Två lugna dagar

Jag tänkte när jag skrev rubriken att det varit två lugna dagar på jobbet, fast det är inte riktigt sant. Men vi har varit fler som kunnat hantera det som varit, och då KÄNNS det lugnare!

Idag har jag hunnit med både planering, organisering och dokumentation. Sånt där som man normalt hinner-när inte exakt alla är sjuka. Känns sjukt effektivt och som om verksamheten fick lite innehåll plötsligt.

I morse på min planering tog jag bilden här nere. Det börjar vara jobbigt att sitta på vanliga stolar för magen ligger liksom i knät och det blir lite ”pustigt”. Om jag ska sitta bekvämt behöver jag antingen sitta med benen väldigt brett isär så att magen trillar ner mellan låren, eller tillbakalutad så tyngdpunkten skiftas bakåt. Eller som på bilden, det är grymt skönt! Då kan jag både andas och sitta upprätt… Tyvärr gör det ont i knäna efter ett tag, men det funkar en stund.

På bilden mina skönaste preggobyxor från HM, som tyvärr döden dog idag. Först skulle jag börja gnälla på dålig kvalité, vilket iofs inte är osanning, men sen insåg jag att jag haft dom på mig nästan 14 veckor i sträck… Det var det första paret jag köpte, i vecka sju(!). Jag hade två par till men dom var inte sköna, så jag hade nästan alltid dom här tills för någon vecka sen bara när jag köpte ett till par i samma modell. Så tja, även om inte kvalitén är super så är dom även hårt slitna! Väl värda sina 250:- har dom iaf varit, nu får jag köpa nya.

Och apropå dålig kvalité… Lindex preggotrosor. Jättesköna. Värdelös kvalité. Köp dom inte! Gick sönder efter bara några dagars (inte sammanhängande) användning!

Det har som sagt varit rätt behagligt på jobbet några dagar nu igen, jag börjar repa mig. Bebisen verkar ha totalsomnat för nu har jag inte känt henne nästan alls på två dagar, före det var hon (eller mina tarmar, jag vet ju inte helt…) ganska aktiv åtminstone på kvällarna. Jag är inte särskilt orolig, men hon FÅR ju gärna vara lite aktiv så jag vet att hon finns där.

Jag har ju sagt till min chef att jag vill jobba Juni ut ungefär, åtminstone till midsommar. Och det är ambitionen. Eller? Nu när jag har känt att jag inte mått så bra på jobbet ett tag så börjar jag ju undra varför… Sen gör jag ett budgetöverslag och kommer på varför 😉

När bebisen väl är född trillar det ju in lite mer ”inkomst”, men går jag hem tidigare så får jag ju klara mig på 80% av lönen, och det gör jag inte. Eller ja, jag kan absolut betala allt som ska betalas, men sen har jag bara typ 2000 kvar att leva på. Hemma, på heltid. Det blir inte särskilt skoj. Om ens möjligt.

Å andra sidan, om jag köper hem all mat jag kan behöva nu medan jag fortfarande jobbar så har jag ju inget att lägga pengar på. Typ nöjen, men alla jag känner jobbar ju, så det blir ju lite klent med nöjen då… Jag tror att jag har landat i någon form av beslut om att det blir så jag gör. Jag laddar upp med en jävla massa mat och sånt medan jag fortfarande jobbar, och så kanske jag kan ansöka om att få gå hem iaf EN månad tidigare om jag känner att jag inte pallar mer. Jag kan ju lika gärna få skitont i ryggen och bli sjukskriven, så det kanske är smart oavsett kan jag tänka… Bäst att preppa för det värsta som kan hända, sa flickan som lagade 22 portioner köttfärssås i helgen…

Om jag inte trivs kommer jag ju inte bita mig fast med näbbar och klor, så även om jag JUST NU mår bra så preppar jag för att kunna gå hem så snart som möjligt, dvs om två månader. Sen får vi se om det blir så.

Man vacklar ju lite när man, sent på eftermiddagen, hittar en mystisk present liggande på sin telefon 😉

kollegan hade köpt en ûbergullig gosekanin som jag och bebisen fick, så himla gulligt! Man blir så himla glad!

Varierad framgång

Efter en vecka med ganska mycket skit på jobbet var det skönt att hitta energi till att traska iväg till odlingslotten för att peta ner morötter och palsternackor i jorden. Det ska fortfarande vara minusgrader i någon vecka till, minst, enligt väderprognosen men sen hoppas jag att våren kommer.

Tyvärr hade jag drastiskt missbedömt plastens hållbarhet, och ställningens, så mina små drivhus som jag ställde upp i höstas för att jorden skulle vara semi-torr när jag slängde ner fröna i jorden hade rasat och gått sönder. Får se hur det går utan dom, nu ligger fröna i bar jord och är ganska oskyddade mot djur, väder och vind. Jag får nog köpa typ fiberduk att lägga över om våren blir som förra våren, och det blir tok-kallt helt plötsligt.

Men nå, nu är det frön i jorden. Palsternackorna var inget större problem att lägga ner ett och ett, men morotsfrön är ju sinnessjukt små, så där ligger det alldeles för många frön på varje plats! Återstår att se om något alls växer upp där i vår, eller överlever för den delen.

När fröna var nedlagda la jag på tinad påsjord i rännorna och öste på snö, och så är det enda vi kan göra nu att vänta och se vad som händer.

Sömn är inget vi sysslar med, Bulan och jag

Nu ska jag iofs inte vara orättvis mot Bulan, att jag vaknade mitt i natten var mitt eget fel. Jag var helt krossad efter jobbet så jag låg i sängen redan 20,30, och en minut senare sov jag. Därmed vaknade jag redan 01,30, och behövde gå på toa, vilket medförde att jag väckte både hund, bebis och mig själv, och helt enkelt inte somnade om.

Nu är klockan strax 05 och jag har ätit frukost och försökt övertyga hunden om att det faktiskt är hans eget ansvar att gå ut i trädgården och kissa vid den här tiden en lördag. Jag siktar på att kunna somna om inom en halvtimme eller så…

En av mina bloggläsare skriver i sin egen blogg att ”Orken har till exempel inte räckt till att både handla och tvätta samma kväll” och jag kan SÅ relatera! Jag vet att man blir trött av att vara gravid, även om man mår bra, men det är nästan löjligt. Ska jag handla, ELLER gå på apoteket? Åka ner på stan på förmiddagen, ELLER umgås ikväll? Både och är uteslutet.

Mest verkar det vara transporten som tröttar ut mig. När jag var på ultraljud häromveckan fick jag skjuts av vikarien, och då passade jag på att be om hjälp med att köra hem hundmat (alltså, ta fram cykelkärran, cykla, handla, lasta på och sen ta sig hem… Uteslutet), och när vi ändå var ute slutade det med att vi köpte garn på Rusta också och helt plötsligt hade jag varit tusen gånger mer produktiv än jag varit på länge, bara för att jag fick skjuts.

Samma sak med jobbet. Att jobba går generellt bra även om det varit för stressigt senaste veckorna, men att ta sig till och från jobbet känns som en oöverstiglig uppgift. Och inte för att jag är jättetjock eller har ont i kroppen, för det är jag ju inte/har jag ju inte, utan det är bara sjukt JOBBIGT. Speciellt när det är riktigt kallt, så man måste ha mycket kläder, då går det inte ens att andas.

Inom inte allt för lång tid måste jag ta mig till IKEA och köpa hem lite småpyssel. Skötbord, tvättlappar, skötbädd, plastlådor till smutsiga blöjor och rena tvättlappar, sen är jag ganska klar. Jag behöver en bokhylla också, så jag kan flytta ut lite böcker ur bebisens rum, men det har inte lika hög prio. Sen behöver jag bara ställa i ordning i bebisens rum. Just nu är det fyllt av (pant-orkar inte…) barnvagnar och grejer som står överallt. Jag tänker att när jag flyttat ut trädgårdsmöblerna i trädgården igen kommer jag åt att röja lite i förrådet och kan ställa ut minst en barnvagn där, då blir det lite lättare att pyssla klart resten. Jag känner mig sjukt väl förberedd!

SKULLE jag på sikt bli sjukskriven eller liknande så har jag liksom inget att göra här hemma… Jag får nog önska mig ett tusenbitars pussel att sysselsätta mig med i så fall!

Migrän…

Det har varit två utmanande veckor på jobbet, kan man kanske säga. Sjukdomar och tjafs, stress och gud vet vad. Så idag vaknade jag, gjorde mig klar att åka till jobbet, insåg att det aldrig skulle gå och gick och la mig igen med migrän.

Strax före elva vaknade jag igen (jag som oftast vaknar runt fem…) och började känna mig som en människa, men allra helst skulle jag vilja gå och lägga mig igen och sova resten av dagen… Men, jag hade tänkt att jag skulle jobba igen i morgon och sover jag hela dagen lär jag inte sova inatt, så jag tror jag lägger mig i soffan och tittar på film resten av dagen istället och hoppas att huvudet är helt ok till i morgon.

It’s a blob!

Ultraljudet gick bra! Jag fick inget direkt förtroende för barnmorskan, jag tyckte hon uttryckte sig så vagt ibland och inte riktigt förklarade, men hon var väl fokuserad.

Bebisen är så stor nu (Vecka 20, inga förändringar i BF) att det är svårt att få med hela på bild, som ni ser kan man knappt se halva, till skillnad mot förra ultraljudet som var supertydligt… Men, barnmorskan slirade runt och visade hela, del för del, och den är komplett.

Den har en lagom stor hjärna som ser ut precis som den ska, den har revben och lårben, mage och ett hjärta på rätt plats. Just hjärtat tyckte jag att hon undersökte så fasligt noga, och många gånger, så jag blev lite nojig, men när hon var klar sa hon att allt såg bra ut, så jag får väl lita på det. Hon var som sagt lite oklar ibland. ”Här ser man att den har fostervatten i magsäcken.” *Lång paus* Och det är bra!

Ja ok, vad bra att du säger att det är bra, men gör inte en paus på fem sekunder innan du säger det! Jag har ju läst att bebisen övar på att andas genom att dra ner fostervatten i lungorna, men jag kan inte minnas att jag läst att dom dricker det också, och så kissar ut det. (Och dricker igen, yuck!) Men nu vet vi det också. Bebisar dricker fostervatten, och det är normalt.

Hon sa som sagt att allt såg bra ut, och inga förändringar i beräknad födsel. 5 Juli, på dagen nio månader efter att vi hade AW och jag inte åkte hem direkt efteråt… Utöver det sa hon inte så mycket. Jag fick liksom ingen ytterligare information.

Förutom att det är en flicka =) Hon frågade, ”tänkte ni fråga om kön?” (Hon trodde nog att vikarien var min partner…) och jag sa att absolut, det vill jag veta! ”Jag ska se om jag kan se något”… ”Ja, det här ser ut som två blygdläppar, så det är nog en tjej”. Sen fick jag liksom inte mer information! ”Ser ut som” och ”är nog”. Så oerhört frustrerande att hon inte hade ett ord mer att säga om saken! Men jag tar det som ett besked, och kommer kalla henne för henne i fortsättningen. Blev lite snurrigt att vänja om tanken, jag som var så inställd på en pojke! Men glad för en flicka, absolut! Pojknamn hade jag klart redan, men flicknamnet jag funderar på behöver jag smaka lite på och se hur det känns, om jag väljer det.

En flicka alltså. En livlig rackare som snurrade runt hej vilt där inne. Hon var inte stilla många minuter åt gången. När barnmorskan startade ultraljudet sa hon direkt att hon såg ett hjärta som slog (Duktiga, starka bebis!) och att den låg med huvudet nedåt, och jag utbrast ”Jag VISSTE DET!”

Jag vet att det är normalt att bli extra kissnödig när man är gravid (och jag är generellt en kissnödig person, fråga Frodis, hon kan bli knäpp på mig…), men jag har liksom DAGAR när jag är mer kissnödig än andra dagar, och jag har tänkt att det säkert är så att just dom dagarna ligger bebisen och trycker extra mycket på urinblåsan med huvudet. Och jajjemensan, det gör hon. Knäppa bebis.

Så nu väntar vi då… Nu är det ju inga mer ultraljud eller så om inget går fel, så det enda vi kan se fram mot nu då är ju förlossningen… Om fem månader… Men tiden har ju gått så rasande snabbt hittills, så det kommer väl bara smälla till så är det dags!

Dags för ultraljud igen

Har nästan längtat ihjäl mig, och idag är det dags. Om allt går väl är det sista gången jag ser bebisen innan den föds… Sen får jag bara lita på att den finns där. Fast just det har gått rätt bra på senare tid. Klart jag skulle uppskatta om den ville röra lite på sig så jag kände att den var där och levde, men sen jag gjorde förra utraljudet har jag faktiskt känt mig rätt trygg med att min kropp fixar att härbärgera en bebis-trots att jag inte märker av att den är där direkt.

Men som sagt, idag går jag in i vecka 20 (Enligt förra ultraljudet, får se om det justeras idag.) och har ett ultraljud bokat. Jag är så sjukt peppad. Idag får vi också veta om det är en pojke eller flicka, om bebisen samarbetar, och det är jag sjukt nyfiken på! Jag har en mycket stark pojk-feeling, men det spelar liksom ingen roll. Statistiskt, om due date 5 Juli stämmer, är det dock störst chans att det är en flicka. Ingen idé att spekulera, men det gör man ju ändå… Om ca fem timmar vet vi.

Vikarien på jobbet (Alltså inte en helt random vikarie utan en jag har mycket kontakt med privat) var så nyfiken på ultraljudet att jag erbjöd henne att följa med, haha! Jag får ju ta med mig en person, och vill hon hemskt gärna hänga med så får hon såklart det. Pappan är ju lite upptagen med sitt och skulle ju inte ha följt med oavsett, så platsen är ledig 😉 Jag tror att hon är MINST lika peppad på det här som vad jag är… Haha!

Så, se fram mot lite Bulan-bilder senare! Snart kanske den till och med får ett namn? Iaf om det är en pojke, jag är inte riktigt lika säker på flicknamn ännu.