A-barnet växer!

Läkarbesök på BVC idag, och knorran fick OK-stämpel i rumpan på alla punkter. Lite dålig stämning när läkaren, apropå vaccinationerna hon ska få senare, frågade om jag ELLER PAPPAN har några släktingar från Sydeuropa? (Det var något med tuberkulos, jag lyssnade inte så noga…) Tja, inte ja så vitt jag vet, men pappan har jag ingen aning.

Paus för obekväm tystnad… Hehe. Sen försäkrade han att det bara var för vaccinets skull han frågade, utöver det spelade det ingen roll! Well, sån tur. Jag tror att, utöver att tvåsamhetsnormen är så stark, blir folk generellt förvirrade i just det här området där jag bor över att någon är ensam förälder. Jag bor ju i ett område där det övervägande är en HELT annan kultur, vilket gör att folk är lite förvirrade generellt. När BVC gjorde hembesök blev dom helt förvånade över att jag hade skötbord… Bara en sån sak. Det är olika, och just i det här bostadsområdet bryter jag mot exakt alla normer som existerar.

Men som sagt, barnet utvecklas som hon ska, och lite bättre ändå! Nu väger hon strax över 4300 gram. Har gått upp 300 gram sen förra veckan(!) och drygt ett kilo sen hon föddes för en månad sen. Det verkar vara bra kvalité på det hon äter!

Hon har inte riktigt återupptagit morgonsnoozen. Hon sover, men vaknar lite nu och då istället för att sova hela förmiddagen.

I morse var första gången hon kunde tänka sig att sitta och liksom UMGÅS lite… Hon var vaken när jag skulle äta frukost, och inte ett dugg nöjd med att vänta i vagnen, så jag testade att sätta henne i knät medan jag åt frukost. Hon satt där så nöjt och ”tittade” på ett youtubeklipp om tomatodling! Kul när hon blir lite mer vaken och med på momenten.

Och apropå att växa så har hon vuxit ur sitt babynest. Hon tar emot med både huvud och fötter… Eftersom hon under första tiden vägrade sova om jag inte hade kroppskontakt med henne så har hon sovit i min säng i babynestet hittills. Eller, hon sover i sin säng tills jag går och sover, då flyttar jag över henne. Men utan babynest vill jag inte ha henne liggande i sängen, så nu är det väl dags att börja öva henne att sova där hela natten. För tillfället är hon inte riktigt medveten om att hon sover där några timmar varje kväll, eftersom jag flyttar dit henne när hon somnat och hon oftast sover medan jag flyttar över henne till min säng, så vi får se hur det går.

Kanske?

Det verkar finnas hopp om att den här perioden ska gå över!

Nätterna är fortfarande inte så roliga (igår skulle vi gå upp klockan FEM, när vi väl gjorde det somnade hon om i soffan…) men sen igår har hon återupptagit vanan att morgonsnooza i vagnen.

Igår sov hon i flera timmar på förmiddagen, vilket var rätt tacksamt eftersom manspersonen skulle komma hit på lunch (Det var hemskt trevligt, men jag börjar känna att jag nog ska lägga ner det där. Oklart HUR…) och då är det ju rätt trevligt om man typ hinner DUSCHA och såna saker…

Idag sover hon än så länge, men vi har alldeles precis nyss kommit in från morgonpromenaden så vi får väl se hur det artar sig.

Promenaden var LJUVLIG! Kallt, soligt, underbart höstväder. Så underbart!

Pris ske bärdonen!

Knorran, det är hennes nya namn, är inne i en intensiv utvecklingsfas. Hon har vuxit 1,5 cm på en vecka (53 cm lång nu), och väger nu över fyra kilo. Och, som sig bör när man är i en intensiv utvecklingsfas så blir man en smula krävande. Eller nå, ”krävande”, hon är fortfarande ett mycket lättsamt barn, bara lite MER krävande…

Borta är den ljuvliga fyratimmarstuppluren hon brukade ta på förmiddagen. Borta är rutinen att vakna en till två gånger på natten, äta en kvart och somna om… Istället sover hon korta stunder på förmiddagen. Inte länge nog för att man ska hinna få något gjort, utan bara precis lagom för att klara sig. På nätterna vaknar hon ungefär en gång i timmen och äter. Enda skälet till att jag inte lagt ut henne till vargarna, utöver att hon är söt, är att hon somnar runt kl 20 och sover till ca 23 (när jag går och lägger mig) utan avbrott, så att jag får lite tid för mig själv.

På eftermiddagarna/kvällarna när hon är jättetrött duger INGENTING. Hon vill och behöver sova, men kan omöjligt komma till ro, och det håller i sig från ca lunch tills hon somnar för natten. Här säger jag bara PRIS SKE BÄRDONEN! Sätter jag henne i sele eller bärsjal så somnar hon inom en minut, och jag är fri att röra mig… Även om hon inte skulle somna så är hon helt nöjd med att bara åka med och vara nära. Alternativet skulle vara att sitta fast i soffan under en ilsken bebis som inte kommer till ro…

Men hon älskar att åka i sjal eller sele, tack och lov!! Stackars alla föräldrar som fått barn som HATAR det… Signe hade iofs inte mycket val, hon var bara 12 timmar när jag sjalade henne och förklarade att det är så vi jobbar, men hon har aldrig opponerat sig mot det. Än så länge sitter hon bättre i sjalen, selen är lite stor fortfarande, men båda funkar. Hon åker med som en nöjd liten känguruunge, och jag kan röra mig fritt.

”Men varför går du inte och lägger dig när hon somnar för kvällen, så du får sova mer??” frågade en kompis idag. Tja. Jag är helt enkelt van att klara mig på dåligt med sömn. Visst gnäller jag, men det är ändå ok. Däremot skulle jag bli en riktigt dålig mamma (människa) om jag inte fick dom här timmarna på kvällen till att göra vad JAG vill, och veta att hon kommer sova utan att vakna på flera timmar. Egentid är helt enkelt mer värt än sömn för mig.