Snart…

På måndag är det cykeldag nio, och därmed dags att börja med testerna igen. Jag har fem test kvar, och det torde räcka den här månaden.

Jag har ju haft ägglossning på allt från dag tolv till femton, så det kan ju bli hur som helst. Låt oss bara hoppas att jag inte får omslag på dag fjorton den här gången, för då blir det ingen behandling. Tidig ägglossning skulle passa bra in i mitt schema, och mina stressnivåer… Ju fler dagar som hinner gå av veckan desto mer stressad kommer jag hinna bli.

Kom igen nu kroppen, vi kan väl fixa det här på tredje försöket?

Jobbkonferens och studiedagar

Även i år skeppades hela organisationen iväg till Båsenberga på Kick off. I våras var jag lite bekymrad över om jag skulle kunna åka när jag inte hade hundvakt, men Frodis flyttade in en natt och så var det problemet löst.

Vi är så många i organisationen så alla kunde inte ens följa med, några med tre-månaders kontrakt fick tyvärr stanna hemma för att det inte fanns sängplats, och då hade vi ändå hyrt i princip hela anläggningen. När jag och T skulle checka in sa vi att ”Vi är från x förskolor och skola” och fick till svar att ”Ja vi vet, vi har inte plats för några fler än er” Haha!

Jag gillar verkligen att våra chefer lägger dom (ganska stora) summorna på att låta oss åka iväg så här. Det är bra för oss! Dels är det en otroligt fin anläggning, precis vid en sjö, och dels så behöver vi få UMGÅS lite också. Inte bara vi som jobbar på samma förskola, utan även mellan förskolorna och skolan.

Vår organisation är en intraprenad, vilket innebär att vi ska samarbeta mellan förskolorna. Och det gör vi ju. Vi har ledningsgrupper och andra grupper, för t ex IT där jag är ansvarig, som träffas regelbundet, med en representant från varje förskola. Och det är ju bra. Men tanken är ju också att vi ska kunna få inspiration av varandra, och det blir ju trixigare när vi inte riktigt KÄNNER varandra.

Inspiration får vi ju när vi träffas och pratar med varandra, eller hälsar på en annan förskola och kollar hur dom har det. Och det GÖR man ju inte när man inte känner någon på den förskolan. Så, jag tycker det är toppen att vi får åka iväg allihop och UMGÅS.

Vi åkte på Onsdag eftermiddag, och sen var vi ”lediga” resten av dagen. När vi satte oss på bussen kände jag (som vanligt) att nu behöver jag en stund för mig själv, så jag pluggade i mina hörlurar och drog igång min playlist med musiken manspersonen skickat. Han hade ägnat förmiddagen åt att skicka fler låtar, så jag hade en lista med helt perfekt längd. Tre minuter innan vi rullade in på gårdsplanen tog den slut, och jag tog ur mina lurar och var glad igen!

Klockan 19 var det gemensam middag med lite underhållning och så fick vi mingla och umgås bäst vi ville eller inte ville. Vinet var packat, och vi samlades ett gäng från olika förskolor på vårt rum och pratade lite och drack vin före middagen. Himla trivsamt. Sen åt vi middag, som indirekt råkade resultera i att en kollega från en annan förskola fick outa att hon är gravid. Vi fick något slags pizza med chevréost till förrätt, och när hon sa att hon inte kunde äta osten frågade jag direkt om hon var gravid, och det är hon. Så himla kul! Eftersom hon och hennes partner kört Danmarksracet tillbringade jag sen resten av kvällen med att fråga ut henne om hur dom gjort, och hur det funkat. Så himla kul, jag är så glad för deras skull.

Efter middagen minglade vi runt halva natten och drack vin, innan vi krånglade oss i säng. Jag skulle vilja säga ”gick och la oss”, men det funkade inte riktigt så, haha! Jag och T (som är ”vi” i det här fallet) delade rum med två andra kollegor från T’s förskola. Dom två delade på dubbelsängen, medan jag och T tog våningssängen. T var inte så sugen på att sova överst, så jag offrade mig. Så när vi skulle i säng skulle man böka sig upp för en stege, och liksom krypa in i ett pyttelitet utrymme eftersom det var ett ganska (!) lågt snedtak ovanför. Så, böka sig i säng.

Men det var inget mot att ta sig UPP dagen efter! Herregud… Det var så lågt i tak att jag (som ändå bara är 163 cm lång) inte kunde sitta upprätt, utan man fick liksom åla sig ut baklänges som en liten kålmask, och hiva sig ner med röven först… Tur krakarna i dubbelsängen sov när jag skulle genomföra den manövern.

På torsdagen var det sen studiedag på plats i Båsenberga. Jag var lite skeptisk mot programmet på förhand, för det kändes inte så bra. Vi skulle tillbringa TVÅ tillfällen med att lyssna på en sån däringa motivationsmänniska, med en paus i mitten för att diskutera något. Jag var skeptisk. Jag är generellt skeptisk mot såna där motivationsmänniskor, dom brukar vara så himla klämkäcka.

Men, jag måste säga att jag blev positivt överraskad. Han var inte så himla klämkäck. Han var Norsk, så han LÄT klämkäck, men han var himla intressant och faktiskt rolig att lyssna på. Pausen i mitten var för att vi skulle diskutera i arbetslag vad han hade sagt under den första halvan. Väldigt bra föreläsning, faktiskt, det tror jag alla jag pratade med höll med om!

Efter lunch fick vi en timme till att börja med det vi skulle jobba med ”hemma” under fredagen. Det kändes som om en timme inte var så himla mycket att hurra för när vi skulle skriva arbetsplanen för hela läsåret, men när vi väl satte oss ner och började så gick det i en rasande fart. Vi hann nästan klart med hela arbetsplanen på en timme, vilket kändes väldigt bra.

På fredagen var det som sagt studiedag hemma på förskolan, och vi skulle fortsätta med arbetsplanen och trygghetsplanen. Vi valde att börja klockan sju, för att kunna sluta tidigare istället. Klockan nio skulle chefen komma förbi och kolla om vi behövde hjälp. Jag hade bokat in henne redan på förhand, eftersom jag var osäker på om jag fattat rätt, och om vi skulle fixa det.

Vi åt lite gemensam frukost och så satte vi oss ner och började. Något som har irriterat mig oerhört tidigare studiedagar är att det saknas fokus. Det är klart det är jättekul att prata om allt och inget, och inspireras och prata om olika aktiviteter man kan göra i barngruppen, men det tar ju HELT fokus från uppgiften, och det är frustrerande. Hittills har vi ALDRIG varit klar med det arbete vi ska göra när en studiedag varit över. Oerhört frustrerande.

Men, när chefen kom klockan 08,40 igår hade vi både skrivit klart arbetsplanen OCH trygghetsplanen! Det är klart att mina kollegor väldigt lätt flöt iväg och började prata om olika aktiviteter, men jag lyckades samla ihop dom igen och få dom att fokusera på uppgiften. Vi gick igenom planerna med chefen som gav lite mer tankar och idéer som vi la till, och sen höll med om att dom var klar. Sen pratade vi lite om planering av tjänstemannatid, räknade på % för dom som inte jobbar heltid och sånt, och så åkte chefen igen runt klockan tio, och då var vi i princip klar.

Kvar hade vi att gå igenom funktionsansvar (tog fem minuter) och att bestämma vem mer än jag som ska åka på studiebesök till Stockholm i höst, och sen var vi färdiga med det arbete vi fått att utföra av chefen. Resten av dagen kunde vi lägga på exakt vad vi ville, som var arbetsrelaterat.

Det slutade med att vi röjde vårt förråd, kollade igenom källaren, och sen snyggade till förskolan lite. Plockade fram lite leksaker, plockade bort lite annat, gjorde lite FINT i ett utrymme som tidigare inte alls var särskilt fint. När klockan var tre kändes det som om vi alla trivdes lite bättre på jobbet, och en kollega sa att ”det här är den absolut mest effektiva studiedag vi har haft!”, och det känns bra!

Att vi var effektiva visste jag ju, men det var skönt att höra att dom UPPSKATTADE att vi varit effektiva, istället för att prata mys hela tiden. Man känner sig ju lätt lite sur när man säger att ”det där ni pratar om nu är jätteintressant, men det är inte det vi ska prata om!”… Det känns bra, faktiskt. Jag hoppas att den känslan sitter kvar hos mina kollegor till nästa studiedag, så den blir ännu mer effektiv. Vi fick iaf en jättemysig korridor mellan avdelningarna. Själva avdelningarna kunde vi inte göra så mycket åt ännu, för vi väntar på storstäd som ska ske ”någon helg”. Då måste alla hyllor, fönster och väggar vara tomma på saker, så det ekar lite tomt just nu…

Så det var dom studiedagarna! Väldigt bra dagar, skulle jag vilja säga!

I morse vaknade jag (strax efter fyra…) av att det ÖSREGNADE ute. Jag tyckte det var jättemysigt och låg kvar och lyssnade en stund. När jag tröttnade på det gick jag upp, men lilla hunden låg kvar… ”Glöm det, det REGNAR!”. Jag hann tända en hel massa ljus innan han började känna sig ensam i sängen och kom upp han med… Idag tror jag att jag ska försöka fortsätta vara lite produktiv, och få något gjort här hemma… Vi får se hur det går med det!

Vi drog på Hajk

I fredags föreslog Frodis att vi skulle dra på hajk på lördag om det var skapligt väder. Om det var bra väder kunde ju hundarna rent av få bada!

Bra väder var det sannerligen inte, men det var skapligt väder. Höstigt, sådär. Synd att sommaren helt uteblev bara!

Men men, hajkers gonna hajk, så det gjorde vi. Vi var ute typ två timmar, och enligt min fitbit gick vi åtta kilometer, och det var rätt skönt! Vi kommer knappt kunna ses i höst (heller) eftersom Frodis ska syntolka ett stort program, vilket innebär att hon jobbar fjorton dagar i sträck ibland, och som minst sex dagar i veckan… Det blir lite klent med umgänge då.

Men, under vår promenad hann vi iaf avhandla det viktigaste i livet. Våra respektive jobb, manspersonen, och dårar i omvärlden. Vad som riktigt hände med den där dåren som kanske eller kanske inte dränkte en kvinna med UBÅT blev vi aldrig riktigt kloka på..?

Vi tog en liten fikapaus mitt i…

Och sen traskade vi vidare genom kohagarna. Frodis blev lite stressad över kossorna, men jag litade helt och hållet på att bonden inte skulle släppt ut dom i en hage där människor promenerar om dom inte var folk-säkrade. Dom glodde lite, men verkade överlag inte stressa upp sig så mycket över att vi var där.

Morgonen har ägnats åt att städa hemma. Jag är inte klar ännu, men ville tvätta skurmoppen innan jag fortsätter, så jag fick ta en paus. Om en timme hämtar Frodis mig för IKEA och lunch, så dags att tänka på hygienen!

Oh, The Irony…

Är det inte jäkligt ironiskt?

Hela sommaren har min mens kommit punktligt när appen säger att den ska komma, precis som den gjort i alla år… Men nu, när det är dags att börja räkna dagar, är den plötsligt sen igen. Den trogne läsaren minns säkert hur den plötsligt kunde vara både tidig och sen hela våren, trots att den alltid varit så punktlig… Och så nu igen då.

Än så länge är det ingen fara. Får jag mens i morgon blir ägglossningen mest troligt på en fredag. I övermorgon en lördag. Oavsett vilket funkar det. Men går det ytterligare en dag blir det ingen behandling den här månaden. Heller.

Det är ju inte så mycket jag kan göra åt saken, men det är ju lite typiskt… Och förste person som säger ”Du måste SLAPPNA AV!!” eller ”Det är när du slutar försöka det händer!” kommer få en snyting.

Äntligen är sommaren över.

Äntligen vardag. Även om gårdagen var en smula förvirrad, på grund av en något bristfällig introduktion till mitt nya jobb av min föregångare (”Du får väl skicka ett meddelande om du undrar något”), så känns det bra att sommaren är över och vi (snart iaf) är tillbaka i lite rutiner.

Jag har jobbat sommar i många år, men det här har varit den värsta. Så dåligt organiserad, jag har varit irriterad hela sommaren. Nu är det skönt att vara tillbaka på sin egen avdelning, även om den är ett enda kaos efter sommaren. Nu ska vi bara ”bli av med” barnen från dom andra avdelningarna, så att allt går tillbaka i gamla spår. Barnen är mer hanterbara i flock när dom vet exakt vad som gäller. Dom blir förvirrade när några barn gör annorlunda, för att dom är yngre och inte kan. Förvirrade barn i flock är svårstyrda, och så blir det konflikter.

Vi har en ny kollega också. Jag tror att jag dömer henne för hårt, på ingen grund egentligen, men jag får känslan av att hon inte har ambitionen att jobba kvar. Vi får se, men jag blir inte förvånad om hon inte är kvar om två månader. Jag fick den känslan igår, men ingen blir gladare än jag om jag har fel.

Att sommaren är slut innebär även att det är dags att börja räkna dagar igen. Det har varit två oerhört långa månader med tre ägglossningar som passerat förbi… Men nu tar vi nya tag och hoppas att det tar sig den här gången. Två inseminationer kvar, och sen en IVF om det inte funkar innan dess. Tre dagar till mens, ytterligare sex dagar tills jag börjar med testerna, och så i runda slängar tre dagar till innan jag får ett positivt resultat. Appen säger ägglossning onsdag vecka 34, och det stämmer rätt bra med tidigare test. Nu vill jag verkligen bli gravid…

Speedad helg!

S och barnen kom hit i fredags. Den ursprungliga tanken var att jag skulle åka till dom, antingen i Linköping eller Stockholm, eftersom det är lättare för mig att hoppa på ett tåg än för S att asa runt med barnen, men jag måste ju erkänna att jag drog en lättnadens suck när S hörde av sig och berättade att hon fått låna en bil, och skulle kunna komma hit-om jag ville? En grej mindre att försöka ro i land.

Så som sagt, dom kom i fredags. Jag hade stressat som ett as hela dagen, och hade inte varit hemma en timme ens när dom kom, och sen fortsatte helgen ungefär i det tempot =)

På lördagen åt vi frukost, tvättade och hängde ut tvätten, och väntade på att klockan skulle gå, ungefär. Målet var att spendera mer eller mindre hela dagen på stora holmen, så vi packade barn och lunch och drog iväg när bebisen skulle sova.

Först stannade vi till nere på stan, och kollade på lite open art. Storasyster var kanske inte jätteimponerad, men hon gillar ju grejer man kan klättra på.

Sen tog vi sikte på stora holmen. Klappade lite djur, åkte tåget, kikade på krypen-och sen var storasyster klar med det *S* Vi siktade in oss på stadsparken, men innan vi hann dit började det ÖSREGNA. Det slutade med att vi åt en fuktig(!) picknick på stan, och sen åkte hem, där jag tog en tupplur med bebisen.

På söndagen regnade det fortfarande. Nog för att jag bett om regn, men syndafloden var väl att överdriva..? Vi packade in barnen i bilen och tog sikte på lek och bus-landet, och sen stannade vi helt enkelt där.

Fem timmar var vi där, och under den tiden fick vi faktiskt en kvart när vi kunde PRATA med varandra för första gången under helgen. Storasyster var off någonstans och lekte, och vi satte oss så att vi såg var bebisen kröp. Så länge den var inom spring-avstånd fick den hållas… Vi hann just så pass avhandla manspersonen (som helt uppenbart tappat intresset för det här samtalandet tycks det tyvärr), och sen var vår tid slut. Jag skulle behöva ha S sittandes på min axel hela tiden, inser jag. Hon är så klok. Och modig.

Men, barnen hade roligt. Jag med, men herregud vad man tappar farten efter några timmar… Mot slutet kände jag mig helt apatisk, medan storasyster fortfarande hade studs i benen när vi gick till bilen… Jeezus!

Planen för morgonen var att vi skulle äta frukost, och sedan säga hej då i lugn och ro. Jag hade tänkt ta lite komp på morgonen och börja åtta ist för halv sju. Men klockan fem sjukanmälde sig en kollega, och jag kunde inte riktigt ta komp själv och be någon annan ta övertid, så det var bara att stressa som fan och åka till jobbet. Skrev en lapp till S som fortfarande sov, men dom vaknade precis när jag skulle gå ut genom ytterdörren.

Nu fick DOM äta frukost i inte så lugn och ro, och så fick vi säga hej då på parkeringen till mitt jobb istället när dom lämnade nyckeln. Lite trist avslutning, men helgen var riktigt trevlig! Det är så jobbigt att säga hej då när man inte vet när man ses igen, det kan ju ta flera år… Det var inte så skoj att komma hem till en lägenhet som var tom på människor, när den var full sist jag såg den!

Men nå. Vardag. Lika bra att ta tag i den igen.