snabbt mellanmål blir mitt omdöme.

”Var tar tiden vägen?”

Som man säger.

Igår var vi på lönesamtal, trodde inte jag skulle få så mycket med tanke på budgetnedskärningar och det faktum att jag inte jobbat sen i JUNI, men jag blev mer än nöjd. Mycket positivt!

Dessutom pratade vi lite om vad som händer i höst när jag börjar jobba igen. Det känns ganska avlägset, men det går snabbt som fan! Jag fattar på riktigt inte var tiden tar vägen, hon är snart ÅTTA månader!

Jag kommer byta arbetsplats i höst, och det känns jättebra. Tyvärr kommer jag inte få dom kollegor jag trodde, men det kommer nog bli bra ändå tror jag! All logistik med Signe är löst, som t ex att jag inte kan börja jobba kl 06. Jag har haft lite ångest över det eftersom vår arbetsplats öppnar kl 06 (och även Signes förskola, därav att jag inte kan börja då!) och alla som jobbar har en morgon ungefär en gång i månaden eller så (eller kanske mer sällan, jag minns knappt) när man börjar jobba 06. Även om jag har min chef med på tåget så är det ju någon annan som måste ta min 06-tid, och förr eller senare kommer ju folk ruttna på det och då måste jag söka ett nytt jobb. Men nu löste det sig, för det är en person på min nya arbetsplats som gärna öppnar, så hon tar mina 06-tider.

Och så idag, som på beställning eftersom vi pratade om det igår, så kom ett brev från kommunen att Signe fått plats på den förskolan jag sökte. Swooosh, så rusade tiden iväg. Nu är ungen placerad på FÖRSKOLA! Hur sjutton ska det gå? Lillpluttan! Det kommer givetvis gå hur bra som helst, men hon är ju så LITEN! (Fast jäkligt stor, storlek 80 har ungen nu!)

Såatte… Livet hinner ikapp oss!

Katastroftankar

En månad sen bara? Shit vad jag bloggar frekvent! Vi kan väl nöja oss med att säga att avkomman har haft en period med krånglande sömn, så allt utom ÖVERLEVNAD har hamnat lite längre ner på priolistan.

Men nu skulle vi prata om katastroftankar… Jag har ganska mycket sånt, och det blir värre och värre. Inte så att jag går runt och är konstant orolig med en klump i magen, men jag är väldigt uppmärksam på tecken på annalkande katastrof, kan man säga…

T ex den här grejen att flera olika kommuner (alla kanske, det vet jag inte eftersom jag inte följer alla kommuner i landet…) med jämna mellanrum går ut och bara lite snyggt berättar hur man kan klara en kris. Lite sådär ”inte för att det finns någon ANLEDNING, men bara så att ni vet, lite som kuriosa!”

Och så ”katastroffoldern” som kom häromsistens. Och nu senast TV-serien på SVT, Nedsläckt land. VARFÖR gör public service den serien?! Vad vet ni som inte vi vet!? Kom inte och säg att det bara är bra tv, för då hade någon annan kanal gjort den och gjort det till en tävling. Det finns ett syfte med det. Lite så, tänker jag. Hela tiden.

Och så får jag ångest för att jag är så dåligt förberedd… Jag har liksom stenkoll på vad jag BORDE ha hemma, men jag har det inte. Mat skulle jag klara mig länge på, speciellt om elen finns kvar (men den lär ju ryka först, tyvärr) för då har jag ju hela frysen full. Men även det som finns i kylen skulle jag klara mig länge på, jag har ju t ex pastasås i mängder som inte blir förstört även om elen försvinner.

Men jag borde ha mer konserver, och jag borde VERKLIGEN ha vatten! Jag MÅSTE fixa dunkar! Det måste fan prioriteras. När jag var ensam var det väl en sak, men nu har jag en unge som behöver matas, och hennes mat kräver lite vatten.

Jag måste även fixa kokkärl att använda över öppen eld. Jag har ju min muurikka så steka saker kan jag, och jag har ju gjutjärnsgrytor som jag utgår från klarar eld, men jag behöver något mindre om man t ex bara behöver koka vatten. Campingutrustning, helt enkelt. Och så måste jag lära mig hur mitt trangiakök fungerar och köpa gasol, antar jag? Ved har jag hela skogen full av så vi klarar oss egentligen med det, men ändå.

I dessa sjukt fattiga föräldraledighetstider borde jag kanske prioritera något annat, men helt seriöst… Jag kanske överdriver och är hispig, men TÄNK OM krisen verkligen kommer, och så har jag inte fixat det här? Så står jag här utan vatten och ett barn som behöver äta? Nej, jag kan villigt erkänna att jag måhända oroar mig i onödan, men jag är hellre löjligt förberedd, än sitter i skiten om något verkligen händer.

Surdeg, kan det vara något?

Känslorna som dominerar den här föräldraledigheten är total tröttma (pga gullebebis vaknar 04-05 för morgonen) och rastlöshet. Samtidigt. Det resulterar i en del projekt, som tycks kretsa runt matlagning.

Just nu: Surdeg!

Slösurfade på youtube häromsistens och snubblade över en kille som gjorde en surdegsbas, och blev så himla sugen på att testa! Nu är jag ju ingen bagare, det ska gudarna veta, så vi får väl se hur det blir i slutänden, men det SER ju inte så komplicerat ut! Plus, typ inga ingredienser, det kan ju inte bli enklare. Så, idag startade jag två surdegsgrunder. En råg och en av vanligt vetemjöl. Återkommer med resultatet!

Steg ett är bara att ta 50g ljummet vatten och 50g mjöl och blanda, och sen ställa åt sidan till i morgon. Om en vecka ska det vara klart om jag lyckas!