Orkeslös

Jag har känt mig helt orkeslös hela dagen, dom om jag haft lågt blodsocker konstant…

Det var minusgrader inatt, så jag MÅSTE få in alla tomater och ta hand om dom, men barnet vill inte alls samarbeta med den planen så det var bara att skita i. Hon somnar förvisso snart, men så trött och orkeslös som jag känner mig så är det nog klokt att sätta sig i soffan då, istället för att börja fixa med det i flera timmar. Vad är väl en massa förstörd mat…

Lilla Skrållan, så söt och rar hon är! Jag och akvariemannen hade ett bra samtal igår kväll efter att jag skrev det senaste, så nu känns det bättre. Nu vet jag ungefär vad han tänker, och vi verkar kunna fungera riktigt bra ihop. Jag tror vi tänker ganska lika.

Men, nu är det strax dags för kvällsbad!

http://www.ceciliasoderman.se/wp-content/uploads/2018/09/img_0430.mov

Till akvariemannens försvar…

Jag inser när jag läser föregående inlägg att det är väldigt lätt att få intrycket att akvariemannen är ett komplett rövhål som bara ställer till ångest och besvär, men så är det inte.

Ja, han ger mig en del ångest, men det är mest för att jag inte RIKTIGT vet vad jag kan vänta mig, inte på grund av vem han är som person.

Jag har med flit valt att inte skriva om honom det senaste året, men enbart för att han valde att inte vara en del av mitt liv under graviditeten. (jag har fått mången förvånat mess ang att det tydligen FINNS en pappaperson…) Jag klandrar inte honom för det, varken han eller jag ville att det skulle bli så här. Skillnaden var ju att jag väldigt gärna ville ha ett barn och försökte bli gravid (Inte med honom dock, trodde ju att jag inte kunde efter alla misslyckade försök), medan han inte alls ville det… Men nu är tingens ordning som dom är, och jag tror att jag har haft lättare att finna mig i det pga fick världens mest fantastiska unge, än vad han har haft.

Så. Nej, det samtal vi hade när jag berättade att jag var gravid och INTE tänkte göra abort var inte så trevligt. Men nej, jag tror inte att han i grund och botten är ett rövhål. Det lär väl visa sig, men jag tror att han är en jäkla rimlig person, som inte reagerar så bra på oväntade, livsavgörande situationer… Annars hade jag inte bjudit in honom till att vara en del av våra liv. Och skulle han sen välja att INTE vara en del av våra liv, det vet jag ju inte även om jag tror att han vill vara delaktig, så är det helt ok för mig. Jag bjöd in honom för att jag, som sagt, har en helt galet fantastisk unge, och vill inte neka någon att vara en del av hennes liv om personen vill det.

Hon må driva mig till vansinne på nätterna, men att vara utan henne? Omöjlig tanke. Den ska ingen behöva tänka, om man nu skulle vilja ta del av det. Så, nu får vi se hur det blir, men jag hoppas han är så rimlig som jag tror.

Plötslig stress…

När man börjat anpassa sig efter tingens ordning så ändras plötsligt ordningen… Jag var så inställd på att ha flera veckors respit innan akvariemannen åter skulle inträda i mitt (vårt) liv, så när familjerätten ringde blev jag lite omotiverat stressad…

Handläggaren ringde bara för att meddela att akvariemannen varit där redan idag istället för i början av Oktober när han hade tid ursprungligen, så nu rasar allt på betydligt snabbare. Inom två veckor får vi (han) svar på DNA-testet, vilket är vad han väntar på.

Jag vet egentligen inte varför jag blev så stressad av det, det var ju jag som kontaktade honom, men jag vet inte… Det är nog för att han beter sig OVÄNTAT. Han måste ju ha kontaktat henne redan i fredags (jag kontaktade honom torsdag kväll) och bett att få komma tidigare, eftersom han var där redan idag. Vi får väl se hur det här slutar. Jag har ju en tanke om hur vi skulle kunna få det att fungera, men hans tanke kanske är en helt annan… Gah! Time will tell, I guess. Han bor ju fortfarande i Stockholm, så exakt hur vilda idéer som helst kan han ju inte ha kring det här.

Ett bra sätt att lugna nerverna är att titta på mitt favoritfotoobjekt… Sen hon började få lite kontroll över sin motorik i armar och händer vill hon alltid hålla sina händer på min när hon ska sova på kvällen… Så himla trygg och tillitsfull, bara hon får hålla en liten hand på min. Det är så gulligt att man nästan dör, och det är nästan omöjligt att inte bli avslappnad när man tittar på henne <3

Utvecklingsfaser. Ljuvligt.

Eller, ”en termos är min bästa vän”.

Exakt den dag appen säger att det kan vara så att barnet går in i en utvecklingsfas går mitt barn in i en utvecklingsfas. Jag uppskattar hennes punktlighet!

Inatt har vi vaknat ungefär en gång i timmen sen kl 23. Vid 05 ville hon inte somna om så då flyttade jag över henne till min säng där hon somnade och sov till ca 07. Hon äter så mycket på nätterna att hon är mätt när det är dags för frukost, haha! Nu när jag inte kan amma längre (NOLL droppar kvar) kan jag säga att en termos är min bästa vän på nätterna… Om jag skulle vakna en gång i timmen, kliva upp för att laga ersättning, mata och sen söva om barnet skulle jag kanske få sova en kvart i timmen… Nu fyller jag en termos på kvällen och behöver bara fylla flaskan när hon vaknar. Life hack.

Nu sover barnet gott i vagnen, och jag hinkar kaffe… Herregud så trött jag är! Tur att hon är söt.

Feber och kaffe, och så gick den dagen

Lillknorret, hon somnade så sött när jag skulle torka håret efter duschen idag… Eftersom jag misstänker att hon är allergisk brukar jag försöka hålla hunden och hans päls borta från hennes grejer, men jag hade inte hjärta att säga åt honom att gå bort när han la sig på hennes fötter och sam-sov lite <3

Lagom tills att vi skulle möta E för en fika bland annat så slog febern till. Det lilla knorret satt hela fikan och var så tyst och snäll… Sen somnade hon nästan direkt vi gick därifrån. Men jag hoppade in på apoteket, så nu är vi kittade till tänderna med febertermometer, snor-sug och i allra värsta fall alvedon för pyttisar. Näsdroppar hade vi ju redan, men den där lilla handlingen gick loss på över 300 spänn! Billigt med sjuka barn. Men som sagt, nu har vi allt vi behöver för ett par förkylningar framöver, och behöver inte lämna lägenheten förrän hon blir frisk igen.

När vi kom hem igen var det i princip sängdags. Vi hoppade över kvällsbadet och direkt i pyjamasen (båda två, faktiskt) och sen ner i sängen efter lite mat. Lillknorret var precis helt slut, men gjorde sitt bästa för att inte somna… Men till sist vann sömnen, så nu återstår bara att se hur natten blir inatt. Jag gav henne näsdroppar innan hon somnade, så med lite tur klarar hon sig några timmar nu.Svartvita bilder hörrni, är dom inte väldigt förlåtande?? Tror jag ska leva mitt liv i svart-vitt from nu. Himla bra selfiekamera jag köpt ändå. Endera dagen kanske jag hinner lära mig fler funktioner, och hittar något annat än mig själv och Signe att rikta den mot 😉

A Coffe Kind Of Morning

Lillknorret har haft det kämpigt inatt. Jag misstänker att hon odlar sitt livs första förkylning, för inatt har hon varit jättesnorig trots att hon sovit i sin egen säng. (Hon blir ju annars snorig i MIN säng, men inte i sin egen)

Hon är ju liksom aldrig ledsen, utan jag har vaknat av att hon snorat sådant att hon inte kunnat andas och vaknat av det 🙁

Koksaltlösning har hjälpt henne att rensa näsan så hon kunnat somna om, men det är ju ändå kämpigt när man är två månader gammal… Vid fem flyttade jag över henne till min säng, men hon var alldeles för pigg och glad(!!) för att somna om, så vid sju gav jag upp och gick upp med henne.

Nu sover hon, och jag dricker kaffe… Senare idag ska vi träffa E på stan, och då ska jag passa på att köpa allt man kan tänkas behöva ha till en förkyld bebis, innan det bryter ut på riktigt. Sen ska jag googla RS-virus, så jag har koll på symptomen innan det eventuellt bryter ut… Mvh nojiga mamman.

Vardagsrealism

Lillknorret illustrerar väldigt bra den här grejen med att tvåmånaders bebisar blir uttråkade snabbt. Det är inte mycket hon kan tänka sig att göra mer än en kvart åt gången, utan att bli underhållen. Och man kan inte lite halvhjärtat prata med henne medan man gör något annat, nej det ska fan vara kvalité säger knorran!

Följden av det är att jag börjar känna mig en smula överhopad. Av livet, av att hela tiden ägas av någon annan, och av att lägenheten förfaller runt omkring mig. Jag är VERKLIGEN inte någon pedant, men förfallet har liksom nått en episk nivå… Kläder, garn, knäckebröd och post trängs på köksbordet, soppåsen blir bara fullare och fullare, diskbänken syns inte, det är hundhår ÖVERALLT (och med ett misstänkt allergiskt barn känns det ju sådär…), bebisspyfläckar på golvet och grönsakerna i trädgården ruttnar på plats. jag blir helt matt.

Och eftersom man max har en kvart på sig hinner man inte göra något åt saken. Man hinner kasta in en tvätt i maskinen, sen kan man lägga det åt sidan någon timme. Man hinner fylla upp diskvatten, som troligen hinner bli kallt innan man faktiskt hinner diska. Man hinner äta, stående vid spisen medan man värmer hennes välling. Visst, hon somnar för natten redan vid 17,30 numera, så i teorin har man ju hela kvällen på sig att göra allt sånt där, men jag fixar inte riktigt det… Om jag ska orka med hela det där rejset dagen efter igen så MÅSTE jag få sätta mig i soffan, sticka och glo på idiot-tv när hon har somnat, inte köra på med måsten i 190…

Igår var vi båda akut hungriga exakt samtidigt. Mom of the year…

Ikväll satte jag mig ner och bara vägrade… (Efter att ha diskat, städat på bänken, röjt i ”bebisrummet”, vikt tvätt och slängt in två mattor i tvättmaskinen)

Och eftersom jag inte tycker att det räcker med manspersonen (jag sa exakt vad jag kände häromdagen, och kommer bli mycket förvånad om vi pratar med varandra mer efter det, vilket delvis suger som fan eftersom jag saknar honom, men ändå känns rimligt…) så bestämde jag mig för att vara helt vuxen och kontakta Akvariemannen också. Allt till trots så finns det indikationer på att han ändå vill vara involverad i Signes liv. Jag vet inte hur eller i vilken utsträckning, men ändå. Och så länge han och jag kan komma överens och prata med varandra på ett bra sätt så ser jag inga hinder för det, så i veckan pratade vi med varandra för första gången sen i oktober förra året…

Det hela var mycket civiliserat, och kontentan av det hela är väl att vi kommer höras igen i oktober eller strax efter, pga orsaker, och sen får vi se hur vi tänker.

När jag hade fått svar på DET meddelandet så släppte väl ca alla spänningar i hela kroppen, och jag totaldäckade på soffan när Signe hade somnat. Jag låg fullt påklädd under en filt, med hunden bredvid, och frös så jag skakade! Helt däckad. Somnade och sov en halvtimme eller så, och efter det kändes det lite lättare att leva, men shit vad kroppen bara packade ihop och sa tack och hej! Den här lilla mamman börjar känna sig en smula tunt utsträckt nu…

Tur för mig att jag har världens gulligaste bebis, som även om hon är en smula krävande i dessa utvecklingstider (steg tre nu…) ändå är värd allt bestyr <3

Dop.

Nu när jag kan vara skapligt säker på att jag inte behöver ta hänsyn till en eventuell andra sida av släkten kan jag börja fundera på dop igen.

Jag HAR funderat lite, men jag vet inte hur jag ska göra… Jag är helt säker på att jag ska döpa henne iaf, sen får hon själv välja när hon blir vuxen hur hon vill göra med det kyrkliga. Jag själv är väl så nära antikrist man kan komma, möjligen enbart överträffad av Frodis – trots att hon får hälsningar från Gud när vi är på stan…

Dessutom orkar jag inte riktigt med allt det där gulligullet som förknippas med dop och andra kyrkhögtider. Att prästen (höll på att skriva prällen, ni ser ju…) vill läsa någon vers får jag väl stå ut med, men jag vill inte HA någon uppläsning av dikter eller någon som sjunger sånger (vem skulle det ens vara?), jag vill bara få det gjort!

Närmsta kyrkan erbjuder drop in-dop i November, och det är ofantligt tilltalande. Bara traska dit och få ungen döpt på en kvart eller så, utan fuzz! Men samtidigt MÅSTE man ju inte vara tjurig och tvärtemot hela tiden… Det skulle kanske kunna vara skoj för henne sen när hon blir äldre att se tillbaka på en skapligt normal uppväxt, och där kan man väl tänka att ett vanligt dop med några gäster kan ingå…

Jag kanske kan göra det mer tolerabelt för mig själv genom att välja en coolare kyrka, så har JAG något utbyte av det också?

Apropå två månader gamla bebisar…

Så börjar hon ha lite kontroll på sin motorik nu, helt fantastiskt!

Det är ju verkligen GROVMOTORIK det handlar om, men det är så fascinerande! Senaste dagarna har hon själv börjat peta in nappen om hon har råkat spotta ut den och den har hamnat precis vid munnen. Hon liksom trycker in den med armen. Det är nästan så jag tror att hon spottar ut nappen med flit för att få testa om hon kan peta in den igen, för hon gör det OFTA.

Det jag funderar över är om det är en reflex av något slag, eller om det är en medveten tanke i hennes lilla huvud? I så fall är den ju ganska avancerad… ”Oj, där åkte den ut, men om jag tar armen och gör så här så får jag in den igen”… Men reflexer brukar ju mer vara oplanerade ryckningar av olika slag. Mycket intressant! (för mig då *S*)