Jepp, det är något slags virus

Eller nåt. Den där grejen som gör att man per automatik förflyttas till något slags spam-sida, och måste öppna upp sidan igen.

Jag vet inte hur jag ska lösa det, men jag jobbar på det, och förhoppningsvis ska det lösa sig på NÅGOT vis! Så länge ni inte klickar på några länkar (vem gör ens det?) så ska det iaf vara riskfritt att komma hit, såvitt jag kan bedöma. Det är något slags grej som blivit inlagd på min domän och dirigerar om trafiken ”bara”.

På söndagar odlar man,

Det är sen gammalt. Iaf sen några veckor gammalt 😉

Söndagarna har jag senaste veckorna ägnat åt att halvhjärtat försöka röja hemma, och så plantera, plantera om, pyssla och så saker. Så även idag.

Det förta jag märkte när jag gick ut i morse var att ramslöken har tittat upp! Jag planterade den i höstas, som man gör, men jag var inte ett dugg säker på att den skulle vilja växa där jag planterade den. Det vet vi ju fortfarande inte, den kanske tvärdör och inte kommer tillbaka nästa vår, vi får väl se. Men just nu har jag massa små fina ramslökar som växer! Dom ska jag göra ramslökssalt av!

Sen har jag grävt ner lite kompost från vinterförrådet i köket… Skönt att bli av med några hinkar, även om man nästan börjat betrakta dom som en inredningsdetalj… Jag grävde ner två hinkar Bokashikompost där jag (just nu) planerar att ha tomater i sommar. Innan tomaterna (som inte ens grott ännu) är redo att plantera ut kommer allt det där vara jord! Älskar Bokashi. S frågade igår om jag behövde hästbajs, när jag frågade om hon kände någon som har stall. Men nej, Bokashi täcker mer eller mindre hela mitt gödslingsbehov när det gäller sånt som ska grävas ner i jorden. Världens bästa grej! Det jag grävde ner idag har stått sen i november och var riktigt nedbrutet och göttigt, det kommer bli toppen för maskarna när dom vaknar! Tomaterna kommer växa i raketfart.

Utöver det drog jag en chansning och sådde lite (en jäkla massa) rödbetor och blommor. Tiodygnsprognosen lovar TOPPENVÄDER, så jag chansar på att det inte är för kallt. Jag sådde det där i pallkragarna där jag först tänkt ha kålen, för jag har insett att det är alldeles för lite jord i pallkragarna för att kålen ska stå stadigt. Jag gjorde ju om alla pallkragar i höstas och la ner tre skottkärror löv i varje pallkrage, och så jord ovanpå. Men inte tillräckligt med jord för stora rotsystem. OM det blir någon kål, vilket vi sannerligen inte sett ännu, så får jag försöka klämma ner den på odlingslotten istället.

Odlingslotten är lite av ett stressmoment just nu… Jag vill så mycket, och kan så lite… Främst stressar jag över att jag inte har tillräckligt med bäddar. Visst, jag MÅSTE inte plantera allt jag behöver bäddar till, men jag VILL! Jag ska ju gå hemma i (minst) 13 månader och odlingarna kommer ju både vara mat och något att sysselsätta sig med. Folk får säga vad dom vill, små bebisar sover mycket, och då vill jag kunna leka med mina grönsaker!

Men, bäddar behöver grävas. Eller nej, måste måste dom inte, jag kan plantera direkt i backen, men det kommer inte bli bra. Det mesta av det jag vill plantera är ju rotsaker av olika slag, och för att dom ska bli stora och fina vill jag ha djupbäddar som jag kan täckodla. Då kan jag dessutom lagra maten i landet långt in på vintern. Själva grävandet kommer lösa sig, E har erbjudit sig att hjälpa till, och så har jag mutat S att också hjälpa mig att gräva. Erbjöd hennes bonusbarn en krona för varje sten dom plockar upp, så är dom sysselsatta också! Hoppas bara S fattade att jag menade allvar 😉 Det är så SJUKT mycket sten på lotten! Jag tyckte att jag rensade bort massor i höstas när jag grävde, men det är ju MASSOR kvar! Det som ska bli lök/purjolöksbädd ser ju ut som om någon kastat dit flera nävar med grus!

Men som sagt, grävandet kommer lösa sig. Det som är mer stressande är bristen på material att gräva ner! Jag vill ju som sagt ha djupbäddar fulla med organiskt material, vilket innebär att man gräver ett hål, öser ner material och lägger tillbaka jorden igen. Bädden blir då full med näring, och kommer upp någon decimeter ovanför markytan, och blir så djup att rotsaker kan växa sig riktigt stora.

Just nu har jag exakt två säckar löv som är kvar sen i höstas, och det räcker INGENSTANS. Till bäddarna jag grävde i höstas gick det åt ca fem säckar i varje bädd, och det var i minsta laget. Men så såg jag på instagram att E börjat städa på tomten till sitt nya hus, och bland annat krattade löv, så jag skyndade mig att påminna henne om att hon har en kompis som älskar gamla löv 😀 E lovade att jag ska få några säckar, och så ska vi åka ut till hennes gamla stall och samla ihop gammalt hö som ska kastas, det kommer bli så himla bra!! Mitt behov av gammalt hö, löv osv är ju mer eller mindre oändligt eftersom jag vill täckodla på odlingslotten, och det går som sagt åt ganska mycket bara till att bygga själva bädden först! Även manspersonen har lovat att bidra med någon säck gammalt hö, men vi får se om han kommer till skott med det. Han är jättebra på att erbjuda saker, men sen glömmer han, det lilla livet.

Sen har jag även satsat på att ODLA täckmaterial. Det har jag ju ingen glädje av förrän i höst, men då kommer det bli toppenbra. Solrosor, buskkrasse, olika slags blommor, tomatplantorna och så blasten från alla rotsaker. Om allt gror kommer det bli toppenfint, och perfekt att gräva ner eller täcka med. Allt det där blir ju på sikt ny jord, och ger massor med näring till jorden helt gratis!

Jag är så himla peppad på vår, och att allt ska börja växa ordentligt!

Danny Bhoy!

I fredags hade jag semester, och dagen spenderades med att klippa mig (Magnus är ett geni!), sova och åka till Stockholm med Frodis för att se Danny Bhoy.

Allt gick otroligt smidigt! Vi skulle parkera i Södertälje och ta tunnelbanan därifrån för att slippa köra runt som små illrar inne i stan, så vi siktade in GPS på Skärholmen centrum för att parkera där i närheten och käka lite mat. Om vi bortser från att Frodis freestylade lite för att ”hitta smarta genvägar” vilket resulterade i två extra svängar i en rondell, så gick det otroligt smidigt att komma fram. Vi parkerade på första bästa gata (Olagligt, skulle det visa sig sen, vilket vi iofs kunde ha klurat ut, men vafan-HAN gjorde ju så!) och skulle bara ”gå in här vid huset och se om vi har lite utsikt så vi ser var fasen vi är!”. Det visade sig att vi parkerat typ 50 meter från trappan som leder ner till centrumet och till tunnelbanan. Swoosh bara!

Vi käkade mat, efter att ha letat i ungefär hundra år efter food corten som var oerhört hemlig. Jag åt röd curry, såklart, och Frodis tog tre små rätter som i själva verket var tre GIGANTISKA rätter. Hon åt tills hon storknade, men kastade alla gånger två tredjedelar av maten. Typiskt hämtmatsställe, så man kan äta flera mål av maten =)

Sen hasade vi oss (på toa-gravid, remember?) till tunnelbanan och hoppade på den, åkte ca tre år tills vi kom till Karlaplan, gick ut ur tunnelbanan och i princip direkt vi kom upp såg vi Maximteaterns skylt några hundra meter bort. Från dörr till dörr utan minsta missöde! Himla bra planerat av Frodis måste jag säga.

Vi var en timme tidiga, så vi vimsade runt lite för att hitta något ställe som sålde läsk, men kammade noll på den punkten så vi köpte varsin i teaterbaren istället. Vi hade redan sett att det inte fanns några sittplatser där, men det börjar vara lite jobbigt för mig att GÅ, så att STÅ var ett bättre alternativ ändå.

Sen började föreställningen så småningom (Vad är det för FEL på folk som kommer en minut innan det börjar? Eller för den delen fem minuter EFTER utsatt starttid??) och det var så JÄKLA roligt! Herregud så bra! Vid ett tillfälle skrattade jag så jag grät! Det var säkert lite hormoner inblandat också för jag kunde fan inte sluta gråta, jag var helt sjöblöt i urringningen och fick gräva fram en servett ur jackfickan för att torka mig torr. Kan verkligen rekommendera Danny Bhoy. Om vi bortser från att jag har jättesvårt för att sitta stilla, benen svullnar DIREKT och jag får värsta myrkrypningarna i dom, så kunde föreställningen gärna fått vara längre. Nu var den 70 min drygt, men jag ville ha mer =)

Efter föreställningen tog vi samma väg tillbaka, helt utan missöden. Upptäckte att vi parkerat där det var parkering förbjuden (Hoppsan då) och tog sikte på Örebro igen.

Bebisen hade lagt sig på något sätt så att det gjorde skitont att sitta, så jag fick ändra sätet så att jag halvlåg lite i bilen. Jag lyckades hålla mig vaken så länge vi befann oss i något slags stadsmiljö, men ungefär 30 sekunder efter att vi lämnat Södertälje och vägen var lång och MÖRK framför oss, så somnade jag. Vaknade igen när vi var i Örebro… Stackars Frodis hade, lika skittrött hon, fått köra hela vägen utan sällskap. Trevligt!

På det hela taget en oerhört trevlig utflykt, fler såna tack!

Fixa och dona

I helgen åkte jag och E till Ikea. Jag skulle bara ha tvättlappar (typ det sista till bebisen) så jag kom självklart hem med en ny lampa… Insåg först när jag kom hem att jag köpt fel jäkla koppling till lampan! Jordad ist för ojordad. Note to self: Att lampa och koppling ligger precis bredvid varandra betyder INTE att dom hör ihop.

Jag blev så trött på livet att jag nästan började gråta… Man är ju kanske en smula skör just nu, och bara TANKEN på att åka tvärs över stan för att köpa en ny koppling var mer än jag orkade med. Jag hängde upp lampan utan el.

Resten av helgen ägnade jag åt att städa upp ute i trädgården, plocka fram utemöblerna och plantera saker. Kan eventuellt ha planterat på tok för mycket… Framför allt tomater har jag nog ca tre gånger så mycket som jag har plats för.

Idag kom en snäll kollega förbi jobbet med en koppling av rätt modell, och jag började känna att livet kanske går att leva ändå… I princip direkt jag kom hem kopplade jag i elen, städade köksbordet (aka avlastningsbordet) och möblerade om. Mitt kök är jäkligt märkligt planerat, och för att kunna ha lampan i köket var jag tvungen att flytta bordet…

Vi får se. Jag gillar inte riktigt att ha köksbordet så här, men det blev himla mysigt med en lampa så här tre år efter att jag flyttat in. Men när bordet står så, så blir det liksom ett stort tomrum till vänster om det. Ett hål. Jag får väl fylla det med en bebis eller nåt…

Moderna tider…

Har nu ikväll skickat in ansökan om föräldraledighet till F-kassan. Har inte haft med dom att göra på sisådär 15 år(!) så det var ju inte många uppgifter som var rätt… Allra minst årslönen. Det skiljde bara sisådär 200 000kr. Nu får vi se hur mycket det ska krångla innan allt är godkänt bara 😀

Från 1 Juli har jag sökt. Den 5 Juli ska bebisen födas. Lite tight inpå kanske, men jag vill inte slösa dagar. Kanske söker jag sån havandeskapspeng längre fram, men just för sekunden känns det inte nödvändigt. Jag har en väldigt bra chef, som jag har en väldigt bra dialog med, så blir det nödvändigt löser vi det då.

För att kunna skicka in ansökan behövde jag veta vilket datum mitt löneavtal undertecknades, och för det behövde jag ringa lönekontoret eftersom det är det enda pappret i hela VÄRLDEN jag tydligen inte sparat. Jag vet inte riktigt vad jag tänkte, men jag ringde iaf upp och sa att ”Nu ska jag vara lite krånglig, men…” Jag vet inte om jag föreställde mig att dom skulle behöva ta bussen till något dammigt arkiv för att leta i fuktskadade kartonger eller nåt, men dom var ju SÅKLART supereffektiva. Det tog inte ens 30 sekunder innan jag hade rätt datum… Shame on me =)

Om jag fattat det rätt så går dom tillbaka ett år och kollar på min lön, och då stämmer inte den siffra jag angett, jag har haft högre lön. Jag angav min grundlön, men jag har ju även haft ett lönepåslag på 2000kr i månaden. Men jag tänker att hellre att lönekontoret höjer min siffra så att jag får MER, än att jag anger fel och så blir det bara pannkaka av hela ansökan. Grundlönen VET jag ju vilket datum etc och vet att det är min lön, och den är konstant tills nästa avtal ingås. Vi får se, helt enkelt. Nu är iaf ansökan inskickad, och jag känner mig ett steg närmare en bebis. Fatta paniken.

Den gamla klassikern…

Man får väl be om ursäkt för den totala radiotystnaden, men jag är/har varit HELT SLUT som människa. I torsdags skulle jag luncha med Frodis och kom lite tidigt. Vi skulle ses i foajén till SCB-huset så jag satte mig där och väntade – och somnade. Hela SCB-huset gick på lunch och där satt jag och sov… Sådär som man gör. Vaknade av att Frodis stod bredvid och petade på mig.

Påsken bjöd på långledigt. Jag tog ut klämdag i torsdags så det blev fem ljuvliga, lediga dagar. Hurra! Torsdag lunchade jag med Frodis, Fredag sov jag, och Lördag åkte jag hem till S för att hjälpa henne tapetsera. Ingen av oss har tapetserat förr, men hur svårt kan det vara? Inte särskilt visade det sig, vi var skitduktiga! Dessvärre är huset från 17-1800 talet någon gång, och har fler sneda än räta vinklar, och just det rummet vi tapetserade var väl kanske snedast av alla. Det var lite bök, men vi löste det mesta! Vi lämnade lite till hennes sambo som är något mer kompetent på området. Hade vi varit tvungna hade vi löst det med, men nu var vi ju inte det 😉

Efter ungefär en tredjedel av rummet började min näsa rinna och jag blev helt matt. Jadå, vid det laget hade kroppen fattat att vi var långlediga, börjat slappna av och gett utrymme för att bli sjuk… Konstigt om jag varit helt färdig! Jag bad bebisen om ursäkt och petade i mig lite febernedsättande, och så tapetserade vi klart och gick och sov. Dagen efter skulle jag ha tagit tåget hem, men jag var klipp slut och S erbjöd sig att köra mig hem istället, vilket jag så här i efterhand (ja, då med såklart!) är oerhört tacksam för! På kvällen, ungefär när tåget skulle kommit till stan, hade jag drygt 40 graders feber trots febernedsättande. Jag är oerhört tveksam till om jag hade kunnat ta mig hem för egen maskin faktiskt.

Nu är jag inne på fjärde dagen med feber och hemma från jobbet både idag och i morgon, sen hoppas jag att det här är över. Nu har jag bara runt 38 grader så jag känner mig iaf inte helt död som i söndags, men långt ifrån pigg. Jag känner mig helt instängd här hemma, och luften känns sunkig och infekterad… På torsdag hoppas jag att jag kan jobba igen!

Bebisen verkar klara pärsen bra. I söndags när jag var som febrigast var hon väldigt stillsam, men alla andra dagar har hon sparkat på som vanligt. Hon verkar ha tagit barnmorskan på allvar, för sen jag fick stränga order om att ringa förlossningen om jag inte kände fosterrörelser MINST en gång/dag har hon varit oerhört aktiv där inne.

Ett A-barn, såklart

”Vecka 20-någonting-besök” hos barnmorskan idag. (Jag är ju i vecka 25 , men det verkar vara olika när själva besöket sker)

Jag har muttrat lite och tänkt att jag säkert måste göra massa fler undersökningar (som tar massa energi) eftersom jag inte gått upp nämnvärt i vikt (2 kilo nu i sjätte månaden) så att bebisen växer som hon ska, men det slipper jag. Mitt lilla A-barn ligger just nu exakt mitt på storlekskurvan och är med andra ord exakt precis så stor som hon ska vara.

Hon passade dessutom på att leva rövare när barnmorskan skulle lyssna på hjärtat. Hon kunde inget höra med den där ”tratten” dom lyssnar med, så hon fick ta dopplern och lyssna, och då hördes det både starkt och tydligt. Helt normala hjärtljud, som dessutom tydde på att det pågick morgongymnastik inne i magen på mig. Det kunde jag iofs känna, hon sparkade som en tok under hela undersökningen, och har fortsatt med det sen under resten av dagen vilket är ytterst ovanligt!

Hon hörde nog barnmorskan när hon talade strängt med den här blivande mamman. Jag passade på att fråga om det där med fosterrörelser, och vad som anses vara minskade fosterrörelser egentligen? Jag brukar känns henne en stund på morgonen och en stund på kvällen, nästan aldrig däremellan. I princip innan jag kliver ur sängen, och när jag lägger mig i den igen. Minsta steg utanför sängen så sover hon. Men samtidigt kan det gå flera dagar ibland utan att jag känner henne alls. Jag har inte stressat upp mig över det, som jag skrivit om tidigare, men FUNDERAR gör man ju.

När jag nämnde det för barnmorskan i samband med min fråga så tittade hon på mig med en blick som var både orolig och sträng, och sa att jag ABSOLUT måste ringa då! Det får ABSOLUT inte gå flera dagar utan att jag känner några rörelser, utan MINST en gång om dagen ska jag känna henne. Jahopp. Om den här bebisen fortsätter enligt samma mönster så kommer jag inte få göra annat än att ringa förlossningen och åka dit för kontroll. Dom kommer ju bli knäppa i huvudet på mig! ”Men herregud, sluta vara så neurotisk!” ”Men det är inte JAG, det är BARNMORSKAN som har pratat strängt med mig!”

Nja, jag avvaktar nog lite… Jag känner mig fortfarande inte orolig. Jag känner ju att det är något slags mönster även i avsaknaden av rörelser, och när hon väl är aktiv är hon RIKTIGT aktiv, och sparkar med rejäla bentag. Hon får väl träningsvärk eller nåt *S*

Men som hon sa, barnmorskan, så blir hon ju större och större, och nu BÖR jag känna något varje dag eftersom det börjar bli trångt för henne, så jag får väl försöka känna efter lite extra eller nåt =)

En lite rolig sak var mina blodprover. Iom att jag behandlats på klinik tidigare så har jag ju tagit en massa prover, bland annat hepatit som den uppmärksamme läsaren kanske minns. Två gånger tog jag det. Det testar man även när man blir ”spontant” gravid, och idag läste barnmorskan upp provsvaret från labbet. ”Vi har vid TVÅ tidigare tillfällen testat prover från denna patient. Proverna visade bla la bla bla. Inga ytterligare åtgärder nödvändiga!” Dvs, kan ni sluta testa den här jäkla människan för hepatit?? Vi har annat att göra! HON HAR INTE HEPATIT!! 😉

Men nu ska den här trötta själen ta och duscha och sen sova lite. 65 arbetsdagar, max, kvar. Jag LÄNGTAR!

Anar ulvar i mossen…

Två senaste veckorna har varit sjukt tunga, jag har varit så TRÖTT! Sure, jag är gravid, men orimligt trött. ”Det är nooooormaaaaaaalt” säger alla som ”vet”, men nej, jag hävdar att det inte är det! Man ska inte sova gott en hel natt, och ändå vara så trött att man vill gråta när det är dags att kliva upp… Speciellt inte i andra trimestern, när man ska känna sig PIGGARE än i början.

Ikväll var jag hos Frodis för mellofinal, den behöver vi inte säga så mycket mer om tycker jag… För att orka det sov jag middag i flera timmar på eftermiddagen. Ändå satt jag och gäspade halvvägs genom programmet…

Trött, frusen och snorig. Det skulle inte förvåna mig om jag blir sjuk faktiskt. Det är väl min tur nu. ALLA kollegor har varit hemma senaste veckorna, men jag har tuffat på. I normala fall hade jag köpt Ipren och Otrivin Comp och fortsatt tuffa på, men den här lilla parasiten jag bär på mår visst inte så bra av Ipren, så nu för tiden får jag vackert stanna hemma och vila, om det skulle bli så.

Det är väl så det ska vara antar jag, och from Måndag är vi FYRA ordinarie personal på min avdelning ist för tre. Det är min ersättare som börjar redan nu av olika anledningar, och även om hon är ny hos oss så har hon sisådär 30 års erfarenhet av yrket, så jag hoppas det blir bra ändå. Jag hoppas VERKLIGEN att det blir bra. Jag har lite ångest över att lämna min kollega ”i sticket” när jag föder barn. Vi har tuffat på tillsammans i tre år nu, medan andra kollegor kommit och gått i en strid ström. Jag hoppas hon får bra stöd när jag går hem.

Men nu ska jag SOVA! Igen… Så att jag eventuellt INTE blir sjuk.

Nu kom den tydligen, ångesten!

Igår gick jag in i vecka 24, och när jag läste texten nedan tänkte jag ta en screen shot och lägga in med texten ”Ni ser, det är ingen idé att hetsa upp sig, dör hon så dör hon!”, men sen kom något i vägen och det blev inte av.

Men så inatt drömde jag att det var det som hände… Jag skulle till sjukhuset för något slags kontroll, och det visade sig att jag var fem centimeter öppen och skulle föda barn. Bara sådär, utan värkar… ”Det blir nog inte idag, men i morgon kan du räkna med att hon föds, så du får ringa dom som ska vara med på förlossningen”. Att jag bara var i vecka 24 och att bebisen inte har några lungor, så att vi liksom måste FÖRHINDRA förlossningen, fick jag inget gehör för alls. ”Det blir så ibland. Du kan ju ha tur!”

Haha, det är möjligt att mitt medvetna jag inte stressar upp sig så mycket, men mitt undermedvetna tar det på största allvar 😉