No word yet…

Fortfarande inget beslut från Försäkringskassan, vilket förvisso ligger helt i linje med deras handläggningstider – men är ack så frustrerande. Nu har jag varit hemma från jobbet i några dagar och bebisen har verkat må kanonbra. Själv har jag bara total ångest för att jag måste tillbaka till jobbet i morgon… Tyvärr har jag ju inget val, jag kan inte bara sitta hemma utan inkomst, och mina föräldradagar räcker ju inte exakt HUR långt som helst.

Jag har förvisso några kvar, kanske ska jag ta några och förkorta lidandet lite? Å andra sidan jobbar jag kort dag i morgon, på Fredag är det studiedag och vi ska åka till Tom Tits, sen är det bara som mest fyra dagar kvar att jobba. Jag/bebisen kanske överlever det? Trots denna ångest. Fyra dagar är ju ingenting, även om det känns som tusen år ungefär.

Det kanske inte ens blir så, vem vet? Det skulle kunna vara så att en del av slemproppen släppte igår. Det är lite oklart, men jag gissar det. Antingen det eller (triggervarning to much information!) en oerhört lokal flytning… Men eftersom jag inte haft minsta tecken på flytningar varken före eller efter så skulle jag faktiskt gissa att det var en mycket liten del av slemproppen. Det betyder ju i sig ingenting eftersom den största delen är kvar, men det kan lika gärna betyda att jag föder barn om några dagar. Vi får väl se! Får väl packa extrakläder och en blöja när vi åker till Tom Tits 😉

På manspersonsfronten har vi pratat om att ses nästa vecka i en annan kontext, det blir nog bra-om det blir av. Vi pratar fortfarande mer eller mindre varje dag, även om vi inte direkt pratar om något av värde. Jag är lite rädd att jag vet hur det här kommer sluta, men vi får väl se. Vi får väl börja med att ses lite mer frekvent än aldrig tänker jag.

Way to complicate things…

Frodis flaggade tidigare i veckan för att hon var sugen på att dricka öl. Jag var på vippen att hojta att jag skulle hänga på, men insåg att det var bäst att avstå just då, eftersom jag har haft saker varenda helg senaste veckorna och känt mig rätt slut på grund av det.

Men så, när jag vaknade efter en fyra timmar lång tupplur i går, kände jag att jo, jag var rätt sugen på att komma ut bland folk! Utvilad och så… Messade Frodis och så bestämde vi att vi skulle gå ut och käka, och sedan sätta oss någonstans, och så blev det. Någonstans strax efter maten började jag messa med manspersonen. Efter ett tag anslöt E och J, och efter ytterligare ett tag senare packade vi ihop och gick vidare till ett annat ställe, som med sin oerhört komplicerade drinkmeny skulle kunnat bli huvudämnet för det här inlägget, men inte blev det. Men dock, herregud! Har en bild på Frodis som med oerhörd skepsis betraktar bartendern som slagit sig ner vid vårt bord för att förklara den oerhört komplicerade menyn, som ingen ändå fattade!

Jag tror att SKEPSIS är något av ett tema för Frodis, som är en mycket solidarisk vän, för resten av kvällen…

Som sagt, någonstans strax efter maten började jag prata med manspersonen, och föreslog att han skulle ansluta och dricka Mojitos med oss. Väl medveten om att han skulle tacka nej. Det var liksom safe att föreslå det. Till min förvåning funderade han både länge och väl innan han svarade, mycket riktigt med att tacka nej, men även med att bjuda hem oss. Jag skojade och menade att sure, vi kommer in på efterfest sen, som om du menade allvar…

Nu orkar jag inte redogöra för alla turer i det där samtalet, men han fortsatte envist i flera timmar att envisas med att vi var välkomna, trots att jag ifrågasatte om han skulle kunna stå för den inbjudan när han nyktrat till sen? Senaste året har jag roat mig med att konstant fråga om vi ska ses, för att se hur många olika kreativa sätt han kan tacka nej på, så jag var minst sagt osäker på om han verkligen menade allvar. Därmed inte sagt att jag inte VILLE, för det ville jag ju. Det finns inget sätt som det här kommer sluta väl på. Han är nydumpad och jag är höggravid, men jag tycker fruktansvärt mycket om den där manspersonen. Trots att jag inser att det är en katastrof i vardande så måste jag se vad som händer.

45 minuter innan bussen hem skulle gå hade jag bestämt mig för att skita i det. Oavsett om han menade det DÅ, var jag säker på att han inte skulle stå för det IDAG. Då lämnar han över telefonen till sin tjejkompis, som jag (eftersom jag är en galen stalker) vet ungefär vem det är, och att hon är vettig, och hon tyckte också att vi skulle komma. Då började jag vackla… Tio minuter innan bussen gick övertalade jag Frodis att följa med efter en blåbärsshot och löfte om betald taxiresa, och sen drog vi dit. Jag har fortfarande inte bestämt mig för om det var ett misstag eller inte.

Så sjukt obekvämt… Det blev bara en jättemärklig situation, som, även om det visst var trevligt också, var ohyggligt obekvämt. Tack och lov var det inte bara jag som var obekväm, han var minst lika obekväm som jag. Det var förvisso bra att vi kunde ses (till sist), men det blev helt fel kontext för oss båda. Vi var inte där särskilt länge, och det hela slutade med att en av hans kompisar började jiddra om att övergreppsproblematiken var ett kulturellt fenomen, och när jag ilsket ifrågasatte det började orera om ”filmerna man översatt där imamerna säger att…” helt utan källkritik. Jag kände att det här kommer aldrig sluta väl, så jag vände mig till Frodis och sa att jag är för nykter för det här samtalet, varpå hon reste sig och så gick vi. Tack och lov för människor som känner en väl, och har samma värderingar! Resten av sällskapet hade också sett det skenande tåget och tvångsbytt samtalsämne, men jag kände att det var lika bra att gå, personen skulle knappast släppa taget om ämnet.

Tre minuter efter att vi lämnat lägenheten messade manspersonen och frågade om allt var ok, och bad om ursäkt. Jag svarade på det, men sen pratade vi inte mer under kvällen. Kanske mest för att klockan vid det laget var typ tre på natten och jag gick och la mig…

Jag kände att jag skulle bli rätt förvånad om han hörde av sig, med tanke på hur stelt det hade blivit när vi väl sågs, men det gjorde han. Vi har inte direkt pratat, utan mest skickat musik fram och tillbaka, men det är nog mest för att jag inte riktigt är på humör för något annat just idag… Jag vet inte om det var bra eller dåligt som sagt, det lär visa sig. Men något är det som skaver. Får se om vi kan reda ut det när jag är på bättre humör.

Vecka 35, careful What you wish for!

Jag har ju sagt flera gånger här i bloggen att det vore så OERHÖRT skönt att drabbas av någon liten krämpa, typ ischias, så att jag ska få bli sjukskriven, eftersom (jag) folk tycks vara särdeles dumma i huvudet… Det är dom förvisso. Som att gnälla på att man inte har TID med vissa arbetsuppgifter, och samtidigt inte gå på sin planering en enda gång… Men skitsamma.

Nu blev det dessvärre bebisen (som även tycks ha bytt namn!) som fick krämpor. Senaste veckorna har jag, när jag är på jobbet men aldrig hemma, känt att magen är stenhård och gör lite ont. Jag har tänkt att det är normalt när man nästan är i nionde månaden och ändå rätt aktiv på jobbet. Men i måndags (förra veckan alltså) fick jag gå hem från jobbet för att jag fick JÄTTEONT. Utöver det hårda och spända kändes det som om någon stack mig med knivar i magen med jämna mellanrum.

Åkte hem, och det gick mer eller mindre över efter någon timme. Då kände jag att i kombination med allt annat så är det nog fan inte bara att jag är gravid och att magen är tung, det är nog något annat också… Om man tar den spända, onda magen, besöket på förlossningen i söndags, och att åka hem pga kraftiga smärtor så blir det lite för mycket för att inte ta på allvar.

Jag mailade lite fram och tillbaka med min chef den kvällen och det slutade med att jag skickade in en ansökan om gravidpenning redan den kvällen. Jag kan ta att jag mår risigt i huvudet för att jag har noll tolerans med folk, men när bebisen indikerar att det inte är bra, då är det stopp. Efter det har jag haft ont i magen i princip varje dag jag jobbat, men inte lika illa som den måndagen. Chefen har tyvärr varit borta nästan hela förra veckan så vi kunde inte fylla i pappret hon ska skicka in förrän i fredags, men det bör ha kommit till FK idag, eller i morgon.

I tisdags var jag hos barnmorskan. Det var ett vanligt rutinbesök, men jag tog ändå upp allt som skett sen sist för att se vad hon trodde. När jag berättade om min spända, onda mage frågade hon hur många sammandragningar jag hade per dag, och hur lång tid det var mellan dom? Jag fattade inte riktigt vad hon menade, utan sa att jag har bara EN, men den sträcker sig från morgon till kväll, varje dag jag jobbar… Då tittade hon bara på mig och sa att om inte FK godkänner min gravidpenning måste vi prata med läkaren om en sjukskrivning. Jag tror dock det är större chans att dom godkänner gravidpenning än sjukskrivning, eftersom jag de facto är GRAVID, inte SJUK. Vi får se. Min chef är optimistisk, hon har tydligen aldrig fått nej på en sån ansökan. Och jag måste erkänna att hon formulerade mig vardag på arbetet på ett väldigt bra sätt, något jag själv tyckte var väldigt svårt. Jag gillar verkligen min chef. Vi är inte alltid överens, men hon är ett väldigt bra stöd.

Idag ringde min telefon när jag var på jobbet, och eftersom numret såg ut som det brukar när det är från vårdcentralen så svarade jag trots att jag jobbade. Då var det en kvinna på specialistmödravården som ville boka in en tid för lite extra undersökningar. Hon hade tydligen fått en remiss från barnmorskan-som helt glömt berätta för mig att hon ville undersöka mig mer. Jag fattade ingenting eftersom jag inte hört något om det, men visst, det är väl så då… Det måste PROMPT ske den här veckan, men verkar inte vara akut för hon föreslog tre olika dagar då dom hade tid. Jag frågade aldrig VAD som ska undersökas, tänker att jag tar det när jag väl är där…

Men, nu är vi iaf i vecka 35, bebisen och jag. 4 kilo har jag gått upp, det är väl ca vad hon väger inkl tillbehör tänker jag. Snart är hon ute, det lilla livet… <3

Så!

Om vi helt och hållet fokuserar på det här hörnet, och låtsas som om jag inte har en säng i vardagsrummet och en jättestor barnvagn i garderoben, så är det klart. Nu kan hon födas.

Studiebesök på förlossningen

Bebisen brukar ha dagar när hon är mindre aktiv, som igår, men då brukar hon i gengäld vara mer aktiv dagen efter. Men i morse, när jag vaknat, gått morgonpromenad och ätit frukost hade hon fortfarande inte rört sig ALLS, så då kände jag att jag kanske fick kolla upp det ändå och ringde förlossningen.

Dom tyckte att jag skulle komma in och kolla upp det, så jag satte mig på bussen och åkte dit. Fick ett rum direkt och sen fick jag ligga i ungefär en halvtimme med några mackapärer på magen som mäter hjärtljud och rörelser. Jag kunde höra att hjärtat lät helt normalt, som det brukar när jag är hos barnmorskan, och efter ett tag kände jag några svaga, svaga rörelser.

Barnmorskan läste av mackapären och sa att både hjärtljud och rörelser (hon hade rört sig mer än jag känt) var helt normala, men eftersom jag knappt känt några rörelser så skulle dom ändå kolla med ett ultraljud innan jag fick åka hem igen. Läkaren kom och kollade, och kunde se hjärtat som såg normalt ut. Hon konstaterade att bebisen ligger med huvudet jättelångt ner (tell me about it, kan knappt sitta!), och sen sa hon att hon bara skulle kolla med en specialistläkare som råkade vara där om den såg samma sak som hon såg, för hon var ganska ny på att göra ultraljud…

Specialistläkaren kom och förklarade vad det var läkaren ville kolla på, och gjorde ett till ultraljud. Bebisen hade en jättestor urinblåsa, så dom ville kolla om njurarna såg ok ut. Alternativen är väl att bebisen bara är kissnödig, eller att den har njurfel… Men, när specialistläkaren kollade så såg hon inga konstigheter med njurarna, och urinblåsan minskade lite under tiden så troligen kissade bebisen helt enkelt. Allt såg hur som helst helt normalt ut, trots att jag känner rörelserna så svagt (nästan inte alls), så troligen har hon bara lagt sig på något vis så att dom inte känns. Ingen fara på taket med andra ord, så nu får jag vänja mig vid att kanske bara känna svaga rörelser ett tag.

Däremot undrar man ju lite varför det är blod i taket på förlossningssalen…

Efter det hämtade Frodis upp mig och så drog vi till IKEA. Nu har bebisen även en säng, även om rummet sängen ska stå i är kris och katastrof. Jag behöver röja där, och för att göra det behöver jag få ut en barnvagn i förrådet, och för att göra DET behöver jag röja i förrådet, och någonstans här tog all min energi slut. Jag har inte ens orkat packa upp väskan sen förra helgen…

Men det FINNS en säng, så hon KAN få födas om hon skulle råka vilja det. Fast helst får hon stanna kvar några veckor till.

Grundlurad

Snacka om grundlurad!

På morgonen åkte jag till Rusta och köpte en grästrimmer och en gigantisk pilatesboll att ha när det är dags för förlossning, och när jag kom hem igen konstaterade jag att jag fick välja. Äta och vila i 45 minuter, eller fixa håret. För allas skull valde jag att äta och vila!

Strax efter ett kom fina vikarien och hämtade mig för att åka hem till henne på ”visning av hudprodukter” som hon säljer, och jag lovat att komma på för någon månad sen. Eftersom jag bara vilat, inte sovit, var jag rätt trött och seg, men som sagt, ska jag ha en enda vän kvar så är det bara att bita ihop!

Men, det visade sig att jag faktiskt har både en och annan vän, trots allt! När vi kom fram är det första jag ser en tårta. Värdinnan hade sagt att det skulle bli fika, så jag tänkte bara att det var värst så stiligt det var, innan jag hann börja tänka att det var ändå lite märkligt att det var trädgårdstema på tårtan… Då hoppade en massa fina människor fram och ropade surprise, och det visade sig att det hela var en babyshower, inte en visning av hudprodukter =)

Det var en salig blandning människor jag aldrig väntat mig att se i samma rum! Eftersom det visade sig att det var kollegorna från jobbet som styrt upp det hela är jag inte så förvånad över att se alla dom där, dom känner ju varandra dessutom. Men dom hade även på något vis lyckats gräva fram E och A, mina middagskompisar (bland annat då!) och, vilket förvånade mig mest av allt, FRODIS! Just att dom grävt fram Frodis tycker jag nästan är lite av en bedrift. För mig heter hon ju Frodis, och har gjort i typ 15 år, det känns jättemärkligt för mig att kalla henne SARA, som hon faktiskt heter, jag pratar alltid om henne som Frodis. Men S hade varit sneaky och i ett obevakat ögonblick frågat vad hon egentligen heter, och sen stalkat rätt på henne. Sjukt roligt, men herregud så förvånande! Jag kände mig lite som en fågelholk =)

Känner jag kollegan K rätt så har hon suttit i flera veckor och tillverkat den här tårtan! Kolla in detaljerna! K tycker om att baka, och lägger verkligen ner hela sin själ i sina tårtor! Det gjorde nästan ont att äta av den! Men god var den =)

När vi var i Stockholm förra helgen hade jag nämnt för S att jag inte var så förtjust i sockerfika, utan föredrog smörgåsar, vilket hade utlöst ett smärre kaos i planeringen där man precis enats om vem som skulle baka vad, haha! ”Stoppa kavlarna, red alert!” Herregud, dom har planerat i flera MÅNADER, och jag höll på att sabba allt genom att först glömma bort att jag lovat dyka upp, och sen vara för TRÖTT och anti mot människor för att orka, haha! När jag bokade in IKEA med Frodis i helgen hade hon lite försynt påpekat att någon nog måste påminna mig om vad som skulle hända i helgen, för jag hade tydligen all tid i världen att åka på IKEA, inte hade jag något annat inbokat inte! Jag, jag fattade iiiiiingenting!

Vi fick jättefina presenter också, bebisen och jag! Kläder och leksaker, en blöjtårta, böcker och något slags högtalare som vi måste lista ut hur den funkar! Så himla fina och genomtänkta grejer, jag är så tacksam! Så himla rolig överraskning!

Apropå bebisen tycker jag nästan att hon varit lite slö idag… Jag stressar inte upp mig (ännu), men jag är uppmärksam på henne ikväll. Jag har känt rörelser och sparkar, så det finns absolut liv i henne, men jag tycker att hon är långsammare än vanligt. Jag reagerade på det först vid 21 ikväll och kände inte att jag orkade störta iväg till förlossningen sent på kvällen (jag har ju varit på babyshower för guds skull!), men är hon lika slö i morgon får jag nog ringa dom ändå.

Samtidigt har ju jag känt mig otroligt sliten (jag sov i två timmar efter babyshowern), och det påverkar såklart henne också. Men, nu är hon så pass gammal att hon utan problem kan leva utanför magen, så nu är det väl kanske dags att börja vara lite nojig och ha lite koll på hur hon verkar må. Som sagt, vi får se i morgon! Så länge hon rör sig är det ju iaf ingen akut panik, och det gör hon mest hela tiden. En bebis måste ju också få vara lite trött ibland. Speciellt när man varit på babyshower och fått presenter och allt! <3

Sur, surare, Ebba

Hur bra min kropp än har fixat det här med att vara gravid, kan man lugnt säga att HUVUDET inte har fixat det särskilt bra alls. Jag känner mig helt personlighetsförändrad, och mina sämsta drag har blivit förstärkta till tusen…

I normala fall gillar jag fysisk kontakt. När barnen sitter nära, att kramas etc. Nu är det som om kroppen fått lite panik och skriker att den FAKTISKT redan är ockuperad av en person och HEMSKT gärna vill ha lite utrymme att andas också, så håll er på avstånd! Jag får lite panik när människor är nära, min personliga radie har ökat till ungefär tio meter runt omkring mig.

Det här är JÄTTEJOBBIGT på jobbet. Vuxna människor märker ju oftast ganska snabbt att man inte vill ha fysisk beröring, men barn kopplar inte riktigt. Och hur skulle dom kunna det, när jag i normala fall tycker om det? Man får lite snyggt försöka låtsas att man inte fattar att dom vill sitta i knät, för det kryper i hela kroppen bara dom kommer i närheten… Charmigt.

En annan grej är ju att nästan alla i hela världen har blivit akut dumma i huvudet. Eller nej, jag fattar ju att folk är lika dumma i huvudet som dom alltid varit, problemet ligger ju hos mig såklart. Jag är inte så tolerant mot omständliga eller förvirrade människor i normala fall, men nu tappar jag helt fattningen på folk! Oerhört charmigt. Men än så länge, det är dock bara en tidsfråga, har jag lyckats hindra mig själv från att ställa frågan ”Men HUR kan det vara så svårt att fatta??”. En riktig jävla solstråle.

Idag kan man kanske säga att det var lite kämpigt på jobbet. Inte själva jobbet, men folk var särdeles dumma i huvudet idag. Man orerar om hur VIKTIGT det är att vara NÄRVARANDE med barnen, sen sätter sig F E M personer i en klunga på en kulle-utan ett enda barn i närheten- och pratar. Hur. Jävla. Svårt. Kan. Det. Vara?

Jag tappade helt fattningen och hoppet om livet när en person kom och glatt meddelade att hen tagit ut soporna åt mig! Jag förstår att personen bara vill vara snäll, men dom där TRE minuterna av lugn och ro det skulle gett mig kändes oerhört värdefulla. Det var en livlina som klipptes av. Till sist kände jag bara att jag måste få åka hem och låsa in mig i lägenheten och inte prata med en enda människa på hela helgen om jag ska överleva nästa vecka…

Då fick jag ett meddelande. För flera veckor sen hade jag lovat en grej, som jag glömt bort. Först tänkte jag säga nej rakt av med hänsyn till mitt mentala tillstånd, men jag insåg att om jag ska ha EN vän kvar när det här är över så måste jag bita ihop. Plus att hen kom med ganska bra argument.

Just det där SOVANDET är oerhört centralt… Sömn och tystnad och avsaknad av andra människor. Jag vet inte riktigt hur jag ska hinna sova middag före kl 13, men jag får ge det ett försök…

Just sömn har ju fungerat sådär den här veckan. Natten till måndag samt tisdag sov jag SAMMANLAGT tre timmar. Nog för att jag är van att sova dåligt, men tre timmar på två dygn fungerar jag oerhört dåligt på. Resten av veckan blev bättre. Tankarna slutade snurra och jag kunde släppa det jag grubblade på, och sova mina vanliga fem timmar/natt ungefär.

Jag fortsätter gärna vara gravid, jag tycker om att vara gravid, men det finns INGENTING jag hellre önskar än att få sluta jobba. Vad tror ni försäkringskassan säger? ”Jag måste nog få havandeskapspeng, för jag tycker alla andra är idioter!”. Kanske inte… Jag har inte ens en liten sur uppstötning att klaga på! Ge mig lite akut ischias! Fem veckor kvar att jobba. Planen är att ta semester den sjätte veckan innan jag går på föräldraledigt. Kunde lika gärna varit fem år. Men hon KAN ju födas tidigt!

 

Vi är hemma idag, solkatten och jag…

Jag kunde för mitt liv inte somna igår… Huvudet snurrade av besvärliga tankar och besvikelse, fötterna gjorde ont, och bebisen bökade runt. Kl 05 skulle jag kliva upp. Runt 23 ändrade jag det till 06 och tänkte att jag skulle hoppa över morgonens planering och komma till jobbet 08 istället. 03,30 meddelade jag jobbet att jag helt enkelt inte skulle kunna komma in. 04,30 var sista gången jag kollade på klockan innan jag ÄNTLIGEN somnade, och sov till 06.

Finns inte en chans att jag hade kunnat jobba på så lite sömn, jag går runt här hemma som en död, men det känns ju sådär att vara hemma från jobbet. Förhoppningsvis sover jag bättre inatt.

Den lilla solkatten däremot, han ligger ute på gräset och myser.