Tillbaka till vardag…

Jahapp! I onsdags var min sista dag med föräldraledighet på heltid, nu är det SOPRENT med dagar med hög ersättning. Planen var att ha semester torsdag fredag och börja jobba i morgon måndag eftersom det var studiedagar på förskolan. Men, min chef föreslog att jag skulle jobba delar av torsdagen och hela fredagen och ha Signe med mig på jobbet (om jag ville, det var inte så att hon KRÄVDE att jag skulle jobba) och det nappade jag på! Vilken sjukt bra deal! Spara semesterdagar, tjäna pengar OCH ha lite koll när jag kommer i morgon kl 06,30 istället för att allt ska vara helt nytt.

Inskolningen på förskolan har gått kanon. Mitt barn är inte den blyga typen direkt utan hon knatade in första dagen och började leka direkt utan att bry sig om vad jag sysslade med. Första veckan var vi bara där några timmar/dag men andra veckan, dvs den här veckan, var hon själv 8,30-13,30 måndag-onsdag och det gick också jättebra. (Plus, skönt för mig att kunna typ gå på stan, klippa mig och sånt som jag aldrig kan annars…) Hon leker, äter och sover utan problem så det kunde inte gått bättre. Hon reflekterar knappt över att jag går. Skönt!

Torsdag eftermiddag och Fredag var vi som sagt på jobbet, studiedagar. På fredagen jobbade vi med arbetsplan, trygghetsplan, gick igenom rutiner, ändrade schema och bestämde ansvarsområden. Jag hade ju Signe med mig så att sitta och noggrant lägga in saker i kalendern var inte att tänka på utan jag krafsade ner allt på en lapp och fixade det när jag kom hem, och fick TOTAL ångest.

Signes förskola stänger kl 18. När vi har kvällsmöten (APT, handledning, husmöten) slutar vi i princip alltid kl 19. Lös den ekvationen den som kan! Totalt under bara en enda termin är det ÅTTA tillfällen som jag måste fixa så att någon annan kan hämta Signe på förskolan och hänga med henne till sent på kvällen, det är helt omöjligt. Just nu är tre, eventuellt fyra tillfällen lösta, resten återstår. Några enstaka tillfällen är väl en sak att lösa, men ÅTTA. På en enda termin.

Det kommer ju mest troligt vara precis så varje termin. Jag känner att det här är ett övermäktigt problem att lösa även om det kan finnas hypotetiska lösningar som att hon är med mig vid vissa tillfällen (tex husmöten när det bara är vårt arbetslag), chefen är ju ok med att ha med barn på jobbet när vi jobbar ”administrativt”, men det är ju inte en långsiktig lösning… Nattis finns ju, men då kan jag inte liksom hämta ut henne strax efter 19 utan hon måste vara hela natten, vilket i praktiken innebär att det skulle vara nästan två dygn då jag inte träffar henne (förskola på dagen, nattis, förskola dagen efter) för att jag behöver jobba EN TIMME efter att förskolan stängt, och hur mycket jag än tycker om mitt jobb så tycker jag inte om det SÅ mycket!

Så vi får väl se. Jag vet inte hur jag ska lösa det här. När jag blev gravid hade förskolan öppet till 20,00 och problemet existerade inte, men kommunen ändrade sina bestämmelser och så var det kört. Det får väl bli att byta jobb i så fall, men då måste jag byta branch helt, för jag tror inte någon förskola har APT etc under dagtid. Det är ju omöjligt, eftersom det är barn på förskolan. Det är helt enkelt väldigt mycket ångest kopplat till det här. Men som sagt, tre, eventuellt fyra tillfällen är löst och det innebär att jag klarar mig nästan till Oktober. Det är två dagar i september då jag kanske måste kolla om jag kan ha henne med mig en stund, om jag inte kan lösa det.

Livet. Inget om inte en jävligt stor utmaning.

Men men, i morgon är det jobb PÅ RIKTIGT, och väckarklockan ringer runt 03,30. Det blir kul!

Och året det gick…

Exakt två veckor kvar innan jag börjar skola in den nyblivna ettåringen på förskolan! SHIT vad tiden gått fort!

Vi hade ett mycket stillsamt firande i lördags, bara ett enkelt firande med närmast sörjande, typ. Oklart om den andra halvan av hennes DNA tänker på att hon fyllt år, skulle tro att det helt gått honom förbi. Han hör av sig ibland och föreslår att vi ska ses, men sen blir det inget av med det. Han har slutat jobba i Stockholm och är, åtminstone just nu, i Örebro. Han åker till Göteborg idag för att ”smygstarta” på nya jobbet och jag föreslog att vi skulle ses innan, men jag gissar att svaret blir något i stil med att han inte hinner. Oh well!

I fredags var vi på tur! Min stalker L tog med oss ut i skogen i Tiveden och gick på tur med oss, så OFANTLIGT skönt det var! Dels att komma ut och se något annat, men det var också helt magiskt fin natur. Vi valde att gå Trollkyrkorundan som är en halvkrävande led så det var ganska svettigt att bära Signe i selen, men det gick bra och det var SÅ värt det! Jag tog lite bilder, men det går helt enkelt inte att göra naturen rättvisa med dom bilderna. Det var trevligt!

Den ursprungliga planen var att vi skulle packa med oss tält och gå en längre sväng, och övernatta halvvägs eller så, men jag vet inte hur jag tänkte… Bära både Signe (10 kilo) och packning på ca 10 kilo? Väska bak och stort barn fram? Nja, jag tänkte nog helt enkelt inte är jag rädd… Så vi ändrade planen till att lasta packningen på cykel och cykla ut i naturen och tälta, och DET är ju helt genomförbart! Jag har gott om plats i cykelvagnen, och även om det blir tungt så går det ju.

Men den planen sket sig av att Signe haft en LÅNG period med jobbiga nätter nu. I ungefär en månad har hon vaknat på natten och inte kunnat somna om, utan gråtit och skrikit i en-två timmar… (Det har gett sig nu, peppar peppar). Att sova i tält med en gråtande, skrikande ettåring känns inte så sjysst mot ALLA ANDRA som helt hypotetiskt också vill sova i närheten den natten. Så vi avvaktade med det och gick en dagstur istället.

Den turen gav mersmak, jag vill ut i skogen mer! Allra helst vill jag ju till fjälls. Hyra en stuga och gå dagsturer är ju helt hanterbart även med en ettåring. Men det är dyrt, så då vill man ju gärna dela stugan med någon annan som också vill ut i fjällen, och det kryllar inte av sådana människor i min närhet tyvärr.

Annars händer inte så mycket här… Dom jobbiga nätterna har resulterat i att mamman går omkring som en zombie på dagarna och har fullt upp med att överleva. Lever för två-timmarstuppluren vi tar mellan 11 och 13 på dagarna och orkar med MAX en aktivitet/dag. Jag är lite orolig för att börja jobba igen. Antingen blir det BÄTTRE, för att jag får en stund/dag utan mitt eget barn. Eller så blir det VÄRRE, för att jag ägnar dagen åt att vårda ANDRA barn. Men jag tänker att i ett arbetslag är man ju flera personer och delar bördan, så jag hoppas att det ska bli lite chill. Om inte annat har jag ju rast varje dag, vilket innebär att jag har 30 min VARJE DAG när jag kan göra exakt vad jag vill. UTAN BARN! Mind blowing…

Snabb statusrapport på barnet i fråga gör gällande att hon började gå när hon var tio månader, och nu flänger hon runt som en virvelvind! Klättrar och far, slår sig och lär sig. Hon går inte alltid åt samma håll som jag vill gå, men hon kan utan problem gå t ex ut på parkeringen själv om jag har händerna fulla. OERHÖRT skönt!

Hon tog paus med pratandet när hon började gå, men nu har det börjat lite igen. Hon kan säga hej hej! Tack tack! och nejnejnej! Undrar vad det beror på 😀 Annars är hon i stadiet när hon pekar på saker för att få veta vad det är, och sedan repeterar. Lampa heter ”mmmmba!” och är nog det hon har lättast för att repetera.

Det känns lite sorgligt att jag knappt kommer få se henne framöver, hon kommer ju vara mer vakentid på förskolan än hemma. Känns som om jag kommer missa mängder med utveckling för att vi aldrig ses… Men men. Livet livet.

Börja jobba

Även om hela sommaren och lite till återstår, så känns det som om jag ska börja jobba typ nästa vecka. Med tanke på hur snabbt det senaste året gått så kommer väl sommaren passera i en grisblink!

Jag hoppas bara att vädret skärper upp sig så att vi kan njuta av den för hur bra det här regnandet än är så går det mig på nerverna. Mest på grund av att Signe blir så svår att sysselsätta. Det finns helt enkelt begränsat med alternativ för att sysselsätta henne inomhus en vecka i sträck… Och när hon är understimulerad blir hon gnällig, och jag blir helt sönderstressad och vill paniklaga mat för att lugna nerverna, men det kan jag inte pga gnällig bebis… Bättre väder tack, så vi kan vara ute både för- och eftermiddag!

Av olika anledningar så känner jag verkligen att det ska bli skönt med en nystart på jobbet nu när jag ändå varit hemma så länge. Inget av barnen jag har en relation till kommer ju egentligen vara kvar, så det finns inget som skulle kunna locka. Det ska bli skönt! Jag har fått schema för första månaden när jag ska jobba 80%, hur det blir efter den månaden beror ju lite på hur Signe orkar med att vara på förskolan. Jag misstänker starkt att det kommer bli längre tid med 80%, för hon är så OTROLIGT trött på eftermiddagarna. Nu får jag KÄMPA för att (stå ut) hålla henne vaken till 18, och då gör vi egentligen inte så mycket på dagarna. I höst kommer ju hennes dagar vara fulla av nya intryck, nya människor, nya rutiner. Det skulle förvåna mig mycket om hon inte är helt färdig efter förskolan på dagarna.

Apropå förskolan så var det föräldramöte igår. Kl 15. Av den anledningen kunde jag helt enkelt inte gå. Jag vet ju hur det är, att dom måste planera in det så att det passar verksamheten och all personal som ska vara med, men jag blir ändå lite trött. Det känns som om dom räknar med att ALLA har någon som bara kan hoppa in en vardag klockan 15 och ta hand om barnet. I varje förskolegrupp finns det minst en förälder som ALDRIG kan komma på föräldramöten etc, och det kommer vara jag. Jag är less redan innan jag har börjat. Hade dom lagt det åtminstone EN timme senare så hade ju chanserna ökat markant att man kunnat få barnvakt, två timmar senare hade det inte varit några som helst problem.

Men men. Jag vet vad dom skulle informera om, och känner mig rätt trygg med att jag inte missar något. Bla. våra digitala system för schema och information, och eftersom det är jag som STARTAT UPP dom systemen i vår organisation känner jag mig trygg med att jag vet hur dom funkar 😉

Men ändå. Det är så tröttsamt att redan innan vara den som alltid fattas. Den som alltid är först, och hämtar sist, typ. Vi hänger ju till och med på låset med inskolningen, FÖRSTA DAGEN förskolan är öppen efter semestern står vi där och bankar på dörren, och då har jag ändå fått ta ut två dagar semester för att täcka hela inskolningen. Mina föräldradagar (med hög ersättning) är slut halvvägs in i inskolningens vecka två.

Men nå. Innan dess ska det väl bli en sommar. Med sol och bad och förhoppningsvis lite socialt umgänge. I början av Juli ska jag, Signe och min stalker L (som hämtade jättetomten här!) ut och vandra lite! En kort sväng med en övernattning bara, men jag är så SJUKT peppad. Återkommer hur det känns när jag provburit väskan OCH Signe 😉

Wanderlust

Att vara föräldraledig i ett år (strax över) vore ju kanon, om man var ekonomisk oberoende…

Man har ju all tid i världen att göra alla stimulerande och utvecklande saker man kan DRÖMMA om, och INGA som helst pengar att göra det för. Slöseri med liv.

Jag tröttnade på det och drog ut på tur. Tillsammans med en bok fick jag en inbjudan till releasefest. Alla såna event är alltid på vardagar i Stockholm, så jag brukar aldrig kunna åka, men nu bestämde jag mig för att åka! Bokade lite spontant tåg och hotell, packade en väska, satte Signe i bärselen och drog!

Själva ”festen” skulle bara vara en timme så jag kände att det inte fick vara själva huvudeventet, så jag kollade upp lite museer och andra grejer. Dessvärre var det en måndag, och på måndagar är huvudstaden stängd. Jag fattar att det beror på att det är öppet helger, men kom igen?!

Några få saker var öppet, och av dom var jag mest intresserad av Fotografiska, så det fick det bli. Eftersom jag är jag researchade jag sjukt noga innan jag åkte och visste precis vilka tunnelbanestationer jag skulle åka till och vilka gator jag sen skulle ta sikte på, så det hela gick sjukt smidigt även med en tiomånaders bebis på släptåg! Nu har jag förvisso en väldigt snäll bebis som finner sig i att åka sele, och Stockholm är ju ingen världsmetropol, men jag känner min ändå sjukt stolt över att allt gick så smidigt! Värsta proffset!

Jag orkar inte redogöra för hela dygnet vi var där, men vi kan väl sammanfatta det med att det var skönt att komma bort, stärkte självförtroendet och gav värdefull stimulans till mamman. Kan också säga att jag kommer boka ett annat hotell nästa gång. Det var helt ok, men FY FAN vilka obekväma sängar! JÄTTEMJUKA, så det kändes som om man sjönk ner i kvicksand och sen aldrig mer kom upp! Plus att det var nästan tropisk värme på rummet. Jag överdriver inte ens när jag säger att jag inte sovit så dåligt på MÅNADER, och då har jag ändå en liten bebis… Hon sov också dåligt. Men gillar man jättevarmt och jättemjuka sängar så var resten av hotellet absolut helt ok!

Jag kan också säga att det går inte att köpa snabbmat på Norrmalm. Min plan var att köpa hämtpizza och äta på hotellet till middag. Enligt eniro skulle det finnas en pizzeria runt hörnet. Det gjorde det inte.

Visst kunde vi gått på restaurang, men att släpa med en trött tiomånaders bebis till en fin (för det fanns bara såna) restaurang, betala för en hel portion mat åt henne och sen är hon mätt efter en potatis? Nej tack. Då är det bättre att vi köper något och delar på när vi är på rummet! Tyvärr så sket det sig ju, och efter många om och men hittade jag en hemköpsbutik som tack och lov var välutrustad. Lite grillad kyckling (dvs en hel…) från charken och lite pasta och melon från salladsbaren så fick vi ihop något slags middag med något slags näringsinnehåll. Signe fick äta pasta, kyckling och melon och var HUR nöjd som helst med att sitta på golvet och äta, och när hon somnat åt jag grillad kyckling i hotellsängen. Maken till dekadens!

Allt som allt väldigt trevligt, även om jag sovit bättre i mina dagar.

Idag var vi och skaffade pass till familjens minsta person. För ganska exakt en månad sen satt jag i vild frustration och kollade på semesterresor, och konstaterade att det har vi inte råd med. Sen slirade jag in på ”sista minuten” och insåg att jag hade kunnat få en vecka på något varmt ställe för strax över 2000kr, och det HAR jag råd med! Förutsättningen var att jag kunde åka redan dagen efter, och det hade jag ju kunnat-om Signe haft pass. Även om det kanske inte KRYLLAR av just så billiga resor så händer det ju bevisligen, så jag bokade genast tid för att skaffa pass till barnet, och idag var den första lediga tid dom hade.

Nu är ju jag som jag är och var hos polisen i gooood tid (alltså, vi kliver upp FEM, att vänta hemma på att klockan ska bli HALV ELVA med en rastlös bebis?! Nä.) och hade redan fyllt i alla papper, tagit fram mitt leg och gjort en mental plan över hur jag skulle få henne att titta in i kameran (OJ vad jag såg andra familjer kämpa!) men är ändå imponerad över hur snabbt det gick! Jag tror, på riktigt, inte att det tog mer än MAX fem minuter. MAX.

En sak jag också uppskattade VÄLDIGT mycket var att polisen som skulle utfärda hennes pass frågade ”är du ensam vårdnadshavare” istället för att fråga efter den andre föräldern. Den kan tyckas som en fånig sak, men för mig kändes det viktigt! Flera gånger i veckan får jag säga ”jag är ensam vårdnadshavare/förälder” till vilt främmande människor som frågar efter pappan (inte ens så pass öppensinnigt att man tänker att det kan vara en kvinna, nej då), så att hon inte förutsatte att det fanns en till förälder kändes faktiskt både stort och fint! Jag borde sagt det till henne men gjorde det inte för hon var så effektiv, men det är faktiskt en viktig skillnad för mig. Bra där polisen!

Men nå. Om en vecka eller så har Signe pass, och mamman kan börja kolla lite mer seriöst efter löjligt billiga resor med noll förvarning, så rätt vad det är kanske vi bara sticker! Jag hoppas det…

Dags för nya rutiner

Jag tror att det har blivit dags att försöka få lite nya rutiner för den lilla personen i familjen. Ikväll tog det nästan en timme innan hon somnade, och då var hon ändå vaken 30 min längre än vanligt för att jag höll på att laga mat.

Om man bortser från att det är jäkligt tråkigt att bråka med henne för att hon ska ligga stilla och sova, så går ju hela kvällen åt. Innan jag sen har ätit middag och duschat så är det nästan läggdags för mig med, och så blir det ingen värdefull egentid!

Dagtid vill hon sova ungefär med tre timmars intervall, dvs hon orkar vara vaken ca tre timmar åt gången. Idag vaknade vi kl 06, rena sovmorgonen, men det var inte förrän vid ca 10 som hon började visa tecken på att vara trött. Jag var lite ambivalent och kunde inte riktigt bestämma mig för om jag skulle hålla henne uppe till lunch, eller lägga henne, men vid 10 började hon krokna rejält så jag la henne och hon somnade direkt. Sen blev liksom hela dagen förskjuten en timme.

Jag börjar ändå märka att hon orkar vara vaken lite längre stunder nu, åtminstone om hon är sysselsatt med något, så jag tror att jag ska testa att införa att vi bara sover en gång om dagen-efter lunch. Vi kanske får äta lunch tidigare än vanligt, men hon kommer ju ändå äta rätt tidigt när hon börjar förskolan så det gör nog inte så mycket.

På eftermiddagen brukar hon sova två timmar, men skulle hon behöva sova längre om hon bara sover en gång så gör ju inte det något iom att vi sover tidigare. Vaknar hon senast 15 så är det ändå fyra timmar till läggdags, det känns ganska lagom! Det trixiga blir nog att hålla henne vaken på förmiddagarna, speciellt dom dagar när vi kliver upp 05… Det blir nog kämpigt ett tag innan vanan sitter där men jag tror det är värt att testa så jag får ha mina kvällar ifred!

Follow me…

Det gör ni ju, vilket är ett smärre mirakel i dessa tider när de ytterst få inlägg som produceras handlar om bebisen och inget annat… Det är väl en naturlig följd av tingens ordning, men jag har själv lite svårt att acceptera att livet är så sjukt ointressant just nu även om jag såklart ändå känner att livet har fått en solklar uppsving…

Men som sagt, följ mig! Av olika anledningar valde jag för ganska exakt ett år sedan att skilja ut alla inlägg om odling och flytta det till en egen blogg. Sedan föddes Signe, det blev vinter och hela den faderullan, och det har kommit att handla mer om mat än odling av olika skäl men jag tänker att det hör ihop, och snart är det ju säsong igen.

Så, vill man läsa om grönsaker och titta på mat (eller läsa recept) skulle det vara himla trevligt om ni ville titta in på Odlingsbestyr. (klicka)

Den finns även på instagram @odlingsbestyr

Även jag finns på instagram om man vill se tusen bilder på Signe. @ciccilus Man kan säga att det är stor kvantitet, men mindre kvalitét.

Anledningen till det är delvis medveten. Om jag öser ut bilder på Signe och annat meningslöst innehåll fungerar det lite som en sköld som fångar upp ”delar av familjen”, och hindrar dom från att börja försöka få tag i mig och gräva i mitt liv… Den trogne läsaren vet att min relation till min familj är minst sagt ansträngd och jag vill ärligt talat bara bli lämnad i fred. Det fungerar delvis, så vitt jag vet är denna blogg en fredad plats fri från familj (utom dom syskon som jag gett adressen), men samtidigt blir jag ju totalstalkad i andra sociala medier… ”Delar av familjen” ser sig nödgad att gilla och kommentera ALLT jag lägger ut, med antingen helkorkade kommentarer som inte har med något att göra, eller bara rent trams utan något som helst innehåll. Som om det var krav på att säga något. Det förlorar allt värde.

Ofta känner jag för att bara skrika rakt ut, men jag håller mig oftast till att ignorera, ignorera och ignorera.

Det finns ju t ex en anledning till att jag berättade i bloggen att jag var gravid, före jag berättade det för ”delar av familjen”. Min syster födde sitt andra barn idag, och när hon typ två timmar efter förlossningen la ut den glada nyheten på fb var väl ungefär allas reaktion ”mm, vi vet det…” för att ”Delar av familjen” känt sig nödgad att sprida nyheten. Den enda jag berättade det för när jag var i norrland över julen var ju mormor, med STRÄNGA instruktioner att knipa käft, och det gjorde hon.

Men ja. Lång parantes där. Men vill man se många bilder så finns vi på instagram. Vill man bara ha lite verklighet och känslor så stannar dom här, även om det är glest mellan posterna. Vill man se matbilder och läsa recept så finns det på odlingsbestyr. Sprid gärna!

Vardagslunk

Vardagen ändras ju lite i takt med att barnet kommer på nya grejer och typ ändrar hela sitt beteendemönster, men just nu tycker jag att vi har en rätt trevlig vardagslunk!

Hon har kommit upp i en ålder när hon vill bli stimulerad mer än tidigare (9,5 månad, var tar tiden VÄGEN??), är vi bara hemma en dag så blir det INTE roligt, jisses så gnällig hon är då. Därmed försöker vi ta oss iväg på förmiddagarna.

Hon skulle ju vara nöjd med att jag släppte loss henne i sandlådan utanför huset, men JAG blir ju knäpp i huvudet av att bara vara hemma, så jag försöker ta mig till lite nya ställen varje dag. Det är inte HELT lätt att hitta på nya grejer SJU dagar i veckan, det ska bli skönt när jag börjar jobba och det bara är TVÅ dagar i veckan.

Men stadsparken är fin, och den tycker hon är skoj, speciellt eftersom det oftast är andra barn där också. Hon fascineras av andra barn. Vi har även varit på badhuset (kul, men kallt) och stora holmen, är djuren redan hade kommit ut, så det var ju skoj som sjutton!

Är det bra väder och varmt brukar jag försöka komma iväg så att hon somnar lagom tills vi kommer fram, så att jag kan sätta mig i solen och läsa en halvtimme medan hon sover. Sedan käkar vi mellis och går och leker eller vad vi nu ska hitta på. När vi tröttnar på det käkar vi lunch (mitt bästa tips: termos! Det finns nog INGENTING man inte kan ta med i en termos, vi har varsin om vi äter olika lunch) och sen åker vi oftast hem. Vid 13 vill vi sova (ja, VI, jag är inte villig att offra min eftermiddagslur!) och vaknar oftast runt 15. Sen är det typ fri lek till 17, då är det middag för den lilla personen och sedan ett bad, och babblarna på TV till 19 när hon ska lägga sig.

Eftermiddagarna är oftast en enda lång uppförsbacke trots en lång middagslur, hon är JÄTTETRÖTT på eftermiddagarna oavsett vad vi har gjort under dagen. Badet är nästan mest för att hålla henne vaken en stund till…

Och så går dagarna. Jag börjar bli stressad över att våra lediga dagar snart är slut, men var sak har väl sin tid, antar jag.

Bad!!

Det är inte tvärlätt att komma på roliga saker att göra sju dagar i veckan, speciellt i prisklassen ”gratis”. Idag drog vi och badade! Passade bra när det är svinkallt ute. Hade dock grovt överskattat hur länge hon skulle orka bada. Vi hann inte ens lämna badhuset (in och ut på en timme) innan hon sov.

Kan det vara feber, äntligen?

”Äntligen” låter kanske hårt, men bortsett från EN DAG då hon hade rätt hög feber så har hon varit frisk som en nötkärna hela sitt korta liv. Om vi inte ska behöva vara hemma hela första månaden när hon börjar på förskola och jag börjar jobba så behöver vi bygga upp ett immunförsvar…

Men idag verkar hon nästan febrig. Hon har gnällt sen hon vaknade. Hon vill inte vara i famnen, hon vill inte vara på golvet, hon vill inte äta, hon VILL helt enkelt inte. Och efter bara 1,5 timme fick hon lägga sig och sova igen. Jag har inte tempat henne, det känns inte relevant ännu, men jag gissar att hon har lite feber.

Men det var väl faan då…

…att det ska vara så komplicerat att gå ner i vikt!

Det här viktväktandet började rätt bra, jag gick ner fyra kilo ganska raskt. Sen stod det stilla länge, innan jag gick ner typ 200 gram, och så stod det stilla igen i minst en månad, och sen gick jag ner nästan ett kilo.

Nu menar vågen att jag gått UPP tre kilo igen, men det tror jag inte på. Jag tror det är mycket vätska. Jag tror ju att det kommer lossna förr eller senare, kroppen behöver väl anpassa sig, men det får gärna raska på lite för det börjar bli rätt knäckande att inte se resultat på vågen! Jag undviker att väga mig just eftersom vågen inte visar minus, fast jag känner att kläderna sitter lösare så något händer ju.

RIMLIGEN ska jag ju gå ner eftersom jag äter ungefär hälften av vad jag brukade när det gäller typ pasta, ris och potatis etc. Jag fuskar extremt sällan med maten, så även om jag ibland trillar dit på det jävla godiset så borde totalen ge minus, så att säga.

Kom igen, kroppen! Work with me!