Vänner 💗

Mamman drabbades av något slags feeling igår (jag misstänker kanske att lite alkohol kan ha varit inblandat, vi har det gemensamt, att vi blir en smula sentimentala…) och bestämde sig för att blotta sig och börja berätta saker om sitt liv som legat i glömska i närmare 30 år…

Tyvärr valde hon att inkludera mig i det, och tagga mig på Facebook… Jag fattar att tanken ändå var god på något vis, att hon ville lyfta att hon fattar att allt inte var bra förr om åren (och det erkännandet har jag saknat i sisådär 30 år…), men det här är grejer som jag känner är VÅLDSAMT privata.

Av mina nära vänner är det exakt EN jag har pratat om det här med, och det är F. EN, och då handlar det ändå om nära vänner.

På min facebook har jag 242 vänner, varav kanske 20, om jag tar i, är VÄNNER. Övriga är författare, förläggare, hunduppfödare, kollegor och gud vet vad. Människor som inte har med det här att göra, som inte ska eller behöver veta saker om mitt liv före detta. Som nu vet djupt intima saker om min uppväxt.

Jag sov som en potta skit efter det, och mitt i natten när jag vaknade hade jag fått det här meddelandet:

Älskade Bellen, som direkt fattade att det här inte var ok, och var fullt beredd att kasta sig in och hugga vilt i tråden <3

Jag kanske inte har så många riktiga vänner, men dom jag har kan jag lita på att jag har bakom ryggen när det behövs, och det är väldigt värdefullt!

Struktur

Nu har jag sent om sider lyckats registrera mig på kursen jag ska läsa, och fått tillgång till kursplanen så att jag kan strukturera mitt liv lite dom närmsta nio veckorna.

Jag kan konstatera att det kommer gråtas en del… Dels för att Örebro universitets definition av att plugga på halvfart är en inlämningsuppgift VARJE vecka, och dels för att jag inte förstår. Det där med att förstå kommer givetvis ge sig när jag fått litteraturen, men tidsaspekten är jag lite oroad över…

Jag har delvis återvänt till ”inte mitt problem”. Jag har tagit tag i den delen av problemet som ÄR mitt problem (att boka vikarier), och får försöka släppa resten. Det är inte mitt problem att mina kollegor inte kan se värdet av att jag vidareutbildar mig. Det är inte mitt problem att det blir kaos för att jag är frånvarande från jobbet. Det är helt orimligt. Jag kan inte gå där och vara självförsakande, jag har mål och ambitioner att sträva mot.

Inte mitt problem.

Problemet är ju att det BLIR mitt problem, men den dagen den sorgen.

Men som sagt, en inlämningsuppgift + läsning av litteratur exakt varje vecka, det blir inte helt lätt att orka med när jag samtidigt jobbar heltid. Jag har extra dagar att ta ut till att plugga, men då återkommer vi ju till ovanstående, och landar i ”inte mitt problem”. Men men, det är nio veckor av mitt liv, och efter det får jag högre lön, plus guldstjärna av chefen. Det kommer vara värt det, även om min kalender just nu är ett sammelsurium av olika färger…

Jag kommer behöva strukturera mina dagar ännu mer extremt än jag redan gör om jag ska orka. Kaffekontot kommer öka. Men jag känner mig själv. Så länge jag ser varje timme av dagen som en punkt på en to do så löser jag det, så länge all form av tankeverksamhet är förlagd till förmiddagarna. Tydlig struktur så blir det bra. Även om jag inte är helt övertygad…

Old style

När jag jobbade med Barbro i sommar kom vi under mycket oklara omständigheter fram till att vi skulle skicka brev till varandra med internposten, på riktigt gammaldags brevpapper och allt. Att vi är facebookvänner, har varandras telefonnummer och mailadress och sånt, och att det tar fem minuter för oss att gå mellan våra arbetsplatsen är liksom inte relevant, klart vi ska skriva brev på brevpapper och skicka med internposten! Det är ju inte en slump att jag älskar F’s knasiga idéer med klockor och kokböcker, och det faktum att han bygger en dator i en trådback. Eller att Frodis kommer hem med två haschbongar i handmålat glas. Jag har en och annan knasig idé jag också, och uppskattar den sidan hos andra väldigt mycket!

Så, nu när jag stickat klart bebisens grejer skrev jag ett brev att skicka tillsammans med dom, på nyinköpt ugglebrevpapper. Som man gör när man är 37 år gammal.

Projekt

Medan jag väntar på att kunna mäta lite på E så att jag kan avsluta hennes tröj-ish får jag ägna mig åt andra projekt. 

Nu har Barbros bebis fått strumpor och vantar, och jag har petat tillbaka det för stora projektet på stickorna så jag kan avsluta det. Det får bli en tröj-ish åt mig, nu när den blev så stor.

Avslut

Även om hösten inte är helt övertygad själv ännu, så är min trädgård övertygad om att sommaren är över. Lika bra att städa bort alla döda växter mao.

Återstår att rensa bort en massa ogräs, och bestämma vad jag ska göra med dom där lökarna. Helst skulle jag vilja gräva ner dom någonstans, men jag vet inte om dom överlever vintern? Får googla lite.

Trädgården blev inget vidare i år… Det som funkat är alla ätbara saker, och det är ju kul. Potatisen återstår iofs att se, men allt annat. Jag konsulterade min potatisguru häromveckan och hon meddelade att den sorten jag har kan vara kvar i jorden ett tag till. Man ska ta upp potatis när den blommat, men min kom liksom av sig i blomningen så det blev inget! Jag väntar några veckor… Sen är det ju ytterst oklart vad jag ska göra med all potatis, det är ju inte som om jag kommer äta upp den… Varsågod F, 10 kilo potatis i inflyttningspresent!

Blommorna däremot har sett ut som skit i sommar. Rakt av, alla sorter. Utom möjligen dom där lökarna som jag sparar, dom var fina, men presenterades som skit.

Helst hade jag velat vara en sån där duktig människa som har allt i ordning. (Och då syftar jag inte bara på blommorna…) Vår, sommar och höst-shit planterat och klart. När vår-shittet blommat över kommer sommar-shittet av sig själv, och sen höst-shittet. Men, I’m so not that person…

Nu i höst skulle jag vilja hänga upp fågelbord i trädgården. Någon sort som jag kan montera på en vägg lite smidigt. Det, och lite höstblommor får bli årets sista trädgårdsprojekt, efter att jag bett om hjälp med att gräva upp dom sista rötterna i nästa års rabatt.