Hemma!

Nu är vi hemma till sist. Väntar lite på att dom ska ringa från sjukhuset och fråga hur jag tänkte, trodde jag att jag fick ta med den hem?

Men hem tog jag den. Bebisen. Signe. Väl hemma spenderade hon tre timmar i sträck med att amma, helt traumatiserad av allt det nya 😊 Nu ska vi bara lära oss hur vardag fungerar!

Säg hej till Signe!

Efter tre dygn(!) som stundtals var dom värsta i mitt liv kom hon till sist under viss dramatik. Signe!

Det kommer väl vart det lider en berättelse om hur det gick till, men dramatiken bestod i att när det var en värk kvar och Signe hade halva huvudet ute, då kom det helt enkelt ingen värk. Det löste sig dock fint efter viss dramatik.

Min kropp är bra på mycket, tex repa sig efter förlossning, men inte på att föda barn. Det är den rätt dålig på!

2 cm öppen

(Löjligt efter typ 17 timmar…)

Har precis fått morfin och får förhoppningsvis sova. Placebo eller ej, sprutan hjälpte DIREKT!

Inlagd på förlossningen, om inte det framgick…

Det är ju inte som på film, det är det ju inte…

Fast det vet man ju.

Jodå, nog är det värkar, riktiga värkar. Efter någon timme började jag blöda lite, och hade självklart glömt vad barnmorskan sagt så jag ringde och rådfrågade förlossningen, och det var helt normalt. Sen har det jobbat på lite, i sakta mak…

Just nu har jag strax över fyra minuter mellan värkarna, men dom är jättemesiga. Jag klarade utan problem (nåja, jag ville slå folk…) av att gå på affären med värkar, så jag vet inte. Ringer jag förlossningen kommer dom ju skratta, säga att jag ska ta en alvedon och återkomma i morgon.

Ganska säker på att det sista av slemproppen, tillsammans med en del blod, släppte sist jag var på toa, och jag har haft pyttelite fostervattensläckage. Utöver det händer absolut ingenting. Det enda som egentligen säger något är att värkarna ändå kommer ganska tätt, så vi får väl se.

Jag är inget om inte rationell… Typ

Mensvärk har jag ju som sagt haft i flera veckor, så det har jag slutat hoppas på. Men i natt vaknade jag och tänkte att det var väl FAN vilken mensvärk jag har nu då, och somnade om.

Sen vaknade jag igen kring 06 när jag brukar vakna till, och kände att japp, mensvärken var kvar, och gjorde ovanligt jäkla ont… Masade mig upp och klädde på mig, och kände att det här är fan inte kul… Ni vet säkert känslan, när man har sån mensvärk att man helst inte vill röra sig, utan sitta dubbelvikt tills värktabletterna börjat ge effekt… Man är retlig, vill inte ha folk i närheten och absolut inte röra sig! Så kändes det hela morgonrastningen med hunden. Han fick bara en kort sväng pga ovan nämnda, sen gick vi in och åt frukost.

Var egentligen inte det minsta sugen på att äta, men fick i mig en macka. När jag suttit stilla en stund kändes det bättre, så jag samlade mig och cyklade ner till jobbet. Som man gör när man gått åtta dagar över tiden och inte har fattat att man har värkar 😉

Någonstans halvvägs till jobbet, när jag insåg att det fanns ett mönster i smärtan, började jag tänka att fan, det är kanske värkar?! Nu var det ju inte värre än att jag kunde överleva även om det är obehagligt, så jag cyklade vidare. Jag behövde verkligen skriva ut en kopia på polisanmälan, och alternativen är ju att göra det NU, eller släpa med en nyfödd bebis till jobbet… Jag vill ju helst inte vänta i flera VECKOR med att reda ut den där id-kapningen, även om det ”bara” är kreditkortet, inte mitt lönekonto, som blivit kapat.

När jag väl kom till jobbet kändes allt helt ok, det gjorde inte så ont. Även om jag VERKLIGEN inte saknar jobbet, så var det himla mysigt att träffa barnen igen! Massor av kramar och alla hade så mycket att berätta, och dom hade vuxit (minst) flera decimeter dom senaste tre veckorna.

Skrev ut alla papper, ringde lönekontoret, pratade med alla som jobbar en stund och så. Under tiden gjorde det lite ont, men inte så farligt. En kollega som själv fått fyra barn höll med om att jo, det var nog värkar, så vad fasen gjorde jag på JOBBET? Oh well 😉

När jag var klar cyklade jag hem, och ungefär samtidigt som jag satte mig på cykeln började det göra rejält ont igen, så det verkar bli värre vid aktivitet. Det gör det ju svårt att veta om det är värkar, eller om kroppen bara opponerar sig mot aktiviteten. Men längs vägen hem gjorde det vid ett tillfälle så ont att jag fick stanna och ta en liten paus tills det gick över…

Nu har jag suttit vid datorn en stund och nu är jag ganska säker på att det är värkar. Oklart dock om det är VÄRKAR, eller förvärkar. Det kommer i vågor, sitter typ bara i livmodern (så inga riktiga sammandragningar) och håller i sig i ungefär 30-60 sekunder, i en eskalerande skala. Alltså det gör först lite ont, sen mer ont, sen riktigt jävla ont, och så avtar det. Ni fattar. Värkar. Inte så ont att det liksom gör ONT, det är mer ett jävligt obehagligt ont. Sjukt obehaglig mensvärk, helt enkelt.

Vi får se. Antingen kommer det en bebis, eller så gör det inte det =) Maybe I’ll keep you posted =)

Men inte KONSTIGT att jag är så evinnerligt trött!

Jag är ju tydligen på Reggaefestival!

Telefonen ringde från ett 08-nummer. Jag svarade inte, eftersom jag aldrig svarar på nummer jag inte känner igen eftersom det mer eller mindre alltid är telefonförsäljare. Den här gången var det dock någon som lämnade ett meddelande, och det brukar ju indikera att det faktiskt är någon som vill något av värde…

”Hej, det är XX från YY, du har ett kreditkort hos oss, som verkar vara utsatt för id-kapning, så om du kunde ringa oss…”

Loggar lite snabbt in på kontot och jajjemensan, närmare 15 000 är draget från kortet, senaste posten är från vad som verkar vara en reggaefestival. Fan vad festligt! Hoppas jag har roligt!

Kortet spärrat, polisanmälan gjord, så morgondagen får ägnas åt att masa sig ner till jobbet och snylta på skrivaren och skriva ut en kopia som jag kan skicka till banken. Nu tror jag inte det är något större problem, killen i telefonen sa att allt jag behöver göra är att skicka in en reklamationsblankett tillsammans med polisanmälan, och jag ska inte behöva betala. Det var ju dom som gjorde mig uppmärksam på problemet, dom kan ju tydligt se att det inte direkt följer mitt normala köpmönster, jag är höggravid och knappast på reggaefestival… Det jag antar att jag måste bevisa är väl att jag inte varit oaktsam med kortet och låtit det drälla runt, hur nu DET ska gå till…

Det som är stressande är att jag inte vet hur fan det gått till! Det är som sagt mitt kreditkort, vilket innebär att jag knappt använder det. Jag tar aldrig ut pengar i automat så det kan inte ha blivit skimmat på det viset, senast jag använde det var på subway och på nagelsalongen, och möjligen hos frisören… Lite svårt att se att deras terminaler ska vara fejk…

Well, det lär väl visa sig antar jag, om polisanmälan leder någon vart. Lite spänning i tillvaron kanske sätter igång förlossningen!

Årets mamma…

Efter min bukplastik för några år sedan har jag ingen känsel i nedre delen av magen, liksom i huden och det yttersta lagret av vad det nu är där inne…

Så när jag brände mig på spisen kände jag att jag brände mig, men inte förrän jag tydligen stått kvar så länge att jag fått ett ganska stort (långt) brännmärke… Vilket jag inte ens märkte förrän jag vaknade efter min eftermiddagstupplur och såg det i spegeln…

Bra där! Bebisen är inte ens född, och jag kvalar redan in till årets mamma genom att brännskada ”henne”…