Vad är väl en mansperson…

Om inte någon jag tycker lite för mycket om, som är fantastisk, och hela tiden överraskar mig? (Och som tyvärr är helt ointresserad, men…)

Igår på glöggminglet, som var supertrevligt, kom vi att prata om dejtingsidor, och sist jag och Frodis var inloggade tillsammans. Vi pratade även om en sjukt störig snubbe som VÄGRAR ge sig, och dessutom skickar identiska meddelanden till oss båda, där han tjatar om att han inte ALLS är för ung för oss… Jag tror jag har tackat nej, mer eller mindre otrevligt, MINST tio gånger senaste året.

I morse pratade jag med Frodis, som berättade att hon loggat in i går kväll efter att hon åkt hem, och genast fått ett meddelande som var en smula imbecillt. Jag blev lite nyfiken och loggade in för första gången på flera månader, och jodå, även jag hade fått ett meddelande…

Jag blir helt matt av det där jävla TJATET!

Just då satt jag och pratade med manspersonen, och beklagade mig lite över det här. Han tog på sig rollen att försvara alla män i hela världen (Ni vet, typisk inte alla män, bara att han inte sa det rakt ut) och till sist var vi så oense att jag kände att jag kan inte vara konstruktiv i den här diskussionen längre, så jag valde att avsluta samtalet, lite besviken på hur han resonerade…

Så satt jag här och tjurade en stund, tittade på ”New Girl” och stickade på mina sockor. Så fick jag ett meddelande till… ”Jag har tänkt efter lite…”

Det är ju verkligen himla synd att han är ointresserad, men det faktum att han ändå existerar och råkar vara en rimlig, fin människa av manligt kön gör ju att det ändå finns hopp om att han inte är helt jäkla unik… Bara utrotningshotad.

 

Det tar sig!

Rensat, dammsugit och skurat. Diskat, rensat halva köksbordet och ”gjort en plan” för diskbänken 😂

Väntar på att golvet ska torka så jag kan lägga ut mattorna, sen ska jag gå på affären och kasta sopor. Efter det? Sova middag.

Mitt liv-mitt val

Jag läste ikapp lite i en av mina läsares blogg nyss, och fastnade vid ett inlägg om att inte orka städa (bland annat) som gravid, och känner igen det så mycket…

Nu har inte städning någonsin varit särskilt högt prioriterat hos mig, men jag brukar orka hålla efter lite utom i mina värsta ”må dåligt på jobbet-perioder”. Nu… Det är inte ens rimligt, men jag ORKAR inte.

Bilden här nere visar inte ens det värsta. Det värsta är köket, som tack och lov ligger i mörker just nu… Förra helgen orkade jag städa köksbordet och diskbänken, samt vardagsrumsbordet. Köket är nu helt ogjort igen, eftersom jag använt det som avstjälpningsplats när jag kommit hem, men planen är att orka städa hela hemmet idag. Wish me luck!

Grejen är ju som sagt att jag verkligen inte ORKAR. Jag skulle kunna ha ångest över det, men har tack och lov lyckats vila lite i insikten att det får fan vara så just nu. Det är bara jag som bor här, och om jag behöver ha det lite skitigt ett tag för att må bättre, då får det vara så. Så istället för att ha ångest när jag kommer hem och BORDE, men inte ORKAR, så sätter jag mig ner och faktiskt vilar. Vilar huvudet. Vilar själen. Fokuserar på att andas efter en tung arbetsdag.

Man får istället fokusera på att zooma in. Zooma in på dom där små, små platserna i hemmet som inte är kaos 😉

Idag ska det som sagt städas, är planen. Det ska nog gå bra, jag gjorde ett bra grundjobb förra helgen. Ikväll kommer A, E, E’s syster E och kanske Frodis hit för glöggmingel. Då vore det ju fint om det var typ rent. Hade också tänkt baka lite skumtomtefudge, det känns lagom ansträngande!

Bulan, fläsk och hormoner

Ja som sagt, en hel del mat är det ju som format den där siluetten, men det känns ju rätt fint att ha något annat att skylla på iaf 😉

Att jag bara är i tionde veckan behöver ju ingen veta… 😉

Men som sagt, mycket av det där har dykt upp senaste veckorna (Återigen, har inte kunnat ha mina byxor sen vecka SEX…), så det är nog till största delen svullnad pga hormoner, eftersom jag inte gått upp radikalt i vikt. Men ändå. Nu börjar det nästan kännas lite mysigt att vara gravid. ÄNTLIGEN!

Ojdå…

Jag råkade visst köpa en barnvagn. Till.

Den som har hängt med här ett tag vet ju att den första vagnen står inne i mitt ”psykosrum” sedan tidigt i somras (Och den är betald och klar om två veckor, så det var jävligt smart, för den kostade rätt många tusen!), och att jag var en smula ivrig och råkade köpa en tvillingvagn för att jag läste slarvigt… Nu gör inte det så mycket. Den var för stor och bökig att skicka tillbaka, så jag sa fuck it, då ryms hunden också. Men, det i kombination med att det är en ultrasmart multisportsvagn som jag kan göra allt från jogga till åka skidor med, gör att den är ganska STOR. Så jag kände att jag behövde en mindre, smidig vagn som jag kan ha om jag bara ska typ ner på stan och gå i affärer eller liknande, och inte orkar släpa på rymdskeppet…

Jag hade först tänkt köpa en begagnad liggvagn till billigast möjliga pris eftersom jag bara ska ha den som extravagn, men nu satte jag mig ner och slösurfade medan jag åt frukost och hittade en jättebillig sitt/liggvagn för strax under samma summa som jag var villig att betala för en begagnad. Perfekt! Två i ett, och jag slipper jiddra med att leta annonser, ta kontakt med säljare och åka buss för att HÄMTA skiten.

Den observante läsaren noterar att detta INTE är en tvillingvagn, så nu har jag en av varje… 😉 Oklart vad jag hoppas på. Två bebisar så jag inte ser ut som en idiot som har en tvillingvagn, eller en, så att den jag köpt nu passar 😉 Äh, man kan säkert knö ner två. Eller sälja vagnen…

Oavsett så känner jag att jag skulle behöva rensa lite mer i förrådet, så jag får plats med alla mina vagnar…

”Nää, det syns nog inget!”

Nej, själva Bulan kanske inte gör att jag ser mer gravid ut, men hormonsvullnaden har definitivt gjort sitt, det är bara att inse.

Idag träffade jag en förälder jag haft kontakt med länge, hens barn har gått på min förskola i tre år nu och med undantag för en termin har barnet varit på min avdelning så vi har träffats ofta. På senaste tiden har det varit den andra föräldern som hämtat och lämnat, men idag kom denne person och hämtade. Tittade på mig i ungefär en sekund, och sa ”Är du gravid?”.

Haha, ja ok. Jag har förvisso inte blivit fetare, men tydligen ser jag tydligt gravid ut redan nu. Bara sisådär sju månader to go…

Eller så är det tvillingar, som Freja sa… 😉

”Nu börjar det synas lite!”

Sa vår specialpedagog igår när hon var på besök. ”Det är nog mest mat”, svarade jag. Och det är det nog. Gravidbyxorna formar fläsket till en fin gravidbula, men så här i vecka 10 tror jag inte att själva graviditeten syns så mycket. Men jag vet ju inte, jag svällde ju upp rätt snabbt, även om jag gått NER i vikt.

Jag kom förresten på kl 03 inatt att jag har ETT tecken på att jag fortfarande är gravid. Jag är fakkin’ konstant täppt i näsan. På dagen är det inget större problem, men varje natt vaknar jag och kan inte andas. Så tja, så länge jag inte kan andas är jag nog gravid ändå.

Som sagt, vecka tio from idag. Bulan har börjat skapa ett tilldelat kön, fått fingrar och vevar med både armar och ben där inne. Mysigt! Bulan är inte ens ett embryo längre, utan räknas som ett foster. Nästan ett barn. Två veckor kvar till den magiska 12-veckors gränsen, när den mest akuta risken för missfall minskar. Än så länge verkar det ju gå vägen det här!

Energi och paranoia…

Det säger väl en del om hur man mår när man känner sig helt energisk och pigg av att orka TÄNKA TANKEN att städa hemmet, och köpa rengöringsmedel… Men så var det. I lördags drabbades jag av den stora energiboosten och köpte rengöringsmedel efter att jag träffat Frodis nere på stan, shoppat lite, lunchat och gått på minijulmarknad.

Sen blev det ändå inte städat. Jag började starkt i söndags med att tvätta två maskiner tvätt, röja både köksbord och vardagsrumsbord och diska, men sen behövde jag hämta min cykel på jobbet och DÄR tog den sista energin slut. Men ändå, det är typ bara att plocka undan lite grejer och sen liksom RENGÖRA allt som är kvar, det är ju nästan hanterbart.

Jag har känt mig lite piggare sen jag skrev förra inlägget. Kanske inte PIGG, men inte döende av utmattning. Så nu är jag ju helt paranoid, och tror att Bulan dött. Det han den säkert inte, men bortsett från att jag inte blöder finns det inget som tyder på att den fortfarande finns kvar. Ingen mensvärkskänsla på länge, inget illamående, lite piggare… Brösten gör fortfarande ont, så det är väl alltid något! Det är säkert ingen fara, men man börjar ju undra… Det är ju EVIGHETER kvar till den andra Januari, när jag får se om det finns något där inne.

Jag skulle ju ångra mig i samma sekund som det hände, men LITE illa kan jag väl få må? Bara för att få veta om det liksom är några hormonförändringar i den här kroppen…

Men, om vi ska se det positivt. Om vi utgår från att Bulan lever och frodas där inne trots allt, så verkar den här skröpliga gamla kroppen ganska väl rustad för att vara gravid. Jag gissar att alla som testat motsatsen skulle tycka att det vore rena drömmen att ha en helt symptomfri graviditet. Och ja, om allt nu går vägen så gissar jag att jag kommer få min beskärda del sen. Foglossningar gissar jag kommer bli en riktig plåga, när det väl kommer.

Vi får väl se. Under tiden hoppas jag på lite illamående eller mensvärk…

Inte bara kattungar och regnbågar… Inte ens lite.

Jag har alltid trott att jag ska tycka om att vara gravid, men hittills har ju inte det här med att vara gravid varit särskilt roligt.

Jag har inte nämnt det för någon tidigare tror jag (Kanske för Frodis, henne brukar jag säga det mesta till men jag minns fasen inte), men jag nämnde i fredags för E och A att jag har känt ganska länge att jag inte är glad. Eller, jag VET att jag ÄR glad. Jag vill det här mer än något annat, men jag känner inte känslan. Jag känner ingen som helst glädje, fast jag vet att jag är glad. Oerhört märkligt.

Ska jag analysera lite så tror jag att det från början berodde på att jag var så oerhört rädd att något skulle hända. Jag har ju trott två gånger att jag blivit gravid, men att det sedan avbrutits innan det riktigt hunnit bli en graviditet ens, så jag var jätterädd att det skulle hända igen. Nu är jag snart i vecka nio, och även om faran är långt ifrån över så minskar ju risken markant om bara några få veckor, och Bulan verkar trivas rätt bra där inne, så jag är inte så rädd längre. Jag känner att livmodern växer, och tar för givet att det beror på att något inuti den växer. Logiskt, liksom. Därmed inte sagt att jag inte kollar trosorna varje gång jag går på toa, för att se om jag blöder.

Sen tror jag att det nu kanske beror på att jag är så evinnerligt slut hela tiden… Visst, alla säger att det är helt normalt att man är helt utmattad i första trimestern och att det ofta går över i andra (så efter jul då), men är det verkligen normalt att tappa lusten att LEVA? Inte så att jag är ledsen och deprimerad och vill dö, jag orkar bara inte bry mig. Huset skulle kunna rasa ner, det skulle inte röra mig i ryggen. Det är som om jag är helt bortkopplad från mitt känsloliv. Oerhört märklig känsla. Jag vet att jag kan bli sån om jag sovit dåligt en natt, men nu är det ju hela tiden. Det är säkert för att jag är helt slut, men jag ska nog ta upp det med barnmorskan på Fredag när jag ska på inskrivningssamtal. Det KAN ju faktiskt hända att det inte alls är normalt. Vi får se.

I övrigt rullar det på. Bulan verkar som sagt trivas, och idag bokade jag tid för KUB-test. Den andra Januari ska jag göra det. Det ska bli sjukt spännande att se vad som finns där inne. Kattungar, kanske. Eller en stor fjärt. Eller tvillingar? Det kanske är därför jag är så slut och inte kan ha mina kläder sen vecka sex…

Eller så beror det sistnämnda på mina matvanor numera… Jag är som sagt HELT slut, och det märks på vad jag äter. Dvs: ingenting om det inte uppenbarar sig framför mig… Bulan säger att vi vill äta dom märkligaste saker. Idag sa Bulan att vi ville äta nudlar. På affären fanns bara såna nudlar som man tillagar genom att koka upp vatten, och sen lägga i nudlarna, men det sa Bulan att det ville vi inte alls ha! Tydligen ville vi ha såna där man häller kokande vatten i en pappmugg, och sen väntar. Här inser man ju att det inte handlar ett dugg om smak eller vad ”vi” är sugna på. Det är kroppen som vill ha föda utan att anstränga sig för fem öre. Att trycka ner knappen på vattenkokaren är max vad min kropp orkar idag, så då blev Bulan sugen på nudlar i pappmugg. Logiskt. Istället blev det en burk färdig köttfärssås. Från butiken. Med 98% konserveringsmedel. För att den var klar, och inte behövde tinas-som den jag har i frysen och som kroppen sa var äcklig.

Som sagt, än så länge är det inte så kul. Jag hoppas att jag BLIR piggare efter jul och får känna mig lite glad och engagerad igen!